onsdag, januari 07, 2009

Upphovsrätt - IPRED

I min förra postning har flera haft vänligheten att posta intressant läsning vad gäller upphovsrätt.

Dessa tips lägger jag fortlöpande upp på min hemsida som anteckningar jag själv sedan kommer att sovra på lämpligt sätt, så att jag fattar vad jag kan göra punchlines av att presentera inför mitt telefonmöte med Eva-Lena Jansson (s). Hon arbetar i näringsutskottet med immateriell rätt. Jag har tidigare kritiserat henne hårt för sossarnas ställningstagande i IPRED1, men det är ju en korkad väg att gå, att bara kritisera.

Jag är För Upphovsrätt, men den måste reformeras. Det är mitt ena ärende.
Mitt andra ärende är att vi i nuläget måste trimma ned IPRED1:s skadeverkningar allt vi kan. Därefter ska frågan lyftas tillbaka upp på EU-nivå. IPRED1 i sin nuvarande form ska bort.

Hur vi ska bygga taktik och strategi för det vet jag inte. Men vi måste börja tänka EU. Vi sitter fast i EU, vare sig vi vill eller inte. Alltås måste vi börja lyfta vår politiska kamp mot vansinneslagar dit.

En sak som slår mig: Detta är direktdemokrati. Jag kommer naturligtvis att hänvisa till Perty, Jörgen L, Daniel Nyström, Anohito mfl alla som hjälpt mig att ta fram relevant information.

Det blir ett levande exempel på hur vi delar kunskap och information. Hur vi vill vara medskapare, inte passiva lyssnare eller mottagare. (som dom två största partierna tror - och nu pratar jag nog om kunskapsklyftor...)

Från CC CopyCat byrån


Sammanfattning:
1) Hur revidera upphovsrätten så att den bli tidsenlig; att främja den ursprungliga upphovsmannen men samtidigt gynna fildelningen som kommer att berika världen, bara vi gör rätt.
2) IPRED1. Vi är med i EU. Vi måste tills vidare acceptera skiten därför. MEN. Hur kan vi i Sverige dämpa vansinnesdirektivets skadeverkningar? Detta tills vi lyckas:
3) Återföra IPRED till EU och krossa skiten där.
4) Vi måste börja tänka mer EU, påverka beslut redan på den nivån.

PS: Korrigera mig gärna! Kasta in tips här eller under förra postningen. Tack för all hjälp så långt!

tisdag, januari 06, 2009

Utbildarutmaningen FRA IPRED

Gunnar Sandberg, riksdagsman(s) (clic to enlarge) Från Sosseresan


Inatt kunde jag inte sova. Jag hade bestämt möte hemma hos en riksdagsman. Ideligen studsade jag upp, knäppte på datorn, samlade fakta om FRA och IPRED1. Vred och vände på möjliga och omöjliga sätt att lägga fram mitt ärende. Titt som tätt gick jag in på Piratpartiets hemsida för att öka min snabbhet att klicka fram de sidor jag ville visa. I det fall Gunnar hade en dator till hands.

Jag gjorde upp en noga genomtänkt agenda för vårt möte. Jag ville ge oss tid att hitta en naturlig samtalston - jag är inte naturlig utan speedad när jag pratar om FRA och IPRED, vilket sällan är effektivt. Alltså var det viktigt, dödsviktigt, att börja prata om något helt annat. Jag bestämde att börja samtalet som en avslappnad intervju om Gunnar, först därefter glida in på de för mig brännheta ämnena. I planen ingick också att visa Gunnar de punkter vi skulle prata om:

1) Vad gör Gunnar (s) i riksdagen?
2) FRA
3) IPRED1
4) Idé och Ideologi
6) Visa bloggen, tala om att jag bloggar vårt möte

