Kärlek är svårfångat. I livet och i skriven form. Folk läser skit. De läser halverotiska saker och tantsnusk och andra vidrigheter. Som om det vore kärlek eller förberedde en på hur den ser ut. Som om det hänt något nytt på erotikens område de senaste trettiotusen åren. Erotik är inte spännande, fast folk tror det. Erotik är yta. Och alla kärleksfilmer. Fy fan. Sentimental geggamoja. Kärlek går bortom det där kladdet.
En berättelse:
Jag kunde inte rida. Jag hade suttit på några hästar och åkt med. Helt ointressant. Och jag hade inte lärt mig ett dugg. Hustrun bestämde att jag skulle med på en flerdagarsritt i fjällen, oavsett.
En ryttare som inte kan rida får ont innan en timme. Det var ett av skälen till att jag inte ville med. Främsta anledningen var att de andra i gänget var vana ryttare. Jag hatar att vara sämst.
Rätt snart var jag utan argument. Hustrun godtar inte skitsnack. Så jag fick en långbent ranglig sak. Hon hette Emely. Jag var kritisk, tills jag klev upp. Jag vet inte hur det funkar mellan häst och människa men av hästens rörelser kände jag hennes avsikter och att inte bara jag taxerade henne utan även hon mig.
Vi skrittade. Jag visste inte hur man styrde, men Emely gick åt det håll jag ville. Efter tio minuter var jag på väg att omvärdera hela livet. Efter en timme ville jag aldrig kliva av. Jag kände hennes vilja och hon min. Ordlöst ställde hon sitt halva ton explosivt springvilliga muskler till mitt förfogande. Hon fattade att jag är skydiver, att jag gillar 100 procent adrenalin, att jag gillar fart, att jag gillar muskler som rör sig exakt och ändamålsenligt. Jag såg in i mig själv en stund och blev tvungen att erkänna att Emely var en häftigare varelse än jag.
Jag visste inte hur hästar beter sig, särskilt inte i flock. Men Emely och jag kommunicerade muskelvägen att vi båda började tycka att det var rätt trist att skritta. Så vi satte av i behärskad galopp, inte fullt men sådär på tredje växeln. Bara för att få uttrycka den glädje vi kände. Vart efter hörde jag kvävda skrin och rop bakom mig. Jag såg mig om över axeln. Det var kaos. Daniel, en av ryttarna, kom med nöd och näppe ikapp och ropade att jag inte kunde galoppera iväg när jag red först. Jag hade fått hela flocken att skena och det såg illa ut för en annan ryttare som kanske inte var så van ändå, det kunde till och med jag bedöma. Jag visste inte hur man stannade. Jag ville inte dra i tyglarna. Aldrig att jag tänkte dra Emely i munnen. Jag hittade på att föra fram benen längs hennes sidor som för att hålla henne tillbaka, som om jag själv satte hälarna i backen fast jag inte nådde på en hel meter när. Jag vet inte hur vi kommunicerade de där första dagarna. Hur som, Emely saktade in i alldeles lagom så att jag inte ramlade av. Till slut stannade vi.
Först då fick jag veta att Emely var snabbaste hästen. Jag tänkte att vi haft lite flax som inte satte av på femmans växel. Vi kunde ha ställt till det rejält. Hur jag nu kunde veta att hon hade fler växlar än hon uppvisat i vår första galopp. Jag fattar fortfarande inte vad som hände mellan mig och Emely. Jag bara kände och visste saker. Det var inte jag som var duktig. Det var hon som visade mig.
Mellan mig och Emely var allt perfekt. Men i den mänskliga världen kände jag mig som den ovetande klant jag var.
I sådana lägen har tidigare flickvänner skällt ut mig och berättat hur dumt, klantigt och oansvarigt jag betett mig. För att inte säga hur jag skämt ut dem. Hur jag nu kan skämma ut någon annan?
Min hustru kom ridande rakt emot mig. Jag anade det värsta. Hon ruskade på huvudet som för att säga att jag inte uppträtt helt lämpligt. Samtidigt skrattade hon hejdlöst och sa:
- Du ser ut som Djingis Khan i sadeln.
Att som klantig nybörjare få höra ett stort skratt och att man är som ens egen största idol fast man egentligen vet att man betett sig idiotiskt är passningen man sökt efter hela livet utan att begripa det.
Varför skäller folk ut varandra i sådana här lägen? En sak står klar. Det har inte med kärlek att göra.
Hur det gick sen? Vi fortsätter att vara gifta. Det finns inget alternativ till det och det är inget att dravla högstämt om. Men en stor förändring ha skett. Mot mitt bestämda veto i massor av år är det jag som envisas med att vi ska vara fodervärd. Helt enkelt för att jag vill kunna dundra fram så ofta det går genom skogarna runt här vi bor på snabbaste varmblodet, Emely.
Det och inget annat gav hustrun mig genom att inte acceptera mitt skitsnack att jag inte ville, in the beginning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar