söndag, januari 04, 2009

Varför dog Lama?

Från Familjen 2008


Ibland kommer världen så brutalt emot mig att jag inte hinner fälla ned mitt mentala visir.

Jag satt vid min dator och pillade med familjealbumet ovan. Jag lägger ut bilder på nätet eftersom jag vet att släkt och vänner som är spridda över världen tycker det är kul att se dem. De vill se att barnen är friska och växer.

Ett musklick för att läsa nyheter och jag hamnade i en annan värld. Ett inferno. Första bilden var på något sätt förföriskt vacker, en svart rökstrimma som bildade en effektfull diagonal över bilden.
Jag bläddrade vidare.
Stridsvagnar.
Blod.
Folk som ber.
En apachehelikopter som avfyrar en raket.
Rök.
Sönderbombade hus...

...Jag kan inte låta bli att tänka att detta händer medan jag leker och har roligt med mina barn. Medan jag har det så inrättat som livet borde vara för alla.
Fritt.
Utan hot.
Utan fruktan.

...Plötsligt kommer en stillsam bild. Bild nr 35. Den knäcker mig. Den slår sönder mig. Ett barn, Lama, syns inlindat i en fana. Barnet är fyra år. I torsdags åkte Lama åsnekärra med sin syster då en israelisk raket slog ned i närheten.
På bilden gravsätter två män Lama och jag tittar in i Lamas ansikte, som ser så fridfullt ut, precis som när mina barn sover. Skillnaden är att Lama aldrig kommer att vakna mer.

Varför dog Lama?
Kan någon svara mig?

Bildserie från Gaza och Israel

lördag, januari 03, 2009

Att vilja riva alla murar eller dö

Från CC CopyCat byrån

När Djingis Khan år 1177 stod vid den kinesiska muren som brådmogen 12-åring sa han:
- Muren har kostat Kina tusen gånger mer att bygga än att ge oss stackare på andra sidan mat de år vi drabbats av hungersnöd.

Några år senare, som 17-åring, började han att samla sin armé. Därefter gick han in och tog hela Kina. Han gjorde det eftersom Kina inte bara byggt en mur, utan likt ett förtida FRA sände ut spioner bland folken i Kina men också på stäppen. Som Djingis Khan sade:
- Man gick aldrig säker.

Nutid
Till samma sorts korkade kostnader byggdes Berlinmuren. Och nu bygger Israel sin mur och lägger alla pengar de kan på stridsflygplan och pansarvagnar.
Till en bråkdel av kostnaden skulle de kunna hjälpa till att bygga upp Gaza och andra områden med skolor, fungerande vård och vattenförsörjning.

En del tror att vi inte är lika korkade i Sverige. Tyvärr är vi det. Ibland är det precis som om vi inget lär av historien.

Den elektroniska muren
FRA är en tankekonstruktion lika gammal som kinesiska muren; kostar skjortan att bygga, men hjälper inte för att stoppa en verklig fiende.

Paradoxen är att Djingis Khan aldrig gått till angrepp om hans folk hade fått mat.

De militanta hetsporrarna i Gaza skulle sluta skjuta raketer om deras barn fick gå i lika fina skolor som barnen på andra sidan vägspärren.

Politiker och byråkrater påstår att världen har blivit mer komplex, underförstått; vi väljare fattar inte vårt eget bästa.

Det är inte så.
En mur mellan folk kan aldrig användas till något positivt.
FRA, den elektroniska och osynliga mur som vår stat nu har igång, kan skapa lika lite gott som en fysisk mur.
FRA-muren kan endast skapa kostnader och konflikter.
Ingenting annat.
Ingenting konstruktivt kan komma ut ur den.

Så har det varit med alla murar genom historien.

Om inte vårt parti, som kallar sig socialistiskt och demokratiskt, utan att darra falskt på läppen kan säga:
- Vi måste riva alla murar.
så förtjänar partiet att dö.
Vill vi inte längre riva alla murar, militära så väl som ekonomiska, då är vi inte längre socialdemokrater.