På morgonen stiger jag upp tar, bilen och kör iväg.
När jag kommer hem till familjen Sandberg äter de fortfarande fruksot. Bordet är stort, det finns sju barn i hushållet. Atmosfären är otvungen, som ingenting och helt naturligt glider jag in och sätter mig vid familjens frukostbord. Jag får släppa min agenda och vi pratar som man gör kring en frukost med småbarn omkring. Så fort det ätits klart går Gunnar och jag undan för att vara ifred i ett annat rum. I stolen som jag sätter mig i ligger en jakttidning:

1) Vad gör Gunnar (s) i riksdagen?
- Det är mest bostadspolitik, jag kämpar för att se hur vi kan lyckas behålla hyresrätter åt folk, särskilt ungdomar som inte har råd att köpa en bostad det första de gör. Jag sitter alltså i civilutskottet, men jag har också haft tur för jag har hand om frågor som ligger mig nära som idrott och folkhälsa. Sen ler han och pekar på jakttidningen jag håller i.
- Men jag hinner inte jaga, tyvärr. Trots att det är ett stort intresse. I mitt politiska uppdrag ingår också om jakt.

Jag vill gärna prata mer för att värma upp mig, men det är Gunnar som tycker att vi ska gå vidare. Han kikar på min lista:

2) FRA
Redan kvällen innan pratade vi ganska länge i telefon och då berättade jag säkert i tjugo minuter hur jag och Piratpartiet ser på FRA.
- Anders. Det går bra att du skriver att du är min kunskapskälla i detta. För du ska veta att jag från tisdag till torsdag mest är låst i möten och förberedelser för det utskott jag är med i. Sen pressar annat på, jag hinner aldrig igenom mina högar. När det sent omsider kommer till omröstning i kammaren hör vi med våra partikolleger hur de har röstat i sina utskott. Har de då haft hand om exempelvis FRA, så röstar vi som de säger.
Det är så det går till.

Jag frågar om jag får skriva det och det tycker Gunnar gott att jag kan göra. Alla partier jobbar så. Annars skulle man inte hinna med och ibland kan man själv bereda riktigt komplexa grejer i det egna utskottet som tar all kraft i anspråk.

- Men visst är det så. Brinner man i en fråga och är insatt, då pläderar man för sin sak ända fram till votering, mot sitt eget parti. Men vid röstning i kammaren måste varje partimedlem vika sig för majoriteten i sitt parti. Så ser det ju ut.

Jag fingrar på mitt papper de fem riksdagssvarsfrågorna, undrar om jag ska ta fram det direkt, men bestämmer att prata lite löst om åsiktsregistrering.
Jag märker att Gunnar inte är med.
Jag nämner sociogram.
Jag ser att Gunnar inte vet vad det är men han tar in. Han är som en svamp. Han vill lära sig. Jag tänker: Fan vilken ödmjuk karl och han har redan sagt att jag är hans kunskapskälla.

Jag berättar om FRA i säkert en timme. Gunnar ställer frågor. Jag tänker på Mary X som så ofta talar om att utbilda och vara pedagogisk.

Jag tar fram frågorna, Gunnar läser och svarar på fråga 1.
Sen fastnar han på fråga 2. Vi diskuterar oss fram till ett svar, men Gunnar anser att han måste svara "vet ej" men han säger med känsla:

- Jag vill inte att det ska vara så. Man ska inte få överföra personuppgifter till annat land. Vad är det för solidaritet? Är det vad lagen vill?

- Ja, säger jag stilla.

Vi går vidare. Även fråga 3 är svår för jag har inte pratat om den: "Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev."

På Gunnars reaktion ser jag att frågan blir svårtolkad om man inte är omedelbart insatt, detta eftersom den ställs som ett påstående. Kanske gjorde vi fel som valde att fråga genom påståenden när vi inom riksdagssvar.se skrev ner frågorna? Efter ett tag säger Gunnar:

- Jag vet inte vad Europakonventionen säger, men den borde säga och förnuftet säger att det inte kan vara någon skillnad mellan fysiska brev och e-brev.

Jag ler och talar om att Gunnar trots att han inte visste svaret, svarade rätt med hjärtat.

