Svenska och engelska

RAGE IS MOVING
Vreden rör på sig

The longed-for sequel of Under the eternally blue sky. Temudjin has now been elected Khan. All around him there are emperors willing to start new wars. The Mongols live under the threat of being totally destroyed. Temudjin-Khan wants peace but the wars on the vast steppe never ends.

Thanks to his military genius and alliances with sworn enemies, Temudjin-Khan reaches a certain strength. But while being successful in the battlefield, he meets arising conflicts in his own clans and even within his own family. Cousin against cousin, brother against brother.

Så märkligt det är att läsa sin egen boks baksidestext på engelska!

På något sätt låter det mäktigare på engelska än svenska, varför är det så?

Även recensionerna klingar kraftigare och väldigare:

"Wellwritten and magnificent."

"Rage is moving is like Under the eternally blue sky, a cathing novel leaving you with a feeling of having taken part in something important." DI, Week-end

Texterna kom från min agent.

Endast bågbyggaren är vaken

Heikkis bågar

När alla gått och lagt sig och somnat fortsätter jag med mina pilbågar. Här limmar Heikki de första laminaten till den långbåge han bygger helt efter mina önskemål.

Det är så här alla våra saker borde tillverkas. De borde byggas individuellt och med omsorg. Inte produceras först och sedan tryckas ut på marknaden genom massiv marknadsföring.

Syskonkärlek

Det är inte enbart pilbågar i mitt huvud, vilket en del förletts att tro.
Att läsa godnattsaga för de här två är ytterligare en ynnest livet bjuder.

Validering av Mongolisk pilbåge

Träffbild vid inskjutning

Den mongoliska pilbågen är klar. Skjutbar prototyp nr 2 har lämnat härdningsugnen och Heikki, bågbyggaren, kom hem till mig med den. Jag har skjutit 150 pilar. Den grupperar pilarna bättre än referensbågen, en Samick Mind30, med samma dragstyrka. Valideringen ger vid handen att prototyp nr 2 är något långsammare än prototyp 1. En orsak är att vi ännu inte tagit bort lika mycket material på syahs, lemtopparna. Därför ger prototyp 2 lite mer handchok, rekyl. Det känns ungefär som att skjuta med långbåge.
Pilhastigheten är ändå god, trots att vi alltså kan göra ytterligare en del för att öka den, främst alltså ta bort överflödigt material från lemtopparna.

Ändå blir det svårt att ta beslut. Ursprungsidén var att bygga bågen så snabb som möjligt, men om vi gör halt här, inte slipar mer, så får vi en underbart stabil och pricksäker båge. Faktum är att jag aldrig skjutit så många poäng med någon båge tidigare?!

(Heikki Rousu pilbågar)

Syahs, där vi utan risk för haveri kan ta bort minst 20% material mer än vi gjort.

Ljus och skugga

Minnen virvlar i mig. Sorgliga. Skaviga. Onda.
Strindberg skrev: ”Dra ett streck och gå vidare”, så mådde han aldrig bra heller. Så hade han stoff att skriva sjuttiotvå böcker. Han stampade fram litteratur ur sin obearbetade dynga livet igenom.

Jag tror inte på någonting. Jag tror inte att det finns en metod. Psykoanalytiker vill gärna att man ska gräva sig tillbaka i tiden, till barndomen. Att det är bra. Dr Phil på TV är behaviorist och tror nära nog det motsatta. Han tror att man kan starta där man är – och bygga framåt. Förändra sig. Skapa nya mönster utan att göra en fem år lång och plågsam djupdykning i sina barnaår ledsagad av en legitimerad och emotionellt neutral person bredvid sig i soffan.

Min fasta övertygelse, mitt facit: Ingen djävel vet hur våra psyken fungerar. Det som benämns som schizofreni i USA är ibland autism i Sverige. Bättre reda är det inte på diagnostiken. Man har inte ens brytt sig om att göra en standardisering på det internationella planet och därutöver är instrumenten att mäta vår själsliga status både enfaldiga och trubbiga. Man har ställt samman några batterier med frågor. Man intervjuar. Man iakttar beteenden. Reaktioner. Man försöker förstå och kartlägga något så ogripbart som den mänskliga naturen. Vad finns i oss, vad är anden? Ett gnistregn elektroniska impulser mellan hjärnans proteinmolekyler samtidigt som körtlar på olika ställen i hjärnan och kroppen helt nyckfullt och på eget bevåg pumpar ut hormoner och andra vanskliga vätskor som får vårt humör att svänga som rena aprilvädret? Hjärnan är ett intrikat organ, signalerar och kommunicerar både med sig själv och kroppen genom små elchocker medan den badar i olika kemiska soppor och även utsöndrar nya kemikalier. Den ändrar nivåer och intensitet i sin egen elektrolyt och plötsligt blir även en sådan som jag något mer social för några minuter, sen sjunker jag tillbaka igen, in i mig själv, andra människor blir ointressantare för mig än mina egna tankar.

