fredag, maj 25, 2012

Vad socker kan omvandlas till



Hjärnan är kroppens största organ och förbränner socker och syre som alla de andra. En fråga man kan ställa sig är hur och varför vi får olika personligheter.
    Hustrun är extrovert och hennes hjärna svarar glatt på yttre stimuli, exempel: Hon får ett svårt personalärende och hon kastar sig över det för att hitta lösningar på problemet. Hennes hjärna gör detta galant, ofta genom att ringa mig och andra och prata om problemet, under pratet löser hennes hjärna problemet.
    Själv är jag introvert. Tornar ett externt problem upp sig vid horisonten hukar jag i det jag vill gömma mig av pur uttråkning. Däremot älskar min hjärna att konsumera socker genom att hitta på egna problem. Den tänker ut (ofta idiotiska) fantasterier som tagna ur intet, sen sätter den igång och ältar de där sakerna.

När jag plötsligt får för mig att bygga ut huset säger inte min hjärna: "Gå och snacka med byggherrar, snickare, ingenjörer, arkitekter eller att det vore en bra idé köpa läroböcker i hållfasthet och svensk byggstandard.
   Istället tänker min hjärna: Vilka spännande material finns det ute i skogen och i jordskorpan jag kan konstruera mitt hus av? Och så sätter den igång att problematisera allt från lämpliga växtplatser till vilken bärighet mossa kan tänkas ha.
   Sen bygger jag i regel aldrig den där saken jag ägnat år åt att grunna över. Det är tänkandet som är intressant, inte att åstadkomma onödigheter i den fysiska världen.

Likadant när jag målar mina [ytterst konstfärdiga] tavlor. Då står jag inte och stirrar på vare sig natur, båtar, valda kroppsdelar på nakna kvinnor, en blomvas arrangerad tillsammans med äpplen på ett bord eller arkitektoniska underverk att avbilda.
    Inte heller ställer jag mig att stirra på färgburkarna för att utröna om jag ska börja med den gröna eller den gula.

Min hjärna hittar på färger av pur leda när jag klipper gräs eller gör annat som vår efterhärmande statuskultur hittat på. (Varför klipper man strängt taget gräs? Borde inte det få växa och skapa former efter eget skön? Gräsets celler pysslar också med socker för minst lika intrikata ändamål som våra).

Jag kan också se färger för min inre syn när jag diskar, dammsuger eller rotar i toaletten med borsten för att gnugga bort de lämningar som envisas med att fastna där.
  Då far det omkring blåtiror inför min inre syn, eller ilsket röda blaffor som jag sedan målar.

Behöver jag tillägga att jag gärna sluppit att måla? Sådant gör jag av tvång för att på något sätt dra in pengar så att jag kan köpa mer socker. 

Hur det kommer sig att ett organ väljer att omvandla socker till så vitt skilda reaktioner på stimuli har jag ingen aning om. Jag har med nöje grubblat i 20 år över saken utan att förstå ett enda gram av min hjärna.
    Med lite tur kan jag grubbla i 40 år till.  


Däckbyte, 17:e fastrostade hjulbulten


5 kommentarer:

Peter Madison sa...

Bro,

min hjärna, som ju egentligen är en enda stor sockerbit :p, har liknande processer som din. Jag gillar också att tänka och har inget jättebehov av att skapa eller prestera något till den fysiska världen, som ju när allt kommer omkring bara blir ett kvitto på att jag är en producerande enhet i den enorma fula maskineriet.

Vad är det för fel på oss? ;)

Anders Widen sa...

Fel vet jag inte, jag tror att vi tillhör de ca 20 procenten som är introverta. Vår sk kultur vevar på som Donald Duck on Crack eftersom 80% är extroverta, en del av dem väldigt mycket så - och de blir väl politiker och börsmäklare eftersom det inte räcker för dem att showa med den egna kroppen, de måste showa med pengar och makt för att liksom trivas. Världen skulle vara en mycket annorlunda plats om förhållandet var det omvända, men vi eftertänksamma tycks dömda att lida i det tysta som en väldig minoritet som aldrig lyckas välja någon som för vår talan...

Ana sa...

Don't trust what they are saying about the brain or the body.
They no too little.
Seriously.
Take care and avoid psychiatric drugs because they are poison are are on the market to make profit.
About being introvert...
It was Jung who started classifying introverts and extroverts.
What is it good for?
I don't see it this way. There are people who likes talking no matter what.
Others like partying and the more people the better.
There are those who don't like to talk or partying and prefer taking care of other things.
Labels... what are they good for?
I was an "introvert" in my twenties and seldom speak.
Now I speak a lot but I don't like parties.
What does it say about me?
Nothing.
It seems that those who are not like people in a coca-cola or beer advertisements, lots of fun, parties, jet-skies, adventures, bungee-jump, are the weirdos.
I rather be weird than being in a room full of people pretending to be what they're not or chatting about futile stuffs.

Anders Widen sa...

dear Ana, I am aware that Jung came up with the classification Extrovert, introvert. I do not like to classify, but this text was meant as a funny anecdote, and it seems to work in Swedish. But when I translate the text into google translate it becomes weird.

I find it amusing to observe the incredible differences between me and my wife, she is outgoing, fantastic as a manager, loves people, human crowds, parties, and to mingle.

I hate these things. still I am not shy, I just hate to be confronted with many people simultaneously. I think amusement parks are dull, discos heinous. The wife is happy about such things.

I stay at home, paint, write, daydream.

However, I am social, talk to people when they have interesting stories to tell, is open and honest.

in my past, I felt bad and tried to correct me to fit in with the crowd, but I really gave up trying even at say age 12. Over the years, I accepted my difference, now, I enjoy it and my wife appreciates my differentness, and I hers.

Otherwise, the text is not about drugs, but that the brain needs energy in the form of sugar or carbohydrates.

Anders Widen sa...

Mental illness and medications. I am more than aware that SSRIs (the so-called modern lyckopillren can cause severe problems, many reports tell of increased suicide risk among other things). I have tried and know how horrible it can be.
Nevertheless, my grandfather had a mental illness, he ended up in mental hospitals. My father has always had difficult periods. Long time I thought my mother was suffering from post-traumatic symptoms after her father was taken by the KGB in Russia, then in exile away WWII to Sweden.
now I understand that she was manic depressive.
when both parents have this disease, it is high risk that the child can get the disease.

Psychologists have tried to help me for over 20 years, no results. A few years ago recommended a general practitioner me SSRIs: I became acutely even sicker.

I went to see specialists. They did tests, examined me, interviewed me over the months - all I wanted right then was to get something, I was about to kill myself. But they persisted in their tests.
Carefully, over two years, we have now tried out and tuned into medicines.

I've got something resembling a life. Honestly, I feel it is an absolute miracle.