Fråga 5 utlöser en lång diskussion och eftersom Gunnar inte är insatt vet han heller inte finns eller finns information som säger att vi är utsatt för allvarligt hot.
Gunnar väljer att lita på mig, på min utsaga. Jag berättar även om mitt blogginlägg, "morsespåret", för även om det är satir så visar det vad forskare säger att det inte går att skydda sig mot terrorism genom massavlyssning. Man kan bädda in information på sådant sätt att den inte går att spåra i mängden data.

Se Gunnars svar på riksdagssvar.se

När jag senare lämnar Gunnar vet jag att i FRA har vi kommit en bit. Gunnar känner sig bättre informerad och han är djupt skeptisk till lagen. Den verkar inte förenlig med demokrati, inte heller med mänskliga rättigheter, vilket är saker vi diskuterat djupt.

3) IPRED
Värre är det med IPRED. Även denna fråga diskuterar vi en timme. Nu och då undrar han hur upphovsmän ska få betalt.
Jag har inga bra svar, mer än att säga:
- Samma lagar som gäller utanför nätet ska gälla på nätet. Sen tar jag upp en CD-skiva och låtsas låna ut den till honom.
Det är ju OK att låna ut fysiska skivor, men man får inte göra det över nätet.

Jag kände själv att alla mina exempel blev absurda, särskilt när jag berättade att i Nya Zeeland stänger man bara av linan för abonenten redan vid misstanke. Det låter så otroligt att man inte kan tro det! Ibland var Gunnar med, ibland inte och jag är den sista att klandra honom. Det har tagit 5 månaders intellektuellt arbete för mig att byta ståndpunkt. I början begrep jag inte alls vad Piratpartiet menade. Jag fattade FRA, men inte fildelning och IPRED.

Jag bytte spår. Jag började berätta att fildelning är det vackraste som hänt mänskligheten, hur det plötsligt blir gratis att dela ut miljarder skolböcker i den fattiga delen av världen - om man vill det.
Det blir gratis att dela ut alla böcker, all information, all kultur som skapats. Alla kan bli rika. Alla kan få del av denna kulturella skatt och all kunskap.

- Vi har bara en sak att lösa. Den ursprungliga upphovsmannen måste skyddas så han eller hon har råd att skapa verket. Däremot behöver vi inte skydda en industri som klamrar sig fast vid att de vill sälja styckesvaror nu när det inte längre behövs.

Här någonstans tändes något i Gunnar. Ett hopp om något nytt, en ny värld. Det fanns där och glimrade i honom en liten stund, men så föll vi tillbaka. Han frågade hur upphovsmannen skulle skyddas.

Hur jag än berättade detta märkte jag att jag var kass. Jag kunde inte täcka upp ämnet ordentligt och eftersom mina förklaringar var svaga slocknade hans dröm om en bättre värld. Hade jag haft ett svar hade vi kunnat gå vidare, underbygga drömmen om en bättre värld med faktiska metoder.

IPRED är en svår nöt att knäcka. Vi insatta ser att lagen är monstruöst oproportionerlig, men det gör inte förstagångslyssnaren. Det blir fullständigt ofattbart det man säger och obönhörligen dras man in i diskussioner om upphovsmannen, hur denne ska få betalt.

4) Idé och ideologi
Jag frågade Gunnar vart partiet var på väg. Han sa att det var tomt. Han slog ut med armarna:
- Vad vill man? Vart vill man? Det gäller alla områden, vård, skola, omsorg. Framtiden. 68:an har inget samlat grepp längre.

68:an anspelar på det centrala partikansliet på Sveavägen i Stockholm. Jag högg tag i den skimrande tråden om fildelning igen.
- Vet du, sa jag. Jag skulle vilja jobba med en enda sak i partiet; att få oss, arbetarrörelsen att fatta att revolutionen är här, att vi ska skapa lagar och förutsättningar som bygger på det faktum att vi äntligen kan dela all sorts information alldeles gratis.
Tänker vi rätt, gör vi rätt kan världen bli en vackrare och rikare plats. Inget mindre än det.