Som barn fick jag ofta anklagande höra: ”Hur kan du vara dig själv nog så till den milda grad?”
Man sade att jag var arrogant, förmäten, överlägsen, ja i själva verket räckte inte orden till för dem som anklagade mig och utan att jag rörde en fena lyckades jag provocera vuxna till vanvettig vrede, särskilt lärare. Deras skäll bet aldrig på mig. Min integritet var enorm, kanske mest beroende på att min ande praktiskt nog flög någon annan stans, inte var där.

Var sitter begåvningen? Var är vår sociala förmåga lokaliserad?
Jag saknar ingenting för egen del. Det är andra som lider av min bristande sociala duglighet. Min hjärna vägrar att lära sig just det spelet, de reglerna. Min hjärna finner tydligen allt sådant som fullkomligt ointressant.

Nå väl. Att jag efter 45 år plötsligen har benämnts som en lirare med Asbergers hjälper mig att förstå. Det kastar nytt ljus över saker. Att hela fyrverkerier av svåruthärdliga minnen skjuter upp och exploderar strax innanför näthinnan får jag ta. Jag drar inte ett streck över dem, men jag sitter inte heller och snaskar eller kletar ner mig med dem som psykoanalytiker gärna vill få en att göra. Jag ser ingen mening med det. Däremot ser jag en betydelse i att ljuskaskaderna flyttar skuggorna. Jag ser där det tidigare var ogenomträngligt mörker.

En utomjordings gåvor och fördömelser

Jag är glad, till och med salig långa, långa stunder. Barnen leker under skrivbordet, drar i mina fötter och fnissar. Emellanåt tittar jag ned på dem och när jag ser dem är jag lycklig. Samtidigt kan jag konsten att koncentrera mig. Jag kan skriva mitt i det kaos tre ungar innebär.
”Märker du inte att alla tre gråter?” kan hustrun fråga.
Nej, jag märker inte sådant. Inte när jag skriver på riktigt. Inte när jag koncentrerar mig.

Har jag trott.

Långsamt börjar det gå upp för mig, även hustrun, att det inte rör sig om en osedvanligt god förmåga till koncentration. Jag är inte alls fokuserad och viljestark. Jag kan inte berömma mig om någonting sådant.

Sanningen är istället att jag inte är närvarande på samma sätt som andra människor. Mesta delen av tiden är jag i andra världar. Ibland diktar jag böcker. Ibland uppfinner jag något, nu senast en ny sorts pilbåge.

Jag har alltid försvarat mig med att tankar tar tid. Att det måste få ta lite tid att tänka ut en bok.
Till viss del har hustrun accepterat det. Men hon har fått mer och mer svårt att godta min totala världsfrånvändhet.

Hon har rätt för det händer att vi bjuder hem gäster till oss. Gäster som bor och sover och äter i vårt hem i fyra, fem dagar. Jag märker dem inte. Efteråt vet jag inte att de varit hos oss. Jo, jag märker det på att gafflarna ligger fel i lådan, att glasen står på galet ställe i skåpet. Jag märker att det varit någon hemma hos oss genom att bli fullkomligt rasande; eftersom någon har fuckat upp min ordning. Någon har gjort så att jag inte hittar i mitt eget kök.

Ingen förstår hur viktigt det är för mig att ha ordning. Eller. Kanske handlar det om mönster. Att fylla i ett mönster korrekt. Ingen människa med normalbegåvning trycker in en fyrkantig kloss i ett runt hål när han är hos psykologen och ska mäta sin intelligens. Enligt mitt sätt att se lägger man därför inte heller ned skedar bland knivarna. Det är att våldföra sig på den givna strukturen.