Från CC CopyCat byrån

* * *

Tankar jag fick när jag läste "gräsroten Hanna" i en kommentar hos Arvidfalk.
Hanna skrev:
"...Att faktiskt vara i opposition mot orättvisor, närhelst de uppstår.
Att faktiskt ta ställning och stå på den lilla människans sida och inte vara ett med etablissemanget..."
Idédebatten pågår även hos Arvidfalk i denna postning, samt hos Peter Karlberg.

fredag, januari 02, 2009

Idédebatt

Från CC CopyCat byrån


Bilden ovan från min påhittade reklambyrå CC CopyCatbyrån är än så länge den mest spridda. Till min glädje är det sossar som kopierar bilden och sprider den vidare.

De gräsrotssossar som på detta sätt sprider bilden är helt på det klara med att vårt partis ledning och riksdagsgrupp har gått helt ideologiskt vilse i en rad frågor på senare tid.

På detta sätt börjar vi nu samla oss till en intern debatt om våra grundläggande värderingar.
På Arvid Falk skriver Erik Laakso:

"Idéutvecklingen inom vänstern pågår hela tiden. Inte nödvändigtvis i de olika partiernas innersta kretsar men väl ute bland medlemmar och sympatisörer. På många sätt verkar det som om de tunga partiföreträdarna är nöjda med det mesta, förvaltning och pragmatism präglar beslut och förslag..."


I en kommentar skriver den från SAP avhoppade Jörgen L:
"Socialdemokratin är i sitt idearv ett frihetligt parti, men det gäller att det också blir det i sin praktik, och det kan bara ske genom en diskussion om idefrågor."

Jörgen skrev för en vecka sen ett inlägg på sin blogg som jag burit med mig i hjärtat. Jag förstår till fullo hans val att hoppa till det enda parti som på allvar i denna stund står upp för de demokratiska värden mitt eget parti SAP, borde vara det första att stå upp för.

Jörgen skrev:
"...plötsligt kändes det meningslöst att ifrågasätta marknadens makt, och politiken drog sig tillbaka från visionerna om ett annorlunda samhälle, och förvaltningsekonomerna fick ta över ruljansen. Man lät marknaden bli samhällets herre istället för dess tjänare.

Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara "bättre" i strikt "teknisk" mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen..."


Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.

Därför blir jag så glad - och hoppfull - att det just är de mest självkritiska "valaffischerna" från CC CopyCat andra sossar helt spontant börjat sprida. (Även andra än sossar sprider dem, vilket jag givetvis inte har något emot:) Det visar ju att viljan till debatt är stor. Det visar också att man förstått mig, att jag inte vill jävlas med partiet utan väcka idédebatt.

torsdag, januari 01, 2009

Ideologi och praktisk politik

Från CC CopyCat byrån

Jag har haft ansatsen i mig länge nu och det är dags att börja berätta.

Till valrörelsen 1994 blev jag inbjuden till socialdemokraterna att hålla idédebatter och seminarier i värdegrundsfrågor.
Jag blev det trots att jag titulerade mig själv som anakistisk författare.
- Det är OK. Vi har ändå liknande värdegrund, sa Stefan Wikén, den kille som bjöd in mig i Östersund.

Det där slog ned som en bomb i min arma anarkistiska skalle. Skulle jag ha samma värdegrund som SAP!
Samtidigt visste jag att det var sant. Dessutom består partiet av så många människor att det självklart är ett enormt spann mellan den mest konservative högersossen och den anarkistiske vänsterkillen.

Jag bjöds in till Sveavägen i Stockholm och där blev jag efter lite krångel insläppt i en bunkerliknande lokal med pansarglas och säkerhetssluss. Jag frågade varför och fick veta att partiexpeditionen blivit bombad och att man därför byggt ingången säker.

Väl inne träffade jag dem alla och höll föredragning för hela partistyrelsen. Då var det Ingvar Carlsson som var partiordförande och jag satt bredvid honom när vi lyssnade på andras föredragningar. Jag lovade Mona Sahlin att om hon kom upp till min fallskärmsklubb så skulle jag naturligtvis fixa så att hon fick hoppa tandem. Inga problem! Jag hjälper alla som vill hoppa och hon var sugen.

Jag sysslade med idédebatt i partiet då, och det är vad jag vill göra nu. Men det är svårt att hålla rak kurs. Det händer så mycket annat samtidigt.
För några veckor sen ringde en partimedlem, Catrin Sandberg, och frågade om jag ville sitta i kyrkofullmäktige. Jag har velat sen dess, men så träffades vi på dagis där vi möts ibland eftersom hon liksom jag har ett av sina barn där. Jag talade om som det var. Att jag forfarande är anarkiskt och vill lyfta den ideologiska idédebatten inom partiet.