Och vi kände det båda. Det fanns aningen av hopp och skimmer i samtalet mellan oss. Men det är så skört och vi saknar ännu bra sätt att berätta om hur världen kan bli om man reviderar upphosrätt och immateriell rätt till något bättre än det är idag.

För mig handlar det inte bara om att ta bort FRA och IPRED1. Det handlar lika mycket om att släppa oss fria så alla kan bli medskapare istället för att upphovsbranschen avundsjukt ska spärra vår rätt att sprida saker mellan oss.

6) Visa bloggen, tala om att jag bloggar vårt möte
Gunnar startar datorn. Han låter mig slå in adressen till min blogg och jag får ett infall, scrollar ned till den här bilden:

Från CC CopyCat byrån

- Som medborgare skriver jag så här om din arbetsplats.
- Oj.
- De flesta av mina vänner på nätet är inte sossar. De är avhoppade moderater, möjligen fd sossar, folkpartister. Vet du, jag tror att Facebook-gruppen mot IPRED är större än moderaterna nu.

För Gunnar är allt detta nyheter. Han begrundar. Särskilt begrundar han att medborgare som jag kan göra sådana bilder om riksdagen.
Jag pratar om Bodström-Ask-samhället och han smakar på ytterligare en ny term från oss på nätet:
Bodström-Ask-samhället.
Han har aldrig hört begreppet tidigare.

Jag tar fram en ny bild:

Från CC CopyCat byrån

- Jag har gjort den här, säger jag.
Gunnar är tyst.
- Jag har sett flera andra sossar som sprider den vidare.
Gunnar står om möjligt ännu tystare, sen säger han:
- Sprider sossar den här?

- Ja, de liksom jag vill väcka partiet. I själva verket vill vi väcka precis alla de fem partier som är med på bilden.

Jag sade inget mer. Jag lät bilden sjunka in i Gunnar. Vi var båda rätt tagna. Efter ett tag sa Gunnar:
- Tack Anders. Nu kan jag prata med andra om FRA. Jag vet lite mer och förstår att lagen strider mot de mänskliga rättigheterna. Att den strider mot mycket. Vi får höras mer. Jag behöver kunskapskällor.

När vi skildes kramades vi.

När jag satt för mig själv i bilen på väg hem tänkte jag:
Är det vad som krävs av oss; att vi blir våra riksdagsmäns kunskapskällor?

Då är det precis det vi måste göra.
Vi har en utbildningsinsats framför oss.

* * *
Fundering: Ska jag sprida det här på nätet som en utmaning?
Jag har nu punktmarkerat de 3 riksdagsledamöter som kommer från mitt län.
1) Berit Andnor (telefon 3 timmar) (se blogginlägg)
2) Marie Nordén (telefon x tid, flera mejl)
3) Gunnar Sandberg (hembesök)

Alla som är emot FRA och IPRED1, datalagringsdirektivet, ACTA IPRED2 osv. Härmed utmanar jag er. Förbered er på lämpligt sätt. Sök upp närmaste riksdagsledamot, ring och be att få träffas.

söndag, januari 04, 2009

Varför dog Lama?

Från Familjen 2008


Ibland kommer världen så brutalt emot mig att jag inte hinner fälla ned mitt mentala visir.

Jag satt vid min dator och pillade med familjealbumet ovan. Jag lägger ut bilder på nätet eftersom jag vet att släkt och vänner som är spridda över världen tycker det är kul att se dem. De vill se att barnen är friska och växer.

Ett musklick för att läsa nyheter och jag hamnade i en annan värld. Ett inferno. Första bilden var på något sätt förföriskt vacker, en svart rökstrimma som bildade en effektfull diagonal över bilden.
Jag bläddrade vidare.
Stridsvagnar.
Blod.
Folk som ber.
En apachehelikopter som avfyrar en raket.
Rök.
Sönderbombade hus...

...Jag kan inte låta bli att tänka att detta händer medan jag leker och har roligt med mina barn. Medan jag har det så inrättat som livet borde vara för alla.
Fritt.
Utan hot.
Utan fruktan.

