I en eller annan form kommer jag att fortsätta blogga.
Kanske mindre frekvent. Kanske lika frekvent.
Nu tömmer jag bara helt sonika skallen.
Vad händer i mitt liv?
Jag är under isen och flyger över himlarna. Samtidigt.
Författaren i mig drar sig undan. Vill bort.
Vill slippa stimmet och skrålet. Nyhetsflödet.
Alla sensationer som händer ideligen.
Författaren i mig säger:
”Det finns inget så nytt under solen att människan helt bör avstå från att reflektera.”
Tre-och-ett-halv-åringen i huset begrundar döden. Påträngande ofta.
Hon vill inte dö. Hon vill inte att mamma ska dö. Eller pappa. Eller mormor.
Tre-och-ett-halv-åringen kopplar redan ihop ålder med död. Hon vill inte bli gammal, att mamma ska bli gammal, eller pappa. Eller mormor.
I själva verket räknar hon upp alla hon älskar; farbror, moster, kompisar.
Hennes hjärta är stort. Hon älskar så många.
Vips snäpper hon ur det där och tar stekspaden och kör upp under tröjan och trycker den mot min rygg. Jag hoppar till. Det är så förbaskat kallt att få en plåtstekspade tryckt mot ryggslutet. Hon skrattar förtjust.
En timme senare kommer döden i hennes tankar tillbaka och jag börjar begripa att det är en tidsfråga. Snart kopplar hon ihop allt. Bilkrockar. Sjukdomar. Irakkriget på TV som vi inte låter henne se. Motorsågen som är aj aj och farlig och som hon inte får leka med. Alla andra farliga saker i hemmet. Eluttagen. Vedklyven. Flaskor med kemiska substanser.
Döden fyller sakta men säkert min sprudlande oskyldigt lekande dotter med allvar.
Jag försöker förstå att det är i sin ordning.
Livet som vi känner det har en skarp kontrast.
Vi finner den outhärdlig.
Ändå måste vi lära oss att leva med och hantera den.
Döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar