torsdag, november 11, 2010

snö och kaffe



Dagbok:

i morse dämpade snön alla ljud.
jag höll Odins varma hand, flickorna lekte
göra så mycket spår de kunde mellan hus och garage.
på dagis och skola pussades hedjå.

jag åt lunch med en konstnär
det visade sig att vi blir lika vansinniga om någon stör oss
i det där speciella ögonblicket, då allt kan bli - eller rasa.

han berättar hur hans penslar inte räcker, inte diksborstar, stålgrejer heller.
just nu målar han med vedträn.

och jag försöker spränga språkets ramar, fast jag numer vet att det är idioti.
språket är ett medium som ska bära berättelsen. Berättelsen kan spränga ramar.

Över kaffet skrattade vi och jag förstod att det var länge sedan
jag skrattat så. på det viset sprängdes bojorna.

idag segrade tacksamheten.

9 kommentarer:

Farmorgun sa...

"det visade sig att vi blir lika vansinniga om någon stör oss
i det där speciella ögonblicket, då allt kan bli - eller rasa."

Om min man Guy varit i livet och läst detta då hade han skrattat på sig. Jag försökte likna det vid att min tankes spegel slagits sönder och att jag blev förtvivlad av att inte kunna foga ihop bitarna igen. I vart fall inte fullt så bra som jag vet att tankebygget var sekunderna innan jag blev störd.

Anders sa...

@Farmorgun. Jag vet inte om du fortfarande pratar med Guy. Jag pratar i vart fall fortfarande med min bästa vän som dog för 16 år sedan.

Jag kan fråga: "Thomas, vad skulle du tycka om det här?"
Eller: "Det här vet jag att du skulle gilla" och på så sätt kan vi fortfarande skratta ihop. I tanken.


Om det är så att du pratar med honom fortfarande så får du gärna hälsa och dela detta skratt med honom!

Anonym sa...

Har varit i skogen igen. Det blev bara från torsdag till måndag.
Snön kom och med den lite kyla.
Rådjuren har fått vara ifred från lodjuren i år. Räven var vacker i sin röda dräkt och de vi såg var friska och rejäla.
Rädslan infann sig och i och med den även depressionen. Den höll i sig flere dagar efter vi kommit hem. Hustrun bråkade som vanligt på mig om det.
Men jag vet inte varför det finns så mycket som jag inte kommer fram till?
Varför får man inte vara sann för?
Livet innehåller både glädje och sorg, upprymdhet och nedstämdhet.
Faan för livet kan jag bara säga ibland.

Stefan Falkelind sa...

jag har aldrig hört att nån målar med vedträn. De tavlorna skulle jag vilja se. Den här bloggen kommer jag att följa.

Anders sa...

@UiU:
du skriver, "varför får man inte vara sann för?"
Jag tror glädje och lycka är sanna tillstånd. Jag tror även sorg, vemod, nedstämdhet är sanna tillstånd - och vi måste få vara i dessa olika trakter för att bli hela människor.

sen finns det ytterligare ett tillstånd som jag är osäker över; det handlar inte om vanlig "bonndepression" som väl var och en kan ha, utan om "klinisk depression".

Jag har troligen befunnit mig i detta, klinisk depression. Förutom att jag knappt kunde ta mig ur sängen, förutom att smärtan i min själ var så outhärdlig att jag ville ta bort livet; så förändrades även mitt tankeinnehåll. Jag blev trög, jag blev korkad. Jag grubblade inte ens, utan tankarna gick i en evig loop; det här är värdelöst, världen är elak, ful, taggig, avskyvärd och jag själv, varför ska jag vara här?
(Detta var troligen inte exakt mina tankar, men ungefär kontentan av dem)

Hade inte detta tillstånd avbrutits genom att jag tvingades till sjukhus tror jag nog att jag varit död nu.

