Till pappa

Fick en teckning av Naya.

Finner ögonen underbara.

Ett okomplicerat förhållande till konst

Från 2010specialbilder

Jag önskar att jag hade ett lika spontant förhållande som dottern Naya, 7 år, till det jag vill skapa, men det bor tyvärr en enorm tröghet i det jag vill åstadkomma.

Ett av problemen är att jag föregriper skeendet och redan innan jag satt händerna till tangentbordet utbrister: "Det faller platt" eller "Nej, det blir för banalt", eller "Hoppla, här kommer Godwin flygande!" (om jag fått för mig att blogga om vår fascistiska och korporativistiska tid, vilket jag anser angeläget).

Nayas angreppssätt är effektivare. Hon ser inte ut att tänka alls, men hon har alltid ett syfte.

Den här gången ville hon göra en present till farbror, min bror. Som den naturligaste sak förfärdigade hon en brud med uppblåsbara bröst. Viktigt var att tjejen själv tittade på tuttarna med "tittpilar".

Inget konstigt i det.

Ren och ocensurerad konst. Naya har åtminstone ibland föräldrar som låter henne hållas, så hon har ännu inte satt på sig genusglasögon. Ingenting förskräcker henne. Ännu.

Och här sitter jag med tillgång till hela Internets informationmängd och får inte tummen ur att skriva nästa rad i boken.

Borgare är alltid borgare

Från CC CopyCat byrån

Jag rekapitulerar några delar av mitt litterära bagage för att se om det har bäring på integritet- och frihetssdebatten.

Detta eftersom en en socialliberal bloggvän nyligen vänligt tipsade att jag inte borde använda ordet "Borgare" eftersom det inte stod för något. Ordet borgare var ett urvattnat och malplacerat tillhygge från vänster. (Finns ens en vänster eller har den glidit mot mitten och blivit svårt värdekonservativ?)

För att fortsätta resonemanget anser jag att Fredrik Reinfeldt (M) är fullkomligt inpyrd av den borgerliga tanken och idealet. Även Maud Olofsson (C) och Jan Björklund (FP). För att inte tala om den hit och dit populistiskt studsande och värdekonservativa guttaperkabollen Göran Hägglund (KD).

Man kan tycka att det härifrån är långt till Herrman Hesse, men är det verkligen det?

Ur Stäppvargen:

"Nu kan man säga, att det "borgerliga" som ett ständigt förhandenvarande mänskligt tillstånd inte är något annat än ett försök till utjämning, en strävan efter en medelnivå mellan de otaliga ytterligheter och motsatser människornas beteende rymmer. Om vi tar vilken som helst av dessa motsatser, till exempel helgonet och vällustingen, så blir liknelsens innebörd genast klar: Människan har möjligheten att inrikta all sin strävan mot det andliga, viljan att närma sig det gudomliga, helgonidealet. Omvänt har hon också möjligheten att helt och fullt hänge sig åt driftlivet, åt sina sinnens begär, och rikta all sin kraft på vinnandet av momentan lust. Den ena vägen leder till helgonet, till andens martyr, till självuppgivelse åt Gud. Den andra vägen för till vällustingen, drifternas martyr, självuppgivelse åt förruttnelsen. Mellan båda försöker borgaren leva i ljum medelmåtta. Aldrig ger han upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen, aldrig blir han martyr, aldrig går han med på sin egen förintelse - tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande, hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen, det absoluta är honom motbjudande, han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset, han vill nog vara dygdig men också göra det litet trevligt och bekvämt för sig. Kort sagt, han försöker slå sig ner mittemellan ytterligheterna, inom ett område av måttfullhet och trevnad, fritt från stormar och häftiga oväder, och det lyckas honom också, fast på bekostnad av den livets och känslans intensitet, som ett liv inriktat på absoluta och extrema mål skänker. Leva intensivt kan man bara på bekostnad av jaget. Borgaren skatta emellertid ingenting högre än detta jag (visserligen blott ett rudimentärt utvecklat jag). På intensitetens bekostnad ernår han alltså självbevarelse och säkerhet, i stället för religiös extas får han samvetsro, i stället för njutning trevnad, i stället för frihet bekvämlighet, i stället för brännande glöd får han en lagom behaglig temperatur. Därför är borgaren till sin natur en varelse med svag livsdrift, ängslig, rädd att ge upp sig själv, lättstyrd. Därför har han i maktens ställe satt majoriteten, i våldets ställe lagen och i ansvarets ställe omröstningssystemet."

