fredag, juni 16, 2006

Asocial syssla

Ni får förlåta mig. Jag är en usel minglare i verkliga livet, lika dålig är jag på att e-mingla, eller vad vi ska kalla bloggandet där det ibland sker mer under ytan, i kommentarerna, än i själva bloggen. Jag har fått så vänliga kommentarer att jag närmast vill kalla dem kärleksfulla.
Jag vill svara men klarar det inte just nu.

Allt är bra med mig, i familjen, i det timliga livet, men jag drar mig undan. Utåt kan jag nog verka fjär, på gränsen otrevlig, för inuti börjar jag forma uppslaget till en bok.

Under den processen klarar jag inte av att kommunicera värst bra. Det är en koncentrationsakt som är helt naturlig, men ställer till förfärligheter för varje författare i det sociala livet.

Ingen skulle någonsin få för sig att kräva trevligt mingel av Kajsa Bergqvist när hon står och koncentrerar sig framför ribban. Man applåderar och hejar och ropar uppmuntrande från läktaren, men man kräver inget annat av henne än att hon ska hoppa. Man kräver inte ens det. Varje åskådare önskar henne en hög och graciös flygtur.

Grejen är att ingen ser författarens ribba. Den ligger där, upplagd på en alldeles orimlig nivå, 2.75 känns det som. Och man står framför den i ett helt år. Man önskar sig lite stöd från omgivningen, men eftersom omgivningen ingenting ser eller begriper har man som författare bara en väg att gå. Man blir tvär och folkilsken. Allt för att få vara ifred.

Tur att jag inte har några föredrag inbokade på ett tag.

torsdag, juni 15, 2006

Den skarpaste kontrasten

I en eller annan form kommer jag att fortsätta blogga.
Kanske mindre frekvent. Kanske lika frekvent.
Nu tömmer jag bara helt sonika skallen.

Vad händer i mitt liv?

Jag är under isen och flyger över himlarna. Samtidigt.
Författaren i mig drar sig undan. Vill bort.
Vill slippa stimmet och skrålet. Nyhetsflödet.
Alla sensationer som händer ideligen.
Författaren i mig säger:
”Det finns inget så nytt under solen att människan helt bör avstå från att reflektera.”

Tre-och-ett-halv-åringen i huset begrundar döden. Påträngande ofta.
Hon vill inte dö. Hon vill inte att mamma ska dö. Eller pappa. Eller mormor.
Tre-och-ett-halv-åringen kopplar redan ihop ålder med död. Hon vill inte bli gammal, att mamma ska bli gammal, eller pappa. Eller mormor.
I själva verket räknar hon upp alla hon älskar; farbror, moster, kompisar.
Hennes hjärta är stort. Hon älskar så många.
Vips snäpper hon ur det där och tar stekspaden och kör upp under tröjan och trycker den mot min rygg. Jag hoppar till. Det är så förbaskat kallt att få en plåtstekspade tryckt mot ryggslutet. Hon skrattar förtjust.
En timme senare kommer döden i hennes tankar tillbaka och jag börjar begripa att det är en tidsfråga. Snart kopplar hon ihop allt. Bilkrockar. Sjukdomar. Irakkriget på TV som vi inte låter henne se. Motorsågen som är aj aj och farlig och som hon inte får leka med. Alla andra farliga saker i hemmet. Eluttagen. Vedklyven. Flaskor med kemiska substanser.
Döden fyller sakta men säkert min sprudlande oskyldigt lekande dotter med allvar.
Jag försöker förstå att det är i sin ordning.
Livet som vi känner det har en skarp kontrast.
Vi finner den outhärdlig.
Ändå måste vi lära oss att leva med och hantera den.
Döden.

söndag, juni 11, 2006

Text och ved


Jobbar med ved. Jag kommer att jobba med ved rätt många dagar. Under tiden funderar jag över vad jag vill med bloggen. Jag har bloggat i fyra månader men är ännu inte bekväm med formatet. Det blir så helt utan syfte för mig, det här. Tiden vill heller inte räcka till för att skriva riktiga saker.
Jag blir störd av mina två skrivande yrken, journalistens och författarens, märker jag. När jag skriver som journalist har varje artikel ett syfte. Jag berättar eller belyser exempelvis kommunstyrelsens ändring av KBT, (Kommunalt Bostads Tillägg) vilket är livsviktig information till alla pensionärer i kommunen, eller så rapporterar jag hur en viktig dom faller i tingsrätten mot en man som knivhuggit sin sambo med 35 hugg. När jag skriver böcker har texten också ett syfte, att bygga upp spänning, förklara ett historiskt skeende, begripliggöra svåra sammanhang, ibland bara gestalta en person och hans motiv.