Jag blir lite förbluffad. Historiskt har SAP jagat inte bara kommunister utan även syndikalister och anarkister. Men de fattar att jag inte är en anarkist som kastar bomber. Istället välkomnar man mitt lite annorlunda perspektiv.

- Då ska du jobba med det, för det blir fel annars, sade hon som den naturligaste sak i världen.
Hon gav mig namn på flera personer jag så snart jag hinner ska kontakta.

Parallellt med alla dessa trevliga inviter jag får sitter jag här på min blogg och skriver det ena kritiska inlägget efter det andra.

Båda bilderna är för mig sanna. Å ena sidan möts jag av öppenhet och hjärtlighet och brinnande människor som vill göra världen bättre, å den andra, när jag ser resultatet av vissa lagar som stiftas i riksdagen - med mitt partis goda minne, så förstår jag att SAP i dessa frågor gått ideologiskt vilse.

Jag ska fortsätta med min kritik, men parallellt med det ska jag skapa en ny plattform inom partiet för ideologisk idédebatt. Istället för att enbart kritisera ska vi tillsammans försöka förstå problemen och lösa dem.

Ett annat sätt att bedriva konstruktiv politik är att skriva motioner. Jag och Johan Westerholm har via bloggarna lärt känna varandra och vi har precis börjat knåpa ihop en motion.

Johan har gått handels, drivit företag, varit vd. När hans erfarenhter bryts mot mina idéer om att partiet är lite ideologiskt tomt uppstår nya kreativa tankar och vi gör båda idémässiga språng.

Vår första motion handlar om ett sätt att bättre bemästra och få kontroll över finanskriser.
På ett plan är det en djupt ideoloisk motion, men vi sitter nu och omformar tankarna för att få dem praktiskt genomförbara.

Den normala gången är att motioner lämnas in till Arbetarkommunen man är med i, om den antas där skickas motionen vidare till partikongressen.
Sen kan ens motion, ens idé och tanke, komma upp i riksdagen.

Så snart vi fått ihop skrivningen publicerar vi vår motion på våra bloggar.

Två bra saker kan hända: antingen förädlas motionen och blir bättre, eller också spricker tanken i belysningen, men något nytt föds ur den. Vi lär oss alla något.

Jag vill vitalisera inte bara mitt parti utan hela det demokratisk fältet. Jag väljer att börja här, samtidigt som jag försöker puffa lite försiktigt på mitt parti.

Varför har vi en lagstiftande församling överhuvudtaget?

En timme och 57 minuter in på det nya året.
Jag har surfat och lästa massor av bloggar och tänker:

Jag borde kanske länka, men väljer att smyga ut det jag tänker nu.

Jag har läst många inlägg, men även kommentarerna till inläggen noga.

I bloggar som etablerat sig som mänskligt kloka och villiga till diskussion:

Där är alla kommentarer bra, sansade. Vettiga. Behövliga. Mänskliga. Öppna. Toleranta. (enstaka troll finns alltid, men hanteras vänligt men bestämt)

I själva verket är diskussionen här på nätet rimligare, bättre och minst lika klok (eg klokare i mina ögon/öron) som de repliker jag ser och hör från dem som har 54.000 kronor i månaden för att föra vår talan i riksdagen- som jag ibland bevittnar på SVT24 .

Än mer. (Nu tvingar jag mig själv att nämna två av exemplen jag inte vill nämna, men ändå nämner för att slippa göra en djävulsk lista likt den Erik Laakso har gjort över funkande sossebloggar) När jag ser Mark Klamberg eller Skaber Nestor (OBS inte partikompisar till mig) lägga ned tid, intelligens och allvar i att försöka förstå de lagar som stiftas i vår sk kammare, så tja, slås jag [tyvärr] av att de (åtminstone i mina ögon) gör en bättre insats på sin fritid än parlamentarikerna som i lön kostar skattebetalarna 349*54.000:- * sociala avgifter + traktamenten + övernattningslägenheter + resor osv, varje månad.

Det mest oroväckande, men samtidigt glädjande i min världsbild (om jag ska hårdra det en smula) är att bloggosfären mycket billigare, mycket mer demokratiskt försvarbart, egentligen totalt demokratiskt, kan sköta riksdagsarbetet bättre - än själva riksdagen.