Den här upprördheten jag känner när någon bryter mot ett väl uppbyggt system verkar härröra ur hur mina synapser är organiserade. På alla intelligenstest jag tvingats genomföra i mönstring och vid anställningsintervjuer visar det sig att jag alltid får full pott i de delprov som rör matematik, rumslig uppfattning, att vika tredimensionella figurer, teknisk förståelse, allt sådant blir jag klar med på ett kick medan de andra som prövas sitter och sliter. Sen, när man kommer till de språkliga delarna av testen är det jag som sitter och svettas och aldrig hinner klart.

I den militära mönstringen hade jag fulla poäng i alla matematiska och tekniska test. I de språkliga däremot trodde mönsterförrättaren att jag ”fuskat” för att slippa göra militärtjänst. Jag nekade till fusk. Jag hade heller inte fuskat. Jag hade kämpat hårt, men var helt enkelt inte ens normalbegåvad i den språkliga delen av testerna.
Mönstringsförrättaren trodde mig inte, särskilt som han sett att jag blev färdig så fort med de andra proven. Som han uttryckte det: ”Man kan inte vara ett geni och en idiot samtidigt. Du har maskat för att slippa.”

Jag blev uttagen till befäl. Kanske på vansinnigt felaktiga grunder.

Kanske har jag också blivit författare på felaktiga grunder? Kanske är hela mitt liv på sätt och vis galet och förfelat. Jag borde kanske hellre jobba med att lägga bestick rätt på galamiddagar och nobelfester, hellre än att skriva böcker. Min hjärna gillar ju att skapa sådana prydliga mönster!

Eller så borde jag ägna min tid åt att fundera ut eleganta tekniska lösningar, för sådana gillar min hjärna att sysselsätta sig med.
Enligt alla intelligenstest jag genomlidit är språk det sista jag bör ägna mig åt.

Allvarligare är att jag tillsammans med hustrun börjar se att jag kanske är annorlunda, en avvikelse som gör det svårt för mig att reda mig i det sociala livet. Jag är helt enkelt inte närvarande.

Jag är som sagt lycklig, men en djup sorg har börjat bubbla upp inom mig. Min livskamp för att passa in, först på dagis, sen genom alla skolor, och även på alla arbetsplatser, har varit så bitter och hård. Jag har helt enkelt inte passat in. Jag ingår aldrig i den sociala gemenskapen. Man har alltid beskrivit mig som ett UFO.

Jag är 45 år. Numer struntar jag i att jag beskrivs som ett UFO. Jag har hittat mitt sätta att leva. Men det finns ett sammanhang som är viktigare än mitt eget liv, det är att min familj fungerar.

Familjer tenderar att ha svårt att fungera med idel sociala varelser, plus en utomjording som inte bara är långt borta utan även förlorat eller stängt av alla sina kommunikationshjälpmedel till omgivningen.

Vi har sökt en första hjälp och då framkom att det är möjligt att jag kanske har någon grad av Asbergers syndrom.

Jag har inte velat ha någon diagnos tidigare. Skolgång och allt annat har varit nog jobbigt ändå. Nu vill jag ställa en riktig diagnos eftersom det kan hjälpa mig att fungera bättre i familjelivet.

Vad kan jag säga? Mitt sinnestillstånd, oavsett om det går att ställa en diagnos eller sätta en elakartad och sjukdomslik etikett på det, tycks vara både en välsignelse och förbannelse. Jag är inte intelligentare än andra, ändå har jag vissa stora gåvor. I övrigt, vad gäller att befinna sig i livet tillsammans med andra, är mitt tillstånd en ren fördömelse.

Det är så jag känner mig. Fördömd.

Men nåd finns i form av kärlek. Min hustru älskar mig trots detta, och vill hitta lösningar. Hon vill hjälpa mig att hitta mönster så att jag trots min dysfunktionalitet kan passa in i familjen.

Kär och självbedragen

Det händer att man kärar ner sig och det sker oftast när man är helt oförberedd.
Jag åkte de 17 milen till Heikki för att provskjuta och evaluera den mongoliska pilbåge vi bygger.
Vi sköt den, först med ansiktsmask på eftersom en ny båge kan får för sig att spricka och ingen av oss ville bli av med synen. Bågen höll och sköt riktigt bra.

