I min barndom hette de konduktörer, nu kom en tågvärd emot mig och hon frågade efter biljetten.
Situationen borde vara alldaglig, inte märkvärdig på något vis, men i mig steg en oförklarlig andakt, en stum längtan med drömmar vida som högländernas stäpper under en dundrande sol.
Jag blev inte kär. Det handlade inte om erotik. Det var större och lika oantastligt som musik.
Det var rösten. Klangen i den, men även hur hon fraserade.
En röst kan vara det vackraste.
När jag klivit av tåget ångrade jag att jag inte berättat för henne att hon hade den vackraste av röster.
Man tror att människor vet, men hennes omgivning kanske inte fattar, de kanske säger att hon är hes och raspig. Hon och de kanske inte förstår att det hesa ligger där på ytan, på tungspetsen, och därunder kommer den djupa klangen långt nerifrån där sångare tar stöd.
Fast vad skulle jag ha sagt? Du har en röst som har sönder mig inuti. Jag blir försvarslös. Jag vill att du aldrig slutar tala. Får jag gå bredvid dig i fyra månader och spela in allt du säger?
Vackra röster är en gåva och en förbannelse.
Alla mina älsklingar dricker, drogar, dör.
Edith Piaf