Vi i bloggosfären, skulle mycket väl kunna etablera en mer, inte bara funktionell, utan också mer demokratiskt förankrad riksdag än riksdagen.

Och mest allvarlig kritik riktar jag mot mit eget parti. SAP.

Det är så tråkigt att behöva göra det. Jag vet ju att så många brinner i mitt parti...

Jag har träffat er som kringresande författare. Liksom i smyg och utanför den politiska arenan.

För då är det bara en "galen" författare ni träffar och till en sådan kan ni yppa era vildaste drömmar och idéer. Eller hur funkar det?
För min taktik är alltid att aldrig avslöja att jag är sosse, jag är just bara en anakistisk författare och inför den figuren går det bra att prata?

Hur ska jag tolka det?

Varför stelnar partiet i nästa steg? När jag inte är med?
Jag fattar inte!

Så, kära parti.
Jag har inget nyårslöfte att ge.

Däremot:
Vi har ofattbara mängder idéarbete framför oss för att bli lika vitala som exempelvis Piratpartiet.

Det pinsamma är: Det finns inte en enda ursäkt för att vi inte är det.
Vi är det största partiet. Bland oss finns naturligtvis massor av kraft som tydligen inte blivit frigjord... Rent statistiskt. Rent logiskt.

Så ser det ut!

Dessutom:
Förutom en allians som alldeles löpt amok har vi flåsandes i hasorna förfärliga krafter.
Jag vill inte ens nämna dem. Men det handlar om om intolerans och oskäkerhet som föder;

FRA av rädsla för det okända?
Främlings- och annorlundavarandefientlighet - och nya sk demokratiska samlingar kring detta hat?

Ärligt talat.
Som galen författare ser jag ingen skillnad på FRA och en okontrollerad oro som inte har någon som helst bas i förnuftet.

Gör du?

Inför år 2009 måste jag tyvärr ställa en enda fråga:

Varför har vi en lagstiftande församling överhuvudtaget?

måndag, december 29, 2008

Att få och bära förtroenden


När jag jobbade som journalist var jag noga med att skydda mina källor. Oftast är det ett enkelt val och man har även rätt att skydda sina källor genom det som kallas meddelandeskyddet (Vart tar det vägen med FRA-avlyssning?), men vanligare är att man hamnar i knivigare situationer i det man får en saftig nyhet i knät men ändå inte kan skriva om den.
Situationen blir sådan att skriver man om den faller allt förtroende människor emellan samman.
Demokratin skulle bli en omöjlighet.

Ja, även i den öppnaste av demokratier krävs temporära hemligheter.

Redan i en liten kommun som min händer detta. Rätt som det är naglas man fast i verkligheten och har fått ett större förtroende av en annan människa än man egentligen vill.
Plötsligt ligger den andre personens hela yrkesliv och karriär i ens händer.

För 18 år sen hände det nu och då att jag träffade och intervjuade Östersunds då största pamp, populärt kallad "Mustkungen" eftersom han inte drack sprit men älskade must. Denna gång hade vi hållit vårt möte ute på Frösö flygplats. Jag började gå mot min fotografs bil. Plötsligt vände mustkungen sig om och vinkade mig till sig, visade mig in i sin taxi. Vi satte oss i baksätet. När taxin fått upp fart så det blev vindsus och chauffören inte kunde höra något lutade mustkungen sig mot mig och berättade oavbrutet under hela färden exakt hur många bankkontor som skulle läggas ned i regionen.

I mitt knä lade han den största nyheten, som jag visste att min tidning inte lyckats nysta upp under flera månader. Nu hade jag den. Jag skulle bli först och hamna på löpet.
- Hur vet du det här? frågade jag.
- Jag sitter i styrelsen för banken, sa han och så smalnade hans ögon i det att han granskade mig djupt.
Jag förstod inte först, men efter en stund gick det upp för mig. Han bedömde om han missuppfattat mig. Jag kände hans stigande oro som en het vägg mellan oss. Hjärtat klappade på mig. Jag sög på nyheten och andades in några gånger. Så sa jag:

- Ok, släpp av mig här. Min fotograf tar upp mig. Det är dumt att folk ser oss tillsammans inne i stan. Jag knackade på chaufförens axel och sa att jag ville av. Han bromsade in.
Bilen stannade. Precis när jag skulle stänga dörren och säga hej sade mustkungen med blicken djupt i min.
- Två dar.