Vart efter plockade Heikki upp sina långbågar och frågade om jag ville prova. Jag hade ingen större lust. Jag är ju ute efter att fixa vår prototyp och när den pilbågen är färdigutvecklad är det en sådan jag vill ha. En båge som det INTE går att tävla med eftersom den inte går att klassa in i någon tävlingsklass. Jag har heller inga planer på att tävla. I vart fall hade jag inga sådana planer igår och jag tror inte att jag har det idag heller.

Nåja, tänkte jag. Att pröva skadar inte. Eftersom man inte har något sikte på sådana här pilbågar träffar man inte i mitten av tavlan vid de första skotten, men det struntade jag i. Jag siktade likadant med sex pilar. Alla satte sig som en snygg kärve, liksom klockan sju på tavlan. Bågen sköt något till vänster och lägre än min vanliga båge, vilket inte har någon som helst betydelse. Grejen var att jag aldrig presterat maken till träffbild.

Heikki bara log och frågade om jag ville låna hem en av hans långbågar. Det ville jag.
Och nu är jag fast. Trots att den är lång och otymplig. Trots att den skjuter pilarna mycket, mycket långsammare än min nuvarande jaktrecurvebåge, och ännu mycket mer långsamt än den prototyp jag snart har i min hand som en färdig och riktig mongolpilbåge.
Och trots att långbågen ger en så kraftig rekyl att plomberna skakar ur tänderna kan jag inte säga annat än att jag är förlorad. Jag är kär. Inte direkt i den jag fått låna utan i idén om en ännu bättre och som är byggd för mig. Jag måste ha en sådan! Så känns det och jag har blivit tjatig och vet inte hur många mejl jag skickat till Heikki där jag säger: ”Stopp! Bygg inte mongolbåge nr 2. Bygg en långbåge först! Sen kan vi fortsätta att utveckla mongolbågen.”

Vad handlar allt det här om? Det går stick i stäv mot alla mina planer. Jag skulle bara undersöka vad det var för en teknisk innovation mongolerna genomförde på sina pilbågar på 1200-talet. Jag ville ha en sådan båge att visa upp och eventuellt skjuta med när jag håller föredrag. Istället hamnade jag i långbågsträsket!

Kan jag trots allt inte lägga av att vara idrottsman? Har man tävlat och tränat exempelvis fallskärm i 18 år och tagit en massa SM-medaljer så finns kanske nerven kvar? Börjar man till exempel skjuta piljbåge, bara lite på skoj sådär, så dröjer det ändå inte länge förrän man lägger upp träningsplaner, mäter resultat, evaluerar sina resultat, ändrar träningsmetod, nöter och nöter, förfinar – och till slut går man och anmäler sig till tävlingar? Är det så? Måste det vara så?

Jag som lade av att tävla seriöst för åtta år sen. Jag sålde till och med mina fallskärmsgrejer och sa; aldrig mer. Aldrig mer att någonting så onödigt och idiotiskt ska få ta upp min dyrbara författartid. Och så räcker det med att jag skjuter några skott med en pilbåge där det finns en tävlingsklass för att jag ska tro att jag är kär igen. Det är precis samma känsla i magen.

Att kära ner sig i en snygg brud eller att hålla i en långbåge är sak samma för mig. Tydligen.

Hur mycket har jag bedragit mig själv med alla påhitt om att bygga en pilbåge som det inte går att tävla med?
Är jag kär eller är jag en tävlingsnörd eller bedrar jag bara mig själv i ett ytterst komplicerat spel där allt går ut på att slippa sätta mig ned och skriva nästa bok?

Kort sagt. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg?

Under tiden sitter jag här och kan inte slita blicken från långbågen som ligger utdragen ur sitt fodral. Den är himla vacker. Hoppas min blir lika fin. Den som Heikki precis börjat rita på.

Språk

Bågbyggaren Heikki och jag bor 17 mil ifrån varandra, eller om det rentav är 27. Vi kan inte sitta och åka emellan för att diskutera våra tankar. Telefon fungerar ibland. Men överlägset bäst är det via dator. Möjligheten att skicka e-post har revolutionerat vårt sätt att kommunicera. Det blir också så att man vart efter utvecklar ett språk. Ett språk som blandas med foton och skisser. Troligen begriper ingen annan vad Heikki och jag skriver till varandra:

Till denna bild skrev vi: ”Vid klyka, strängen ändrar riktning mer i ytterläge. Åtgärd öka vinkeln. I centrum, skålad yta ger hög impact i centrum, kan negligeras…”

Så där håller vi på!