(Min fetstil)

Edit: Fronesis nr 24 skriver: "Vad innebär det att tala om borgerlighet i dagens Sverige? Vem tillhör denna sociala kategori och vad utmärker den? Och var går gränsen mellan medel- och borgarklass? I Fronesis nr 24 dissekeras gårdagens såväl som dagens borgerlighet."

Lagen Polisen och Beukelmann

Polisman Beukelmanns största fasa tycks vara människor i konstiga kläder som träffas i massor och ägnar sig åt glädje och skratt och kärlek.

Jag litar på poliser. Jag har dem i min närhet. På fallskärmsklubben och genom min sport känner jag flera stycken. De är mänskliga och försöker efter all och bästa förmåga göra ett gott jobb. För att hjälpa människor i svåra stunder, vilket oftast är deras arbetsuppgift.

På ännu närmare håll har jag en svägerska. Hon är polis. Och hennes kille.

Häromdagen var min hustru iväg på jobb och jag var själv iväg och höll föredrag. Valet på barnvakt föll alltså på en polis. Som den naturligaste sak i världen.

Jag upprepar. Jag har i min närhet poliser som är nära vänner. Som jag litar på till hundra procent, både privat och i tjänsten.

Därutöver finns det där gänget rötägg. Sådana som Beukelmann tycks vara.

Jag säger tycks, för jag vill inte göra misstaget att så att säga döma någon oskyldig.

Beukelmann har dock börjat få väldigt mycket material emot sig. Graverande saker?

Jag tycker det.

Han kanske inte har gjort sig direkt skyldig till olagligheter (eftersom lagstiftaren just skapat gummisnoddslagar kommer han undan), däremot ställer jag mig ytterst tveksam till hans lämplighet.

Polisen har även sådana kriterier för sin personal. En del ska bort, avskiljas. Det finns en utsorteringsmekanism vid antagning och utbildning, men den är kanske inte alltid rätt kalibrerad.

Grova fel uppstår i systemet just när sådana som Beukelmann nu tycks vara befordras vidare uppåt, och själva blir en del i det system som ska vitsorda eller avskilja nya rekryter.

Låt mig fantisera litet.

I sin egen värld är han rättfärdig. Han tror att han agerar gott och i mänsklighetens tjänst.

Men i min värld däremot är något väldigt och väsentligen fel om man kan åka till Berlin och titta på när miljoner människor älskar och har kul tillsammans utan ett enda slagsmål på en kärleksfestival. Beukelmanns kommentar: "Ja, faktum är att det här nog är det värsta jag sett."

Så enögt tycks Beukelmann se på kärleken och när människor sjunger och håller varandra i handen - och är klädda i lite lustiga kläder. (Se utmärkt text och bilder hos Oscar ).

Beukelmann ser inte en miljon människor som är fredliga och har det mysigt och umgås. Han har endast blick för haschpiporna och förfasar sig och vill städa upp i träsket.

* * *

Hur ska jag och vi alla förhålla oss till poliser som Beukelmann? Som dessutom fått en högre tjänst, en chefsposition? Om det nu är så att vår indiciekedja håller; att han är olämplig?

För hur viktigt är det inte att poliskåren och polismyndigheten sätter till alla klutar för att stämma i bäcken, att avskilja olämpliga individer. Även sådana som vi nu sett bilder på i tunnelbanan tack vare "Tuggarna".

Det är den ena sidan av problemet. Det andra är lagstiftningen, som jag hittills inte vare sig satt mig in i eller reflekterat över, men som flera bloggare nu gör mig uppmärksam på.

Lagstiftning som blir helt godtycklig eftersom en polis till vilken meborgare som helst kan säga "Du verkar muntorr", eller "Du verkar för cool i denna situation, så vi tar in dig på ett urinprov".

Där tvingas medborgaren sitta. Hur många timmar? Och hur mycket annat plockar de igenom av dina ägodelar, förutom då att de gör våld på din kropp och kör in nålar i den för att hämta upp förment bevis i form av substanser i ditt blod?

Med poliser som dem på Hornstulls tunnelbanestation som trakasserade Jesper N och med sådana polisbefäl som Beukelmann tycks vara behövs ingen Mussolini i toppen av samhällsbygget.

Det godtyckliga maktutövandet är över oss. Statens lägre tjänstemän får för sig att leka

moralens väktare alldeles på eget bevåg.