...Plötsligt kommer en stillsam bild. Bild nr 35. Den knäcker mig. Den slår sönder mig. Ett barn, Lama, syns inlindat i en fana. Barnet är fyra år. I torsdags åkte Lama åsnekärra med sin syster då en israelisk raket slog ned i närheten.
På bilden gravsätter två män Lama och jag tittar in i Lamas ansikte, som ser så fridfullt ut, precis som när mina barn sover. Skillnaden är att Lama aldrig kommer att vakna mer.

Varför dog Lama?
Kan någon svara mig?

Bildserie från Gaza och Israel

lördag, januari 03, 2009

Att vilja riva alla murar eller dö

Från CC CopyCat byrån

När Djingis Khan år 1177 stod vid den kinesiska muren som brådmogen 12-åring sa han:
- Muren har kostat Kina tusen gånger mer att bygga än att ge oss stackare på andra sidan mat de år vi drabbats av hungersnöd.

Några år senare, som 17-åring, började han att samla sin armé. Därefter gick han in och tog hela Kina. Han gjorde det eftersom Kina inte bara byggt en mur, utan likt ett förtida FRA sände ut spioner bland folken i Kina men också på stäppen. Som Djingis Khan sade:
- Man gick aldrig säker.

Nutid
Till samma sorts korkade kostnader byggdes Berlinmuren. Och nu bygger Israel sin mur och lägger alla pengar de kan på stridsflygplan och pansarvagnar.
Till en bråkdel av kostnaden skulle de kunna hjälpa till att bygga upp Gaza och andra områden med skolor, fungerande vård och vattenförsörjning.

En del tror att vi inte är lika korkade i Sverige. Tyvärr är vi det. Ibland är det precis som om vi inget lär av historien.

Den elektroniska muren
FRA är en tankekonstruktion lika gammal som kinesiska muren; kostar skjortan att bygga, men hjälper inte för att stoppa en verklig fiende.

Paradoxen är att Djingis Khan aldrig gått till angrepp om hans folk hade fått mat.

De militanta hetsporrarna i Gaza skulle sluta skjuta raketer om deras barn fick gå i lika fina skolor som barnen på andra sidan vägspärren.

Politiker och byråkrater påstår att världen har blivit mer komplex, underförstått; vi väljare fattar inte vårt eget bästa.

Det är inte så.
En mur mellan folk kan aldrig användas till något positivt.
FRA, den elektroniska och osynliga mur som vår stat nu har igång, kan skapa lika lite gott som en fysisk mur.
FRA-muren kan endast skapa kostnader och konflikter.
Ingenting annat.
Ingenting konstruktivt kan komma ut ur den.

Så har det varit med alla murar genom historien.

Om inte vårt parti, som kallar sig socialistiskt och demokratiskt, utan att darra falskt på läppen kan säga:
- Vi måste riva alla murar.
så förtjänar partiet att dö.
Vill vi inte längre riva alla murar, militära så väl som ekonomiska, då är vi inte längre socialdemokrater.

Från CC CopyCat byrån

* * *

Tankar jag fick när jag läste "gräsroten Hanna" i en kommentar hos Arvidfalk.
Hanna skrev:
"...Att faktiskt vara i opposition mot orättvisor, närhelst de uppstår.
Att faktiskt ta ställning och stå på den lilla människans sida och inte vara ett med etablissemanget..."
Idédebatten pågår även hos Arvidfalk i denna postning, samt hos Peter Karlberg.

fredag, januari 02, 2009

Idédebatt

Från CC CopyCat byrån


Bilden ovan från min påhittade reklambyrå CC CopyCatbyrån är än så länge den mest spridda. Till min glädje är det sossar som kopierar bilden och sprider den vidare.

De gräsrotssossar som på detta sätt sprider bilden är helt på det klara med att vårt partis ledning och riksdagsgrupp har gått helt ideologiskt vilse i en rad frågor på senare tid.