På vanlig svenska kan jag berätta: Prototypen på bilden är provskjuten i två timmar. Den skjuter pilar med högre hastighet än våra två referensbågar. Så långt överträffar prototypen våra vildaste förväntningar.

Givetvis kvarstår svåra uppgifter att lösa. Just nu är det största problemet torsion, felaktig vridning av lemtoppen.

Det är lätt att fastna där, i tekniken. Heikki och jag tror att vi utvecklar endast en pilbåge. Det är inte sant. Vi utvecklar också ett språk för att kunna förstå varandra. En sorts yrkesjargong där vi skalat bort allt som inte behövs. Allt lull lull vi människor annars säger, grymtar, ler, smackar mellan varandra för att faktiskt mjuka upp språket, så det vi sagt inte ska verka så naket och viktigt. Har ni märkt det, att det faktiskt är så de flesta pratar? Nittio procent trams, en sorts osäkerhetens svada…

Heikkis och mina experiment har visat mig språkets riktiga ansikte igen.
Varje ord bör vara betydelsebärande.

Själva vitsen med böcker

Det börjar närma sig. Snart har jag gett ut fem böcker. Jag har inte tänkt på det tidigare, men när en arrangör ville att jag skulle presentera mitt författarskap så slog det mig plötsligt – jag är nog författare ändå. Kanske.

Jag har inte tyckt det. Jag hade bestämt att börja skriva nästa bok exakt den första augusti. Jag har inte klarat det. Jag måste vara ute och jobba in stålar istället. Sen kan jag sätta mig ned och skriva. Hoppas jag.

För mig är livet så konstigt. Jag tvingas hela tiden göra andra saker än det jag trodde var meningen med mitt yrkesval. Ur min synvinkel är det helt förryckt. Jag tjänar inte tillräckligt på att skriva böckerna – däremot tjänar jag oförskämt bra med pengar på att stå och babbla om dem!
Jag trodde vitsen med böcker var att folk skulle läsa dem, inte höra en människa stå och prata om dem.

Perfekt söndag

Korv. Några vedträn. Så har man äventyr redan tjugofem meter från huset. Fast korven var inte lika god som kotletterna häromdagen, förstås.
- Vi skulle haft med såna där ben, pappa.
Annars. Allt perfekt denna söndag.

Kanske konfidentiellt

Tills vidare måste jag enligt ALMI göra så här med bilden

Jaha, ja. Det började med att jag ville ha en autentisk mongolisk ryttarbåge. Jag dammsög Internet – och hittade pilbågar som var rätt autentiska, men för dyra för min plånbok, och ändå inte helt rätt.

För att börja någonstans köpte jag en billig koreansk ryttarbåge. Den visade sig snabb och rolig att skjuta med, men det var svårt att få en vettig träffbild med den. Dessutom; den saknar de karaktäristiska styva lemtopparna. Den var fel för mig.

I månader satt jag och skissade på egna konstruktioner, hur jag ville ha en pilbåge, samtidigt som jag fortsatte att leta på Internet. Min pilbåge fanns inte att köpa.

Jag sökte upp Heikki, båg- och instrumentbyggare. Vi började konstruera den pilbåge jag ville ha. Prototypen börjar nu ta form. Av en slump pratade jag idag med en innovationsrådgivare på ALMI i Östersund. Han rådde mig genast att upprätta en konfidentiell handling mellan mig och Heikki, samt att söka hjälp hos ALMI i det vidare arbetet att utveckla produkten. Plötsligt pulade jag inte längre med min egen pilbåge. Jag höll på med en produkt!

Så kan det gå. Jag ville ha en pilbåge för eget bruk med vissa specifikationer. Nu visar det sig att min idé kanske är världsunik. Vid närmare eftertanke kanske ALMI har rätt. Jag hittade inte pilbågen jag ville ha. Den fanns ju inte.

Nu återstår att se om den blir bra i funktionen. Det kan faktiskt vara så att vi bygger en världsunik grej som inte funkar värst bra. Eller så kommer det att ta oss år av arbete att få den där enkla idén jag från början hade att fungera bra i verkligheten.