I kraft av sin egen upplevda förträfflighet - och undermåligt skrivna lagar.

Läs Isobel om våldsnormalisering.

Läs Oscar Swartz om Beukelmann

Läs Copyriot om Beukelmann boys i tunnelbanan

Läs copyriots debattartikel hos svt24 hur lagen öppnar för trakasserier.

Genom Oscar S hittade jag Emil Isberg, läs och research om David Beukelmann och citypolisens ungdomsrotel och var de kommer ifrån och står för.

Rasmus på Copyriot vill höja trycket och jag är böjd att hålla med.

Polisen måste finna nya metoder att städa i sin egen kår, och lagstiftaren kan inte fortsätta att skriva slappa lagar. Gör om, gör rätt.

Intensifier skriver om Beukelmann boys och gör en koppling till datalagringsdirektivet.

Mer om detta: Peace, Love and Capitalism, LouiseP, Hax, Andrea Doria. SvD, Svensson, Annika Beijbom, Piratpartister på Aftonbladet Debatt, Apelsineld, Johan Ingerö.

Expressen uppmärksammar det hela och konstaterar att vreden kokar.

* * *

Från scaber lånar jag två länkar (som jag iofs har i min egen bloggrulle):

Svensk Myndighetskontroll, Thomas Tvivlaren

PS. Gör mig gärna uppmärksam på fler länkar i kommentarerna.

Anja och min ruttna citron

Vad ska jag som prålar på bloggen med att jag är författare komma ut med?

Alla vet att jag är en så pass allvarlig typ att jag hellre engagerar mig politiskt än hänger på modebloggar och skriver i kommentarerna där.

Ibland får jag för mig att jag i min snart absoluta misantropi borde starta just en modeblogg; ta ett kort på mig själv varje mosig morgon framför spegeln, på vintern iförd långkalsong med hängande knän utanför mina egna dito.

Men jag drabbas genast av leda. Tänk om jag med tricket skulle få 75.000 läsare om dagen. Jag skulle inte stå ut.

Lika modfälld skulle jag bli om samtliga trogna läsare därmed gav sig av och lämnade mig ensam här i mitt hemliga inferno av disparata idéer och löjeväckande infall.

Det är inte lätt och driva en blogg vidare när man ibland smygläser i den själv bara för upptäcka att man inte alls sticker ut, som den fascinerande författare man låtsas vara genom att skriva helt ärligt, snabbt och slarvigt. Förment folkligt.

Det kan jag komma ut med. Bloggen ger mig avsmak. Det är som att bita i en rutten citron att ta sig an den å yrkets vägnar och försöka vaska fram något användbart ur den.

När jag skriver vill jag höja texten. Jag vill skapa litteratur. Det är en förbannelse att leva med en sådan önskan inom sig. En önskan som snart välter ut och släcker alla andra drifter i min kropp och övertar herraväldet.

Det gör det oerhört svårt att slappna av och slöskriva. Egentligen omöjligt. Ändå är bloggen ett sådant frivolt försök, kanske dömt att misslyckas.

Det är därför jag måste komma ut med att jag gråter varje gång jag ser i en TV-tablå att Anja ska starta. Förra året åkte hon ur, och ur och ur.

Häromdagen i störtlopp i OS trodde jag att nu dör hon. Vurpan var fruktansvärd.

Blåslagen, skrämd, men med obruten drift och vilja att vinna ställer hon sig nästa dag i startfållan igen.

Då gråter jag ännu mer eftersom jag inser att Anja har rätt.

Att sitta och rota i gamla sura texter suger. Det är ingen skillnad på ett kraschat störtlopp och en kraschad text.

Vill man något går man vidare.

___________

aftonbladet DN

Kontrollivrarnas kontraproduktiva metoder

I den förort till Stockholm där jag växte upp hade jag och mina kompisar noll förtroende för polisen.

Varför?

De snutar vi träffade betedde sig helt enkelt som svin. (Och de poliser jag såg på TV red och slog ner helt fredliga demonstranter kring träden i Kungsträdgården).

På det sättet bygger man inte förtroende. Det är av vital vikt att den som innehar våldsmonopol uppträder ytterst korrekt och följer lagar och regler. Även är mänsklig. Har förstånd och ett visst mått av vishet.

* * *

Nu är vi många som på olika nivåer slåss för att inte endast bevara vår integritet utan också för att få behålla vår värdighet som människor i en öppen demokrati.

Det handlar om hur poliser bemöter demonstranter.