Sådana texter blir för mig spännande och meningsfulla att skriva. Det är helt enkelt jävligt svårt för mig att bara bluddra text. Jag vill leverera något. En substans, om så bara ett skratt, en liten tanke.

Samtidigt har jag ingen lust att vräka ur mig mina privata våndor, i den mån jag har några. Även sådant vill jag sätta i ett större sammanhang – vilket jag gjorde i min debutroman; ”Månskensligisten”.
Där, i den boken lyckades jag med något stort, att lyfta ett privat lidande till något allmänmänskligt och allmängiltigt. Det hela blev en sorts bestseller, som även ungdomar orkar och vill ta till sig, som häpnadsväckande nog även används som kurslitteratur på vissa lärarhögskolor.

Hm. Jag får alltså en sorts kortslutning av att försöka ändra mina skrivambitioner, att bara lite mer låta mig klottra i bloggen. Jag känner mig hur okomfortabel som helst.

Ha. Snacka om lyxproblem! Mitt största dilemma i livet just nu är hur jag ska forma texten i en blogg och ute gassar solen, det är fortfarande, klockan åtta på kvällen, 22 grader i skuggan, och min kropp är så där skönt trött efter en hel dags hårt arbete. I morgon kommer jag att vakna stel i varje led och fiber.

torsdag, juni 08, 2006

Hemsida med Blogg

Kära bokläsare (och ni andra)

I förra inlägget berättade jag om att bloggen hamnat snett. Det var tänkt att den skulle handla om Djingis Khan och böckerna om honom. Så har det inte blivit. En läsare gav mig följande kommentar:

”När jag lade till din blogg bland mina favoriter så hade jag sett framför mig hur jag fick följa ditt arbete med de nya böckerna. Kanske även få lite mer info om D.K:s liv som inte fått plats i böckerna m.m.
Tyvärr har jag inte upplevt att bloggen ger mig något av detta vilket lett till att jag sällan tittar in här...
Mattias”

Du ska ha stor tack för kommentaren, Mattias!
Min nuvarande hemsida www.djingiskhan.com tog 2 manmånader att bygga, samt att den kostar att hålla öppen. I själva verket är hemsidan en dryg kostnad för mig.

Mitt huvudproblem just nu är att hitta ett billigt och snabbt sätt att bygga en ny hemsida för Djingis, mina böcker, samt min egen blogg, helst en sådan blogg där det går att lägga upp olika kategorier.

Jag vill att hemsidan ska innehålla fyra delar som blir busenkla för mig själv att uppdatera:
1) Fakta och uppföljning kring bokserien om Djingis Khan
2) Personlig Författarpresentation
3) Föredrag och referenser
4) Blogg med kategorier samt möjlighet till kommentarer.

Jag har sett att Apple har en briljant enkel lösning för detta. De har mallar som det bara är att ”hälla” i sin information i – och vips så har man en hemsida. Problemet är att jag inte har sett något lika bra för oss PC-användare. Jag kan finna det lite märkligt, 97% av marknaden har PC medan Apple med sina ynka 3% gör de fiffiga lösningarna. Apple ger till och med bort denna enkla och bra hemsidesfunktion gratis med upp till 50Mb utrymme på deras server, om jag förstått saken rätt.

Så. Mattias och eventuellt andra läsare av böckerna som väntar på bättre info, tyvärr får ni ge er lite till tåls. Jag letar helt enkelt efter en lösning, samtidigt som jag prövar mig fram här i bloggen vad annat jag kan tänkas vilja skriva om.

Under tiden tar jag tacksamt emot tips om det är någon som vet om en enkel, helst kostnadsfri, weblösning som jag kan börja bygga en hemsida i. (Det får inte vara så komplicerat att jag måste lära mig exv Dreamviewer. Spray och liknande fula och dåliga lösningar är inte heller vad jag avser!)

onsdag, juni 07, 2006

Nytt syfte...