Det känns lite konstigt. Människan har konstruerat olika sorters pilbågar och skjutit dem i över 10.000 år. Skulle jag ha kommit på något nytt? Jag tycker inte att jag gjort det. Jag har bara kombinerat befintlig kunskap och teknik på ett kanske nytt sätt.

Nåja. Nu ligger vår första prototyp i provbänken. Vi testdrar den och finjusterar tillern så att dragvikten ska bli 40 pund och stränghöjden några millimeter högre vid den övre lemmen. Vi fortsätter arbetet egentligen som om ingenting har hänt. Det har bara blivit lite mer papper att fylla i. Eller rättare sagt; tidigare bekymrade vi oss inte om några papper alls!

Konkurrens i paradiset

Jag vet inte. Folk påstår att oxfilé är det bästa. De har fel. Jag anser att en rätt tillagad fläskkotlett slår allt. Särskilt älskar jag att gnaska på benen. Hittills har jag till min stora lycka varit ensam om det i familjen, vilket medfört att jag glatt gett bort mitt kött till andra i utbyte mot att, just det, bara få gnaska och suga och storligen njuta av benen.

Inte nu längre. Nu har barnen upptäckt att pappa har rätt. Det godaste och roligaste är att slafsa ordentligt kring benen! Och är man barn äter man ju även en del genom porerna varför tröjan åker av. Sen var det bara att lustfullt ge sig på alla benen. Inte ett enda blev kvar till pappa. Han som kom på knepet…

Matfesten blev stor, trots att barnen innan middagen fått våfflor eftersom de då ”visste” att de INTE tyckte om vare sig fläskkotlett eller dess ben. Trots nio våfflor på två barn stal de alla mina ben. Det hjälpte inte att jag med min argaste röst sade att de redan ätit...

Naturligtvis gläds jag med dem, att de gjort upptäckten, men samtidigt är jag utslängd ur mitt kulinariska paradis. Åtminstone har jag fått konkurrens om den häftigaste och största delikatessen i livet.

Efter måltiden var det bara ett att göra; helsanera barnen i duschen. Mycket gott flott till spillo, sade fadern lite surt…

Premiär

Det blev premiär för min rustning idag. Jag lånade ut kameran till två tjejer i publiken och de fick fota fritt rätt länge, men efter en stund blev jag ändå lite störd av blixtarna, så jag tog tillbaka kameran, vilket var synd. Deras bilder var lite avslöjande…

Faktiskt väldigt avslöjande, för när jag håller kurser i ämnet ”Att hålla föredrag” brukar jag påpeka hur viktigt det är med ögonkontakt med åhörarna. Jag lever tydligen inte som jag lär…

Det blev också premiärskjutning inför publik. Att bara prata om vilken effekt en pilbåge kan ha är i och för sig intressant, men det blir mer konkret om man faktiskt skjuter på något och visar vad resultatet av ett pilskott blir. Jag valde att skjuta på en spånplattebit, 15x15 cm, så att jag skulle känna mig trygg att träffa.

Båda skotten tog något högt, 17 och 24 millimeter. Pilarna gick rakt igenom. När jag provsköt på morgonen hemma var det 27 grader kallt ute. Då träffade jag mitt i prick. Gick skotten högre, ca 2 centimeter, i lektionssalen eftersom det var nästan 50 grader varmare där? Eller var det nervositet hos mig?
Nåväl. Målet var att skjuta säkert för publiken och träffa spånplattan, vilket jag gjorde.

Som vanligt var eleverna trevliga och glada på Primroseskolan.

Jag hade även gjort om själva föredraget och bildspelet som är till. Det kändes som om det fungerade ganska bra och att det går att utveckla mer.

En böjd brädbit och sömnad...

Nu har de limmade träbitar som ska bli en pilbåge härdat. Det är lite ask. Det är lite björk. Det är lite annat... Medan Heikki limmar och formar vidare sitter jag och syr det sista på rustningen. Jag ska få ihop den till imorgon, är det tänkt. Då ska den med på föredrag om Djingis Khan.

Syahs

Pilbågen har tagits ut ur värmeskåpet. Den aktiva "kärnan", det material på pilbågen som arbetar när man skjuter, har laminerats färdigt. På bilden limmas "Syahs". Alltså de styva lemtoppar som är en del av det unika med dessa stäpppilbågar från 1200-talet.