På detta sätt börjar vi nu samla oss till en intern debatt om våra grundläggande värderingar.
På Arvid Falk skriver Erik Laakso:

"Idéutvecklingen inom vänstern pågår hela tiden. Inte nödvändigtvis i de olika partiernas innersta kretsar men väl ute bland medlemmar och sympatisörer. På många sätt verkar det som om de tunga partiföreträdarna är nöjda med det mesta, förvaltning och pragmatism präglar beslut och förslag..."


I en kommentar skriver den från SAP avhoppade Jörgen L:
"Socialdemokratin är i sitt idearv ett frihetligt parti, men det gäller att det också blir det i sin praktik, och det kan bara ske genom en diskussion om idefrågor."

Jörgen skrev för en vecka sen ett inlägg på sin blogg som jag burit med mig i hjärtat. Jag förstår till fullo hans val att hoppa till det enda parti som på allvar i denna stund står upp för de demokratiska värden mitt eget parti SAP, borde vara det första att stå upp för.

Jörgen skrev:
"...plötsligt kändes det meningslöst att ifrågasätta marknadens makt, och politiken drog sig tillbaka från visionerna om ett annorlunda samhälle, och förvaltningsekonomerna fick ta över ruljansen. Man lät marknaden bli samhällets herre istället för dess tjänare.

Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara "bättre" i strikt "teknisk" mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen..."


Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.

Därför blir jag så glad - och hoppfull - att det just är de mest självkritiska "valaffischerna" från CC CopyCat andra sossar helt spontant börjat sprida. (Även andra än sossar sprider dem, vilket jag givetvis inte har något emot:) Det visar ju att viljan till debatt är stor. Det visar också att man förstått mig, att jag inte vill jävlas med partiet utan väcka idédebatt.

torsdag, januari 01, 2009

Ideologi och praktisk politik

Från CC CopyCat byrån

Jag har haft ansatsen i mig länge nu och det är dags att börja berätta.

Till valrörelsen 1994 blev jag inbjuden till socialdemokraterna att hålla idédebatter och seminarier i värdegrundsfrågor.
Jag blev det trots att jag titulerade mig själv som anakistisk författare.
- Det är OK. Vi har ändå liknande värdegrund, sa Stefan Wikén, den kille som bjöd in mig i Östersund.

Det där slog ned som en bomb i min arma anarkistiska skalle. Skulle jag ha samma värdegrund som SAP!
Samtidigt visste jag att det var sant. Dessutom består partiet av så många människor att det självklart är ett enormt spann mellan den mest konservative högersossen och den anarkistiske vänsterkillen.

Jag bjöds in till Sveavägen i Stockholm och där blev jag efter lite krångel insläppt i en bunkerliknande lokal med pansarglas och säkerhetssluss. Jag frågade varför och fick veta att partiexpeditionen blivit bombad och att man därför byggt ingången säker.

Väl inne träffade jag dem alla och höll föredragning för hela partistyrelsen. Då var det Ingvar Carlsson som var partiordförande och jag satt bredvid honom när vi lyssnade på andras föredragningar. Jag lovade Mona Sahlin att om hon kom upp till min fallskärmsklubb så skulle jag naturligtvis fixa så att hon fick hoppa tandem. Inga problem! Jag hjälper alla som vill hoppa och hon var sugen.

Jag sysslade med idédebatt i partiet då, och det är vad jag vill göra nu. Men det är svårt att hålla rak kurs. Det händer så mycket annat samtidigt.
För några veckor sen ringde en partimedlem, Catrin Sandberg, och frågade om jag ville sitta i kyrkofullmäktige. Jag har velat sen dess, men så träffades vi på dagis där vi möts ibland eftersom hon liksom jag har ett av sina barn där. Jag talade om som det var. Att jag forfarande är anarkiskt och vill lyfta den ideologiska idédebatten inom partiet.

Jag blir lite förbluffad. Historiskt har SAP jagat inte bara kommunister utan även syndikalister och anarkister. Men de fattar att jag inte är en anarkist som kastar bomber. Istället välkomnar man mitt lite annorlunda perspektiv.