Var går gränsen mellan detta sjuka, kliniskt deprimerade tillstånd, och "vanlig" nedstämdhet?

jag gillar min melankoli. Den är ofta klarsynt och kreativ. Min hustru gillar inte alls när jag är melankolisk, inte arbetskamrater heller. Då ser de en trist typ.

men poängen är att jag också kan rasa genom melankolin ned i det farliga tillstånd där mitt tankeinnehåll förändras så till den grad att jag vill ta bort livet.

jag börjar betrakta detta kliniskt deprimerade tillstånd som sjukt. Det är en sjukdom som jag nu och då måste få hjälp med.

I övrigt håller jag med dig!
Vi måste få vara vilda av glädje och närmast hypomana men också få skjunka ned i skön melankoli!

Anders sa...

@ Stefan Falkelind: Tjena! Vi träffades för väldigt länge sen.
du hade fixat ett möte med Anki Bagger (tror jag hon heter) och skickat pressmeddelande till tidningarna, antar jag.

I vart fall slöt jag upp som LT:s journalist och skrev en artikel om en minkfarm någonstans mitt emot Brunflo över Brunfloviken, alltså inte enda upp mot Marieby sett från Brunflo. (detta som jag minns det genom alla åren. Detta måste varit 1990-1992)

Anonym sa...

Visst håller jag med dig och visst håller jag med mig och i viss mån de som inte vill att vi faller in i den förrädiska nedstämdheten som gränsar till deprissionens avgrund med dess ofelbara och ensidigt tänkande demoner.
Jag bara har inte den kraften ibland att inte falla in i den förrädiska nedstämdheten.
Samtidigt när den släppt, tackar jag de som inte faller i samma grop som mig och istället "hackar"på mig.
Jag vet att de har rätt men vad gör man när det händer.
Jag har varit mycket vaksam på mig själv sedan jag åt alla jävla piller som jag egentligen inte ville äta.
Jag kan sänka mig själv men också hålla demonerna borta genom att lyssna till mina närmaste som ibland också är ett gissel, tyvärr.
Men va faan allt går över!!
Nu har det gjort det iallafall!!

Anders sa...

Skönt att höra att du är Back on track!

Hur ska jag säga? ser jag på min hustru så ser jag en människa som INTE behöver hålla sig själv i någon form av mental tukt och förmaning för att vara lycklig.

ser jag på mig själv har jag gjort det hela livet, men så ledsnade jag på att hålla vakt sådär - och då föll jag rakt ned i avgrunden - precis som jag hela tiden misstänkt!

nu är jag tillbaka och håller schack på mig själv. Men jag har hittat ett mer "laidback" sätt att göra det på. Hur detta gick till?

Svårt att förklara, men jag det handlar om tacksamhet. att jag stannar upp och är så innerligt tacksam över att jag får dra in det första andetaget med kall snödoft i näsa och lungor. att jag får se min son sova. Att känna svetten rinna över flinten och sen torka bort den.

Tidigare har jag blivit irriterad över svett som runnit över flinten.

Hur förklara?
Min farmor sa redan 1975 till mig att: "Man ska vara förnöjsam".
Jag ville skjuta kärringen, hon fattade ingenting!!!

Jag var ju en orkan inuti. Jag stormade omkring som ett jehu och det sista jag ville veta av var förnöjsamhet.

Nu fattar jag. Hon hade efter att ha blivit slagen i sitt första äktenskap, knäckt ryggen i sitt jobb som servitris och tvingades gå med stålkorsett, så hade hon funnit frid; hon hade kommit fram till sin tacksamhet över livet.

Långa stunden är jag i denna välsignelse nu. I tacksamhet.

Men jag halkar också ur. och ned!

Min farmor, fattar jag nu, kom hela vägen fram. hon blev en av alla dessa hemliga Buddhas, som inte predikar för någon, utom möjligen till ett och annat barnbarn som inte är förmögen att ta till sig ett skit!

Anonym sa...

Jamen Anders det heter inte ett jehu eftersom Jehu var en människa, härförare. Därför heter det en Jehu...skämt åsido.
Jag tror precis som Du....man måste lära sig bära sig själv och inte lämna över,omedvetet händer det dock ibland men man måste skärpa sig.
Bli stabil, men för faaan jag är 60 bast fyllda och har samma fnurra som jag alltid haft, men lite tålamod om jag får be, bör man säga till sig själv