Sedan antiken har vi gått på teater för att ta del av de stora öden som utspelas i tragedierna. (Moderna varianter är exempelvis biobesökstormarfilmer som Love Story). Tragedier innehåller för oss arma människor alltså en form av härlig sötma – och största njutning.
En tragedi, om den är väl genomförd, äger tyngd och gör att varat förefaller mer betydelsefullt.
Komedier däremot är mer lättflyktiga – och känns inte lika viktiga, och synes oss därför inte vara lika betydelsebärande.
Vi sätter gärna likhetstecken mellan komedi och bagatell, vilket vi aldrig skulle få för oss att göra om någon enda tragedi.
Kanske ligger mänsklighetens största problem häri; att vi har svårt att ta allt roligt som finns på allvar.
2 kommentarer:
Fast, är inte de roligaste skämten de som har en mörk baksida? När man neutraliserar eller besegrar det onda med humorn som vapen?
Bagateller är mer som ytliga, glättiga putslustigheter. Som glada glittrande kristaller. Fast medan jag skriver slår det mig att bagatellerna kanske i ännu högre utsträckning försöker dölja sanningen? Om man bygger upp en glättig och vattentät fasad så kan ingen ana det hemska.
Så, vad är då sant? Kanske är det så att vi bara litar på människor som visar både det glada och det sorgliga? Och att känslorna blir som starkast när man svingar sig från den ena ytterligheten till den andra?
Mina två icke publicerade A4:or följer ett liknande resonemang som dina frågeställningar - och jag försökte förtvivlat reda ut de dem. Samma fascinerande landskap dök alltså upp inom oss båda, att komedier, eller skämt ibland är sin raka motsats. Det finns en gammal bok som försöker reda ut en del av det här: "Den gudomliga komedin", som visar sig vara allt annat än en komedi...
Jag får alltså sätta mig en gång till med mina ca 6kb text och fundera. Jag har långt ifrån landat den texten.
Problemet var kanske att jag försökte lägga den på tv plan samtidigt, dels för hela folk och nationer, dels på det personliga planet.
Skicka en kommentar