Det handlar om vilken lagstiftning våra politiker inför som rör total avlyssning och insamling av all data om oss, som i fallet FRA-lagen, datalagringdirektivet - och så vidare.

Det handlar om under vilka regler och vem som betalar civilklädda snutar som lånas ut till privata (eller kommunala) transportföretag för att muddra ungdomar.

Nedansstående rätt trasiga film efter att polisen förstört den eftersom den hade bevismaterial mot dem på sig, hittade jag på bloggen "Tuggarna".

Filmen och postningen visar hur två civilklädda poliser går över alla gränser, hotar och dessutom alltså förstör bevismaterial.

Läs inlägget. Läs kommentarerna.

Vilket krig håller inte den så kallade vuxna generationen och politikerna och lagstiftarna på att starta? Hur fullständigt kontraproduktiv är man inte i sin nit att skapa ordning och kontroll?

Istället föder man det motsatta. Vi känner rättmätig vrede.

Men framför allt:

Vi saknar allt förtroende.

Edit: SvD skriver om saken.

(tipstack genom Buzz, Olof)

Det blir en bra dag

(Försök till självporträtt att skicka till arrangör)

Fler än jag som tycker illa om att ta självporträtt? Eller visa dem? Fast det är klart. Det finns mängder med bloggare som inte gör annat än fotar sig själva. Kenza är en av dem och jag läser att hon vunnit modebloggning just genom att ofta fota sig själv.

Hur ska jag säga? Jag uppskattar mig själv, men inte så till den grad att jag gillar att lägga upp bilder på mig själv, eller skicka porträtt till arrangörer. Kanske beror det på att jag inte är lika snygg som Kenza?

Hade jag tyckt om det om jag varit snygg? Hade jag funnit mening i det? Vem vet.

Nu ägnar jag mig åt helt andra saker. Jag skriver på en bok. Bredvid det försöker jag fånga det där helt vardagliga. Helt anspråkslöst - lite som Kenza minus mode - som morgonens frukost.

Odin har lagt beslag på rollen som familjens "pajas" om man vill använda ett vagt förklenande ord. Bättre är att säga att han sprider glädje. Vilket föremål som helst förvandlas i hans hand till något man kan skoja med.

Vi andra är rätt trötta, men rycks med. Man känner att det kommer att bli en bra dag.

Från Kamera2010

Döden igen

Hustrun ringde. Hon hade läst i tidningen att en gemensam vän skjutits ihjäl när han patrullerade. Jag blev chockad, försökte lamt trösta utan att kunna. Jag sitter i chock ännu.

Det är så många av mina vänner som dött unga i den sport jag älskar. Gunnar var också fallskärmshoppare, men han dog efter att ha blivit påskjuten av talibaner.

Fingrarna räcker inte till på mina båda händer, så många vänner är döda. Jag sitter här och kämpar för att abstrahera händelsen, räkna istället för att känna.

Gunnar är död. Skjuten.

Jag gråter och torkar tårarna från ansiktet och blir så blöt att jag slinter på tangenterna.

En period av lugn. Så väller vreden fram. Den vanmäktiga vreden.

Gråt igen.

En smärta som inte har något mål och ett slag överväldigas jag av den kyrkogård som öppnas av vänner som ligger där, den öppnas på vid gavel av Gunnars våldsamma för tidiga död. Genom honom minns jag med förödande kraft alla de andra.

Jag behärskar mig och skjuter bort kyrkogården och jag minns bara roliga saker tillsammans med Gunnar. Vi hoppade alltid fallskärm och det fanns aldrig något krångel eller hinder i vägen.

35 kilometer väster om Mazar-i-Sharif sköts min vän ihjäl i en för mig obegriplig konflikt. En stund håller detta faktum på att bilda en egen meningslös svart punkt i mitt psyke jag inte kan retirera ifrån.

Jag rycker mig loss från vanvettet som lurar i mig själv. Jag minns. Den samlade minnesbilden är att Gunnar alltid log och det gör mig bara ännu mer ledsen.

*

(skrivet i affekt och borde kanske inte postas, kanske lyfter jag bort posten. I sådana fall får läsaren respektera)

Årets tiggarbrev

Dags att skriva årets tiggarbrev. Jag är kluven inför det och jag mår kräk varje gång.

Jag ska inte sticka under stol med att jag behöver pengar. Det är helt vanvettigt vilken prekär situation mitt författarskap fört mig in i. Men det har varit helt frivilligt. Ingen har tvingat mig. Det kostar tid, därmed pengar att skriva tjocka, grundligt efterforskade historiska romaner.