Jag nickade. Jag fattade. Jag hade två dar på mig att med hjälp av hans information pressa bankens vd och alla möjliga andra att släppa ifrån sig annan information så att jag kunde täcka min sagesman. Två dar behövde också han för att få nytta av att jag släppte nyheten. I tystnad litade vi båda på varandra. Jag litade på att han hade samhällets bästa för ögonen med att släppa nyheten. Inget annat.

Jag tror att alla är med på att det är dumt att spräcka ett sådant förtroende.
Det gagnar vare sig de mellanmänskliga relationerna eller samhällsutvecklingen. Samtidigt undrar man i dessa situtioner om pampen på något sätt vill utnytta en som en nyttig idiot. Man växlar som en kameleont mellan paranoija och lyckorus över att ha nyheten och djupaste allvar.

Efter ett tag reder man ut sina känslor och jobbar som aldrig förr.

* * *
Jag är för öppenhet. Jag vill skriva direkt och allt som händer mig. Särskilt nu när jag vill berätta rakt av och naket hur det ser ut inne i det där partiet som alla utifrån hånar som så betongigt och grått och trist.
Ändå har sossarna trots detta innehaft regeringsmakten mest. Trots vrångbilden av betong så har mitt parti över väldigt lång tid haft mest förtroende; i kommuner, landsting och riksdag.
Jag anser att det är så även nu när vi är i opposition.

I lyckliga stunder förstår jag faktiskt varför. SAP består av helt fantastiska människor.
I olyckliga stunder blir jag först djupt deprimerad, sen furiöst förbannad.

Nu är jag i ett nytt känsloläge gentemot mitt parti. Plötsligt har jag hamnat i samma läge som då när jag var journalist. Jag kan inte spräcka förtroenden på min blogg.
Det vore vansinne. Kontraproduktivt.

Trogs julhelger och tjafs går min resa in i SAP vidare. Jag ringer och mejlar och jag berättade tidigare att jag skrivit mejl till en nyckelperson i fråga om IPRED. Den jag avser är Eva-Lena Jansson, en av få sossar som svarat oss hos riksdagssvar.se
Jag hade tänkt jaga henne eftersom hon är så vettig i FRA, men att det slagit helt slint för henne i IPRED.

Men jag ger henne julfrid nu. Från annat håll får jag indikationer på att hon måst vika sig.
Jag måste erkänna att jag har svårt för det. Att folk måste vika sig.
Kanske är det därför hennes skrivelse kring IPRED är så luddig och dålig?

Hade jag tvingats vika mig i en fråga som IPRED hade jag inte kunnat tänka klart och skriva klart. Jag hade inte kunnat skriva alls.

MEN. Låt oss nu inte spekulera. Låt oss istället ägna våra små grå att tänka ut hur vi kan ändra på läget!

Jag känner så här. För mig blir det ännu viktigare att få kontakt med Eva-Lena. Just för att hon sitter i den lagstiftande församlingen - och hon har förstått att FRA stinker.

Nu måste hon få tillfälle att möta, egentligen inte mig utan alla oss här i bloggosfären, som jag i denna stund blir en sorts representant för.
Sansat ska vi diskutera IPRED. Varför blev det som det blev?
Hur kan vi förbättra? Göra om? Ändra? Hitta ny vinkel?

Vi ska inte jaga och gräla på varandra.
Vi ska hjälpa varandra att få nya insikter.

* * *
Ett samtal idag ledde mig inte in i SAP utan in i borgarnas högre sfärer:
Där finns en riksdagsman, som tycker så illa om den sk alliansen, att X har gått upp till sin partiledare och sagt: "Lämna mig hädanefter ifred. Annars blir jag politisk vilde".

Ett ultimatum som heter duga!
Demokratin lever alltså. Om än stukad så lever den, trots allt.
Som vi ser finns det även goda gnistor inom den i övrigt spöklika, hemska, bottenlöst fördärvade, sk allilansen.

Det känns som jag sitter i den där taxin igen och får höra saker jag helst inte vill veta. Jo, jag vill veta och dela med mig fullständigt, men det går inte.
Vad det lider kommer jag att kunna yppa förtroenden jag fått på vägen.

Och ja, mustkungen av Östersund var sosse.

söndag, december 28, 2008

IPRED och makten


Jag var just hos Hartman . Han är en sosse som har alla hästar hemma. Jag nämner det eftersom jag blir lite trött ibland när jag måste prata om betong hela tiden. Inte fan skulle jag vara med i ett parti som bestod av betong!

