Hjärnan är kroppens största organ och förbränner socker och syre som alla de andra. En fråga man kan ställa sig är hur och varför vi får olika personligheter.
Hustrun är extrovert och hennes hjärna svarar glatt på yttre stimuli, exempel: Hon får ett svårt personalärende och hon kastar sig över det för att hitta lösningar på problemet. Hennes hjärna gör detta galant, ofta genom att ringa mig och andra och prata om problemet, under pratet löser hennes hjärna problemet.
Själv är jag introvert. Tornar ett externt problem upp sig vid horisonten hukar jag i det jag vill gömma mig av pur uttråkning. Däremot älskar min hjärna att konsumera socker genom att hitta på egna problem. Den tänker ut (ofta idiotiska) fantasterier som tagna ur intet, sen sätter den igång och ältar de där sakerna.
När jag plötsligt får för mig att bygga ut huset säger inte min hjärna: "Gå och snacka med byggherrar, snickare, ingenjörer, arkitekter eller att det vore en bra idé köpa läroböcker i hållfasthet och svensk byggstandard.
Istället tänker min hjärna: Vilka spännande material finns det ute i skogen och i jordskorpan jag kan konstruera mitt hus av? Och så sätter den igång att problematisera allt från lämpliga växtplatser till vilken bärighet mossa kan tänkas ha.
Sen bygger jag i regel aldrig den där saken jag ägnat år åt att grunna över. Det är tänkandet som är intressant, inte att åstadkomma onödigheter i den fysiska världen.
Likadant när jag målar mina [ytterst konstfärdiga] tavlor. Då står jag inte och stirrar på vare sig natur, båtar, valda kroppsdelar på nakna kvinnor, en blomvas arrangerad tillsammans med äpplen på ett bord eller arkitektoniska underverk att avbilda.
Inte heller ställer jag mig att stirra på färgburkarna för att utröna om jag ska börja med den gröna eller den gula.
Min hjärna hittar på färger av pur leda när jag klipper gräs eller gör annat som vår efterhärmande statuskultur hittat på. (Varför klipper man strängt taget gräs? Borde inte det få växa och skapa former efter eget skön? Gräsets celler pysslar också med socker för minst lika intrikata ändamål som våra).
Jag kan också se färger för min inre syn när jag diskar, dammsuger eller rotar i toaletten med borsten för att gnugga bort de lämningar som envisas med att fastna där.
Då far det omkring blåtiror inför min inre syn, eller ilsket röda blaffor som jag sedan målar.
Behöver jag tillägga att jag gärna sluppit att måla? Sådant gör jag av tvång för att på något sätt dra in pengar så att jag kan köpa mer socker.
Hur det kommer sig att ett organ väljer att omvandla socker till så vitt skilda reaktioner på stimuli har jag ingen aning om. Jag har med nöje grubblat i 20 år över saken utan att förstå ett enda gram av min hjärna.
Med lite tur kan jag grubbla i 40 år till.
 |
| Däckbyte, 17:e fastrostade hjulbulten |