Jag började blogga som en service till mina läsare. Hemsidan www.djingiskhan.com kändes tung att uppdatera, en blogg verkade enklare.

Framför allt ville jag få till stånd en enklare och bättre dialog med mina läsare.

Det har inte blivit någon service. Istället för att läsare av mina böcker fått mer information blev jag en del av bloggosfären. Jag fick snabbt nya bekanta. De besöker mig, jag dem – och vart efter har bloggen alltså ändrat karaktär.

Mitt ursprungliga syfte har gått helt förlorat. Dialogen med läsarna (alltså bokläsarna) fortsätter, men via mejl och hemsidan. Även pappersbrev förekommer frekvent. Den sortens läsare som läser mina böcker verkar fullkomligt ointresserade av det som händer i bloggosfären.

Det får mig att undra. Över mig själv och vad jag skriver i bloggen.

lördag, juni 03, 2006

Det ensamma åstadkommandets gemenskap


Jag har inte några åsikter utan är ambivalent. Att borra sig in i sin egen text, egentligen att skärskåda sig själv, att producera skönlitteratur är ett älskligt ställe att vara; där har jag full tillåtelse att uttrycka min ambivalens. Vad vi gärna glömmer är att tvärsäkerhet och fundamentalism är nära grannar till varandra.

Ett populärt uttryck är att en del av livet består i att söka sig själv, finna sig själv, alltså att hitta den identitet man i själva verket är. Det är en fullständigt meningslös sysselsättning. Man kan bara vara den man är. Det är och kommer aldrig att bli något man kan leta efter och finna.

Intressantare vore att ringa in och identifiera vad som är det goda i människan. I sig själv, i andra.

Det viktigaste är att vara sanningsenlig när det gäller de egna sinnesintrycken. Vi människor vet ingenting, vi validerar livet, vad som är rätt och fel, genom våra känslor, inte genom logik, än mindre utifrån regelverk. Bokstavstro är en så felaktig väg att gå att i profana sammanhang måste vi välja ord som gräslighet och ohygglighet för att täcka in det avstånd vi känner. Starkare än så kan vi inte uttala oss så länge vi tror att varat endast är världsligt, inte innefattar andlighet. I andliga sammanhang kan vi emellertid benämna bokstavstro som varande en grov synd.

Ibland får jag för mig att alla borde skriva, att skriva är känslornas ständiga vägning, hela tiden hamnar jag i osäkerhet och det är först genom idogt eget skrivande jag kommer fram till det jag åstundar, en sorts biprodukt fälls ut, och långsamt bildas min alldeles egen värdegrund mitt i detta kaos av ambivalens, utan att jag för den skull fortfarande vet något säkert. Detta vankelmod, som de flesta flyr, är det största och högsta i mitt liv. Egentligen vill jag ständigt befinna mig i dess mitt, mitt i sökandet. Men det finns en sorts avigsida, en tyngd som sänker sig över mig - och som driver mig vidare. Det är alldeles onyttigt och onödigt det jag gör, så vitt det inte faller ut något bra. På så sätt är skrivandet sammankopplat med ett åstadkommande. Jag måste få till stånd något som är värdefullt för andra, annars är min sökande gärning förgäves.

Mitt i det ensligaste jag kan företa mig, att koncentrerat reflektera känslor och skriva, återupptäcker jag ständigt: Vi finns för varandra.

torsdag, juni 01, 2006

"Det handlar om liv"

(clic to enlarge)

Malmö stad har bjudit in mig att hålla föredrag på en seminariedag om klimat och livsstil. Med våra koldioxidutsläpp håller vi på att förstöra vår egen planet. En del forskare hävdar att läget är alarmerande, andra påstår att växthuseffekten inte händer, att det snarare rör sig om naturliga fluktuationer, att klimatet alltid har varierat på jorden. Mitt uppdrag; att ge en historisk vision av hur mänskligheten parerat klimatproblem tidigare.

Sist jag åkte tåg fanns det eluttag med 220 volt vid varje sittplats. Nu visar det sig vara X2000. Inga eluttag, istället finns trådlöst nätverk och uppkoppling mot internet, vilket jag inte har någon nytta av. Datorn dör efter två timmar. Batteribrist. Synd eftersom tåget blir ordentligt försenat. Med eluttag hade jag kunnat jobba i åtta timmar. Jag sitter och dåsar och har det outsägligt trist.