Jag har jobbat över 6000 timmar för att skriva dem. Före skatt och sociala avgifter vill jag som egenföretagare gärna ha in 300:- i timmen. (från det dras sociala avg 36%, skatt 32%, försäkringar osv)

Så sett har jag satsat 1,8 miljoner. Eller det är vad jag hade tjänat om jag haft en målarfirma eller snickarfirma. Nu valde jag att skriva böcker. Jag har tjänat noll kronor efter kostnader. Jag har alltså haft andra arbeten för att täcka denna rätt enorma förlust.

Jag erkänner, det är lite tungt att vara trebarnsfar och författare. I alla fall ekonomiskt.

Men mätt med ovanstående mått har det trots allt gått bra. Underskottet i firman är just nu bara 104000:-

Så ser min ekonomi ut. Så ser många "kulturarbetares" ekonomi ut. Det är den verklighet vi lever i.

Inte konstigt då att många instinktivt reser ragg när de hör slogans som "gratis är gott", eller ännu värre med det örat påslaget: "Det är kärlek att fildela".

Någonstans blir jag och andra kulturarbetare såååå trötta på det flåshurtiga i att vi ska skaffa oss "följare", eller följa de fina råden som står på websidor som Xtremecreator.

Allt det där är rätt och riktigt, men det har ett fel. Det tar tid. Massor av tid. Och jag har ett annat hårdare namn för det; marknadsföring.

Nu säger man åt oss: Du ska inte bara kreera. Du ska marknadsföra din egen kreation också.

Jag erkänner. Jag ser gärna en rollfördelning här. Jag skriver, någon annan marknadsför. Kanske ett förlag, kanske någon annan form av samarbetspartner som för detta besvär får andel i vinsten, inte som nu, tar det mesta och förhandlar bort alla mina rättigheter.

På min turné efter släppet av första Djingisboken gjorde jag allt det där. Jag fick "följare", och jag var snäll och lade upp register och adresser på folk som ville ha nästa bok. De mejlade mig, jag mejlade dem. Allt var frid och fröjd.

Jag lade ned, jag vet inte hur mycket tid och hade ett tag 2000 sådana "följare".

(Färdiga prenumeranter, som förläggaren kallade det och gnuggade händerna).

Sen kom skrivperioden. Jag lade all tid under ett år att skriva. Förutom familj med då två barn, förutom en lantgård på 16 hektar, förutom att samtidigt tjäna in en årslön genom att jobba tills jag såg i kors.

Jag hann inte prioritera mina följare. Det var en omöjlighet. Det tar fantastiskt med tid att föda folk med umgänge. Och just jag ville inte ge dem halvfärdiga skräpanteckningar ur det pågående arbetet.

För när jag köper en bok eller går på bio är jag helt ointresserad av både recensioner, var författaren fjärtade eller rökte eller krökade sist när han eller hon inte skrev den bok jag håller i handen.

Jag vill ha boken, eller biofilmen, som exklusiv upplevelse, på ett sätt lite frikopplad från den där lägre varelsen som skrivit den!

Nå. När boken var klar hade 70% av "följarna" liksom runnit bort. Inte för att de var elaka, men för att de bytt mejladresser osv.

Med allt detta sagt vill jag bara säga att jag sitter och skriver på det där tiggarbrevet till Författarfonden. Den baserar sig på ersättning vi författare ska få för böcker som lånas ut på biblioteken. En ersättning som inte fungerar alls, utan delvis lottas ut genom dessa stipendier.

Leif GW Persson skrev år 1984 till fonden och man hör hur det spottar och fräser i hans penna:

"Hur i helvitte kommer det sig att man skall behöva tigga - för det är ju det som det handlar om - från sig själv?"

Ovan är hämtat ur en riktigt kul artikel i Expressen om några av våra mer namnkunniga författares härliga tiggarbrev. Och jo, Leif fick avslag!

Jag återkommer med mitt tiggarbrev när jag lyckats klämma ur mig det.

Fotografera fram Goethes tidsbubbla bort från malströmmen

Lugn lördag med lånad kamera (tack bror som just nu tar pinnen och skriver om datalagringsdirektivskiten så jag slipper idag). Jag har glömt hur kul det är att ta bilder med en riktig kamera. Jag måste skaffa en.

