måndag, november 19, 2007

Leda och lycka


Jag har loggat exakt 2867 fallskärmshopp. Det är fortfarande roligt att hoppa ur flygplan, men mycket av adrenalinkicken har med åten gått förlorad. Alltså drömmer jag ofta om att hoppa från en klippa eller byggnad. Det är inte enbart adrenalinkicken jag är ute efter. Tvärt emot vad folk tror chansar aldrig en fallskärmshoppare. Än mindre chansar man om man ska hoppa exempelvis från en låg byggnad. Förberedelserna är minutiösa, kontrollen av utrustning och ens egen fysiska och mentala status rigorös.

Man lämnar inget åt slumpen och mycket av tjusningen ligger i den mentala och noggranna förberedelsen.

Jag har aldrig varit intresserad av jakt, men så blev jag med pilbåge. Jag skjuter det amerikanare kallar ”Barebow”, alltså utan sikten och tjafs. Jag skjuter så som människan gjort i minst tiotusen år för att skaffa mat och något väcks inom mig. Jag vill jaga. Mer eller mindre omedvetet sätts processer igång inom mig.

Vid snabbskytte är min träffbild på 20 meters håll stor som en tallrik. Det motsvarar ungefär det man kallar ”killzone” på en björn som rusar emot en. (Vid noggrant sikte krymper träffbilden till ett tefat).

Teoretiskt skulle jag alltså kunna ge mig ut på björnjakt med pilbåge - och älg skulle vara en barnlek eftersom de exponerar en långt större yta för skytten att träffa med ett dödande skott.

Det är i teorin. Ännu är jag inte mentalt beredd att skjuta mot något djur. Det finns fortfarande risk att jag endast skulle skadeskjuta.

Men processen är igång och utan att i övrigt romantisera stenålderns hårda livsvillkor så förstår jag att just i detta var stenåldersmänniskan långt lyckligare än jag kan bli i vår civilisation. De levde på riktigt, medan nutidsmänniskan måste fejka allt.

Hade jag levt då hade jag naturligtvis varit storviltsjägare. Jag hade inte behövt göra nästan 3000 fallskärmshopp för att få de adrenalinkickar just mitt mentala system behöver för att inte tråkas ihjäl i den allmänna leda våra moderna arbetsplatser erbjuder.

Istället för att bli betraktad som en galning som hoppar från flygplan och broar skulle jag åtnjuta hög social status i jägarsamhället. Jag skulle bli aktad för mitt mod och att jag och mina kamrater gav oss ut på storviltsjakt skulle inte ses som något onödigt resursslöseri utan berika hela stammen med mängder av nyttigt protein.

Jag förstår nu att jag alltid har haft detta inom mig. När jag jobbade som journalist råkade jag en gång i fikarummet utbrista: ”Fan, vilket jävla låtsasjobb vi håller på med! Jaga nyheter! Bah!”

Mina kolleger såg misstänksamt på mig efter den stunden. De utgjorde i sina egna ögon ”Den tredje statsmakten” och förfäktade demokratin och yttrandefriheten och annat vackert med sina pennor. Allt medan jag såg oss som ett gäng mesar av värsta sort som inte vågade någonting, särskilt inte livet. Vårt jobb saknade all ära, allt mod.
Jag höll på att ledas ihjäl.
Hur spännande är det att ”jaga”, det vill säga ringa en politiker för tusende gången en dag, endast för att få ett uttalande som man på förhand vet vad det kommer att bli?
Hur spännande är det jämfört med att möta en björn med endast en pil på sig att rädda sitt eget liv och stammens liv?

Ledan är överhuvudtaget vår tids värsta gift och min teori är att vi förbyggt vår civilisation över en gräns av bekvämlighet och trygghet där våra gamla jägarpsyken inte längre trivs.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Vissst har du rätt i att våra gamla jägarpsyken inte trivs längre och att leva med instinkt inte längre fungerar. Vårt samhälle styrs utifrån den teoretiska politiken där allt skall vara enligt en sorts livstilldelning där människan krymps till en kugge som absolut skall fungera till den stora hopens gagn och nytta. Visst är det en vällovlig teori men där haltar det ibland väldigt mycket. Se bara till den ADHD-våg som verkar strömma ut i samhället där vi som inte passar utesluts med en osolidarisk krigföring och anses oandvändbara. Anpassning är den stora flugan som skall ändra en nedärvd genetisk natur. Inte behövs den anpassningen om vi kunde se till det positiva i olikheter och använda den naturliga fallenheten och sluta vara 8-5 människor, men då rasar mänsklighetens effektivitetskoloss enligt förståsigpåare, och därmed förstörs i viss mån de som inte kan anpassa sig. Nog skall vi väl ha ett fungerande samhälle men ta det lite lugnt vill jag säga. Låt människan var den den är.
Hälsar UiU

Anders sa...

JA du, UiU.
Albert Einstein var definitivt annorlunda och passade inte in.

Skulle min kommuns sociala myndighet få fatt i det barnet skulle man diagnostisera hans inbundenhet och tendens att dra sig undan som klar Autism, möjligen Asperger.

Denna annorlundahet - snarare denna oerhörda förmåga att sitta och tänka och fundera - ledde till en av våra större upptäckter; relativitetsteorin.

Astronomen Carl Sagan hamnar troligen även han i spektret över pesroner som inte helt faller inom normalitetstyrraniets ram.

Listan kan göras lång.

En vettig antropolog sade till mig en gång: "På vikingatiden hade man inga värstingproblem. Istället för att bygga dyra fängelser och korrigeringsanstalter använde man dessa personer som kämpar. Man kanaliserade alltså energin åt något vettigt håll. (Sen kan man ju alltid undra om krig och rofferi är den optimala sysselsättningen, då andra folk får lida under det våld som då uppstår).

Men vikingarnas tänkesätt är ju riktigt. istället för att kväva en människas unika energi ska man naturligtvis använda den, till den enskilda individens och allas fromma.

Och min Djingis Khan. Han lagstiftade annorlunda. En viktig lag för honom var att han inte fick gå emellan i despyter.
Var två personer i despyt, ja då fick de gräla tills de var färdiga, eller den ene dog.
Däremot förbjöd han att en dispyt mellan två personer fick eskalera till blodshämnd.

Han drog alltså en tydlig gräns mellan vad härskaren skulle lägga sig i. Var två personer arga på varandra, var det deras privatsak. Men eskalerade våldet, då gick hans stat in och förhindrade ett upptrappat våld.

Intressant, eller hur!
Djingis Khan kanske skapade en lag som skyddade varje individs integritet längre än någon annan lag. Samtidigt ville hans lag stävja upptrappat våld.

Katti sa...

Så sant så sant... inget kan väl få en att vantrivas så fruktansvärt som den instängdhet och ofrihet det innebär att ha ett "riktigt" jobb??? Dvs ett där man förväntas förspilla större delen av sitt liv, 8 timmar om dagen effektiv tid och ett antal timmar därtill som går åt till att ta sig till och från, särskilt om mna har turen att inte bo mitt inne i asfaltdjungeln. Och man ska förbanne mig vara EFFEKTIV hela tiden också, inget utrymme för att ha dåliga dagar och aldrig kan mna ta hänsyn till sina egna tidsrytmer... Helt sjukt, hur faen har det blivit så här??? www.alternativ.nu
/Katti

Anonym sa...

.. Nästa författarbild är född :) ser jag :)
Kram nenne

Åsa Mitt i Världen sa...

PS Min blogg fyller 1000 inlägg DS
www.asamittivarlden.blogspot.com