Hur vackra ting blir till

Pilbågar av Heikki Rousu

Pilbågar är så vackra och jag tänkte länge bygga min mongoliska pilbåge själv, men det är bara att inse att man inte hinner allt. Som tur är hittade jag bågbyggaren Heikki och han blev intresserad av mitt projekt att återskapa en asiatisk pilbåge med stela lemtoppar. På gott och ont kommer vi inte att bygga bågen helt traditionellt. Istället för att använda kompositmaterialen senor-trä-horn och limma med fisklim väljer vi glasfiber-trä och modernt lim.

Ännu finns bågen mest i idévärlden, men dess skapnad börjar synas genom spånplatteformen som Heikki byggt. Det ser inte mycket ut för världen, men den som format exempelvis lera och sedan bränt sina alster i ugn vet spänningen. Resultatet kan krascha – eller bli hur bra och snyggt som helst.

Limformen har sågats ut från en hoplimmad spånplatta. Formen består av två delar, en underform och en överform.

En bild från värmeskåpet som hållet 70 grader C. Bågmaterialet pressas samman med lufttrycket i en brandslang mellan formarna. Limningen tar 4 timmar. Sedan måste man vänta i minst sex dagar innan man kan provskjuta pilbågen. Efterhärdningen måste bli klar.

En okänd faktor för oss är hur tjock pilbågen ska vara. Till vanliga standardpilbågar finns det framtaget tabeller för vilken styrka/dragvikt olika tjocklek ger. Vi har alltså fått estimera och göra så kvalificerade gissningar som möjligt. Någon enstaka millimeter för tjockt - och jag orkar inte dra bågen sen. Och åt andra hållet, en millimeter för tunt och den blir för vek och oduglig att skjuta med av den anledningen.

Jag kan inte säga hur glad jag är att jag fann Heikki. Han har erfarenhet av materialen. Han bygger även musikinstrument och även då gärna repliker från förr. Han kan dessa material, vilket jag inte gör. Vem vet hur många pilbågar jag tvingats bygga innan jag fått till det på egen hand?

Nu är det olidligt spännande. Vi är inte helt säkra på att ha räknat rätt. Och nu längtar jag precis lika mycket som ett barn som inte kan tåla sig på att pilbågen ska bli färdig!


Länk till Heikkis hemsida och hans pilbågar: http://www.freewebs.com/7239894/

Barn

Vad är det med barn?

I en månad har de varit jobbiga. Griniga. Ovilliga. Trotsiga…

Beror det på att jag – och även hustrun velat få en gnutta mer utrymme för eget liv?

Så gav vi väl upp det där, började ägna oss åt oss allihopa igen.

Då plötsligt rabblar tvååringen Tula en ramsa som kramar ens hjärta varje kväll innan hon somnar:

- Ja älkar Naya. Ja älkar mamma. Ja älkar pappa. Ja älkar momma. Ja älkar Birger. Ja älkar Katrin. Ja älkar Fabbo. Ja älkar Solveig.

Jag tror alla förstår, men för säkerhet skull förtydligar jag. Ja älkar, betyder: ”Jag älskar.”

Även fyraåringen Naya har slagit om helt. Från att i en månads tid varit lite lagom olidlig sådär är hon nu rena rama solen, säger: ”Mamma. Du ser lite trött ut, men inte sjuk, för du är så vacker.”

Till saken hör att hustrun ser rätt trött ut. Hon är sjuk. Har fått virusinfektion på balanssinnet.

Till mig säger Naya när jag klagar över min stigande ålder: ”Du är inte gammal pappa, men klok.”

Vad kan man säga?
Vi har obetalbara barn. Och grejen är egentligen inte att vi har gettt dem mer tid den sista härliga underbara veckan, utan bara ändrat inställning. Vi ser dem och njuter av dem igen. Det är allt.

Slutsatsen blir: Vi vuxna har att sluta vara egoistiska och försöka stjäla oss mer tid och tänka snävt.

Med barn ska man bara vara – och man får tusenfallt åter – och tid.

Liten bild på rustning

Med lite fejk kan jag nu sätta på mig rustningen jag och Max håller på med. Det är inte så långt borta nu. Vi börjar ana hur den kommer att bli. Och jag som bara skulle skriva böcker om Djingis Khan, inte ekipera mig som honom...
Nåja. Att arbeta i läder är kul - och skön avkoppling till alla orden.