Stockholm central. Jag letar eluttag. Till sist hittar jag ett och sitter på golvet och jobbar någon timme tills nattåget till Malmö dras fram. Eluttag är den nya bristvaran. Man får leta som en tok innan man hittar dem. I sovkupén finns eluttag. Det funkar fint till datorn, även om det står varningstext ”Endast rakapparat”.
Jag jobbar långt in på natten. Med två barn hemma är det svårt att förbereda föredrag, få till ett bildspel med över 90 bilder. Efter 19 timmars tågresa stapplar jag av på centralstationen i Malmö, tar sikte på Savoy Hotel för frukost som inkluderats i biljetten.

Tio minuters promenad och jag är på Filmstaden. Jag står först på programmet och kör in mitt USB-minne i arrangörens dator, på med en myggmikrofon och så är det bara att börja. Jag målar med ord och bild upp en 12000 år lång exposé. Jag berättar hur den ”mongolida” folkgruppen genomför sin folkvandring över Berings sund för att till sist hamna i Sydamerika. Jag avslutar med Djingis Khan.


Applåder och en publik som köper slut på de böcker jag släpat med mig. De som inte får böcker beställer. Jag ler och konverserar och det är roligt alltsammans, men samtidigt är jag så övertrött att jag inte kan räkna växelpengar. Jag kan inte hålla reda på bokbeställningar heller, utan börjar istället ge bort bokmärken där min webadress finns.

Paus. Jag häller i mig två snabba kaffe. Folk piggar upp mig med att säga att föredraget var spännande, bra. Jag känner att jag kanske kommer att orka dagen. Nästa talare är Krister Wiberg, professor i arkitektur. Han är lugn och jovialisk på scen. Ger ett trevligt intryck, men han framträder denna dag oprofessionellt. Han kan inte hålla tiden, i själva verket har han material för tre timmars föreläsning när han ska hålla en timme. Han lyckas inte sy ihop det och summera. Synd, för hans material är bra, intresseväckande. Jag hade gärna tagit del av de kunskaper han bevisligen besitter, men inte lyckades sovra fram. Det hela blir rätt flackt.

Bi Puranen, framtidsforskare, är som ett engagerat duracellbatteri på scen. Rapp, koncis, men arbetar även skickligt med känslor. Det gör inte så mycket att hon inte lyckas få projektorn att fungera tillsammans med sin appledator. Visst är det konstigt, vi kan ta oss till månen, men inte få datorer av olika märken att kommunicera med en och samma projektor.

Lunch: Jag äter i sällskap med en av åhörarna, en intelligent ung kvinna. Hon har otroligt vackra ögon. För en tio år sen hade jag fallit pladask och blivit trånsjuk. Det stora nu är att jag njuter av hennes livliga och engagerande sällskap – och det är bra med det.

Egentligen hinner jag stanna för att lyssna till Christer Ljungberg, VD för Trivector Traffic, Catarina Rolfsdotter-Jansson och Anna-Lisa Linden, professor i sociologi, men min hemlängtan och saknad är så stor att den drar mig iväg mot Kastrup. På tåget över Öresundsbron träffar jag två grabbar. De snackar invandrarsvenska, när de slår sig ned mitt emot mig. Den ene säger: ”De tjäna jävla bra pengar när de byggde bron”.
Den mörke svarar: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv”.
Hans ord drabbar mig. Jag frågar om jag får fotografera dem. Det får jag. Sen frågar jag om varför det handlar om liv. Han berättar att det hände dödsolyckor vid brobygget, något jag inte visste. Han har rätt, hans värdegrund är sund; vad är pengar mot risken att förlora livet?

Medan jag letar efter min Gate på Kastrup ekar grabbens ord i mig. De var utsagda med sådan självklar auktoritet: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv.”

Varför gör jag de här vansinnesresorna? Resan tar 32 timmar från hemmadörr till hemmadörr. Jag tillryggalägger 240 mil. Jag håller ett föredrag i 60 minuter på ett seminarium om klimatförändring. Seminarier är till för att människor ska mötas och utbyta erfarenheter. Och så blev det även denna gång. Seminariet var lyckat. Men de ord jag kommer att bära med mig är grabbens. De sammanfattar på ett elegant sätt det systemfel vi väljer att leva i. Vi fortsätter att jaga pengar och bekvämlighet och riskerar livet på hela vår planet.