SAP består av levande människor. Jag är ju anarkist i hjärtat och orkar bara umgås med fria, vettiga människor. Alla andra tråkar ut mig. Den som skulle tråka ut mig mest att vara på en öde ö med är Fredrik. Ni vet han som alltid håller sig borta när det är kris eller otäcka lagar på G att införa, men sen kommer fram när solen skiner och berättar hur trevligt det är att städa.

Den killen - och inte Carl Bildt heller, för den delen, skulle jag inte stå ut med särskilt länge.
I mina ögon är det dom som är gjorda av tvättäkta betong.

I kommentaren till Hartmans inlägg skrev jag en grej som jag nu också lägger här för att någonstans börja samla argument som jag kan framföra i min sossejakt. Hjälp mig gärna att vässa dem genom att skriva kommentarer eller göra egna bloggningar i saken!

Så här någonting skrev jag:
Jag är motståndare till alla repressiva lagar och förslag som ligger i luften.
Trots att jag själv är upphovsman är jag även på den punkten helt enig med Piratpartiet, att upphovsrätten är horribelt skriven. Vem annan än författare som jag och tonsättare äger rätt att sälja sitt arbete inte en gång, utan oändligt många gånger, även när boken/musikstycket gått ur lager äger vi rätten till det.

Och när vi dör äger vi rätten ytterligare i 70 år.
VARFÖR? Jo, för det finns en maffialik bransch som suger åt sig större delen av den där upphovsrätten. Förlags- och musikbranschen.

I alla andra sammanhang ondgör sossar sig över att sådana som Bonniers har sådan våldsam makt. Bonniers har inte bara mer kapital och därför mer makt. Bonniers äger dessutom de flesta och bästa och största opinionsbildande plattformarna i Sverige. Alltså är det väldigt lätt för Bonniers att både tjäna ännu mer pengar, men också opinionsbilda.

Varför har det blivit så här? Jo, Bonniers har varit smarta. Dom har i alla tider fått sådana författare som jag att skriva på kontrakt som säger att förlaget äger 73% av upphovsrätten så länge de ger ut min bok. Under hela min livstid och 70 år efter min död....
(Inom musikindustrin snor branschen ännu mer, uppemot 90%)

Och så kommer nu sossar och säger att man ska skydda upphovsrätten med lagar som IPRED1.

Hur tänker man?
Vad vill man uppnå för ett samhälle?

Det går stick i stäv med den politiska kamp SAP fört de senaste hundra åren.

Varför gör man detta? Varför går man med på IPRED1?

Och en annan sak. Det är bara titta på hur snett det kan gå när en kapitalstark mediamogul dessutom har en egen politisk ambition. Då händer det att till synes civiliserade länder väljer sådana som Berlusconi till sin man. (Han har nu infört undantagslagar kring sin egen person. Så länge han är vid makten kan han inte bli åtalad för allt skumrask han gjort tidigare).

I Sverige ser det nästan likadant ut, men de stora medieägarna har den goda smaken att istället för att puffa fram en släkting så puffar de fram en marionett som heter Fredrik.

Någon som förstår sossarnas gnäll över att de inte har någon mediemakt?
Och nu vill de gå mediebranschens ärenden genom att genomföra IPRED1 och dessutom föreslå att branschen ska samla sig i en sorts fascistlik korporation för att jaga små människor som delar information med varandra på ett högst solidariskt vis.

Vi sossar måste samla oss. Tyvärr har jag bara en rätt vissen adress att ge, men det är en början. Kolla in här. Jag fick adressen via Erik Laakso när vi diskuterade saken under hans postning: "När är gränsen nådd".
I annat fall, skriv en kommentar här. Mejla mig.

Jag skiter i hur. Vi sossar måste samla oss mot denna dårskap vårt eget parti är delaktig i.

BTW. Jag känner på mig att även Laakso är en sosse som har flera hästar hemma än betongfredrik som säger att han vill ha en hel svensk småstad till full av nya poliser.
Helt sjukt. Man kan undra vad polisen ska syssla med när man genom IPRED1 vill outsourca större och bättre befogenheter till den maffialika medeibranschen.

På tapeten är också FRA, naturligtvis, och jag följer med spänning Scaber Nestors arbete med att bena ut skiten.