I övrigt undrar jag om jag inte måste göra en "Goethe". För att skriva höll han sig borta från nyhetsflödet. Han hatade rent av när folk kom hem till honom och envisades med att berätta vad som hände därute i världen. Han var i stort behov att skapa en bubbla omkring sig, att få tänka ifred utan att ideligen bli avbruten.

När jag skrivit mina böcker har jag suttit vid datorer som inte varit uppkopplade. Det är så lätt att distrahera sig, surfa iväg bland de bloggare jag vill följa. Jag följer bloggare före gammelmedia. Jag filtrerar världen genom subjekt jag finner vettiga.

Men jag sitter med en skör sak i knät igen. Embryot till en bok, en ny historia, några få gestalter som precis börjat få liv.

På något sätt måste jag lyckas glömma den trista avfallskvarn upphovsrätten och dess följelagare, som Ipred, har blivit. (För att inte nämna FRA, export av övervakningsutrustning till diktarurer...)

Jag vill skriva, punkt. Jag vill ägna mig åt det. Åt skapandet. Inte åt allt det där andra.

Naturligtvis är jag skräckslagen för att skriva. Det har en ekonomisk sida och en emotionell sida.

Mest är jag skräckslagen just nu för jag fattar inte vad det är för ena figurer som rör sig och börjat leva i texten. Vad vill de mig?

Ett sätt att glömma skräcken en solig lördag är att fota barnen.

Från Kamera2010

Reinfeldts omdöme

Alliansfritt konstaterar med SVT att handelsminsiter Ewa Björling (M) är involverad.

Enligt FN:s flyktingorgan kommer de infångade flyktingarna bli inspärrade på obestämd tid under mycket svåra förhållanden, helt i strid med internationell rätt.

Scaber skrev om det igår, liksom Svensk Myndighetskontroll reagerar med att säga att han inte vill vara med om detta och att regeringen helt saknar omdöme.

Anna Troberg vice ordf (PP)skriver: "Exporterad övervakning är ungefär lika mycket att vara stolt över som exporterade landminor."

Edit: Minimaliteter skriver på sin blogg om Sin och Farmorguns artikel i ämnet i Aftonbladet

Reinfeldt och socialdemokraten

Från CC CopyCat byrån

Jag anser att en resonerande ton är att föredra i debatter. Men idag ställer jag på lek två diamentralt olika värdesystem mot varandra.

Många säger att det inte är någon skillnad mellan riksdagspartierna. Att alla strävar mot mitten.

Likväl är det en väsentlig ideologisk skillnad på hur en borgerlig tänkare angriper problem jämfört med exempelvis en socialdemokrat.

Jag låter ett av mig själv sammanfattande uttalande i bilden av Reinfeldt stå för vad borgerligheten anser. Jag gör det efter att ha bläddrat i hans borgerliga uppbyggelsebok: "Stenen i handen på den starke", men framför allt "Det sovande folket".

Min bildtext är alltså lite tillspetsad. Eller är den det?

Bara titlarna på Fredriks böcker är fascinerande, man får vibbar av att det är en högre stående varelse som skrivit. En sorts representant från herrerasen som nedlåtit sig att berätta för oss idioter hur det är.

Nu ställer jag detta Fredriks tänkande mot hur en socialdemokrat tänker.

Vi förflyttar oss till en blogg där jag hittar ett inlägg med lite småfel i språket eftersom det är skrivet i hast, men det genomsyras ändå av en helt annan ton och angreppssätt än vår statsminister någonsin presterat. Med allvar funderar skribenten över hur vi kan skapa en justare värld.

Inga svar ges, men processen att försöka formulera världen bättre börjar precis så här;

Hos Johan i detta fall, i andra fall hos helt 'vanliga' tanter och farbröder jag träffar afk i min egen sosseförening. Dessa människor representerar för mig ett ständigt levande försök att förbättra världen för alla.

Spontant skrev jag något sådant här i kommentarsfältet till postningen hos Johan:

Det är med detta allvar en riktig socialdemokrat närmar sig svåra frågeställningar kring hur vi bygger ett rättvisare, men också friare samhälle.

Det är inte lätt. Det precis så här mödosamt.

Mig veterligen är det bara socialdemokrater som någonsin försöker.

Här någonstans finns socialdemokratins absoluta ideologiska kärna.

Man vill befria människorna, inte genom att skrika FRIHET, utan genom att ställa till rätta, försöka skapa justa och likvärdiga förutsättningar.