- Då ska du jobba med det, för det blir fel annars, sade hon som den naturligaste sak i världen.
Hon gav mig namn på flera personer jag så snart jag hinner ska kontakta.

Parallellt med alla dessa trevliga inviter jag får sitter jag här på min blogg och skriver det ena kritiska inlägget efter det andra.

Båda bilderna är för mig sanna. Å ena sidan möts jag av öppenhet och hjärtlighet och brinnande människor som vill göra världen bättre, å den andra, när jag ser resultatet av vissa lagar som stiftas i riksdagen - med mitt partis goda minne, så förstår jag att SAP i dessa frågor gått ideologiskt vilse.

Jag ska fortsätta med min kritik, men parallellt med det ska jag skapa en ny plattform inom partiet för ideologisk idédebatt. Istället för att enbart kritisera ska vi tillsammans försöka förstå problemen och lösa dem.

Ett annat sätt att bedriva konstruktiv politik är att skriva motioner. Jag och Johan Westerholm har via bloggarna lärt känna varandra och vi har precis börjat knåpa ihop en motion.

Johan har gått handels, drivit företag, varit vd. När hans erfarenhter bryts mot mina idéer om att partiet är lite ideologiskt tomt uppstår nya kreativa tankar och vi gör båda idémässiga språng.

Vår första motion handlar om ett sätt att bättre bemästra och få kontroll över finanskriser.
På ett plan är det en djupt ideoloisk motion, men vi sitter nu och omformar tankarna för att få dem praktiskt genomförbara.

Den normala gången är att motioner lämnas in till Arbetarkommunen man är med i, om den antas där skickas motionen vidare till partikongressen.
Sen kan ens motion, ens idé och tanke, komma upp i riksdagen.

Så snart vi fått ihop skrivningen publicerar vi vår motion på våra bloggar.

Två bra saker kan hända: antingen förädlas motionen och blir bättre, eller också spricker tanken i belysningen, men något nytt föds ur den. Vi lär oss alla något.

Jag vill vitalisera inte bara mitt parti utan hela det demokratisk fältet. Jag väljer att börja här, samtidigt som jag försöker puffa lite försiktigt på mitt parti.

Varför har vi en lagstiftande församling överhuvudtaget?

En timme och 57 minuter in på det nya året.
Jag har surfat och lästa massor av bloggar och tänker:

Jag borde kanske länka, men väljer att smyga ut det jag tänker nu.

Jag har läst många inlägg, men även kommentarerna till inläggen noga.

I bloggar som etablerat sig som mänskligt kloka och villiga till diskussion:

Där är alla kommentarer bra, sansade. Vettiga. Behövliga. Mänskliga. Öppna. Toleranta. (enstaka troll finns alltid, men hanteras vänligt men bestämt)

I själva verket är diskussionen här på nätet rimligare, bättre och minst lika klok (eg klokare i mina ögon/öron) som de repliker jag ser och hör från dem som har 54.000 kronor i månaden för att föra vår talan i riksdagen- som jag ibland bevittnar på SVT24 .

Än mer. (Nu tvingar jag mig själv att nämna två av exemplen jag inte vill nämna, men ändå nämner för att slippa göra en djävulsk lista likt den Erik Laakso har gjort över funkande sossebloggar) När jag ser Mark Klamberg eller Skaber Nestor (OBS inte partikompisar till mig) lägga ned tid, intelligens och allvar i att försöka förstå de lagar som stiftas i vår sk kammare, så tja, slås jag [tyvärr] av att de (åtminstone i mina ögon) gör en bättre insats på sin fritid än parlamentarikerna som i lön kostar skattebetalarna 349*54.000:- * sociala avgifter + traktamenten + övernattningslägenheter + resor osv, varje månad.

Det mest oroväckande, men samtidigt glädjande i min världsbild (om jag ska hårdra det en smula) är att bloggosfären mycket billigare, mycket mer demokratiskt försvarbart, egentligen totalt demokratiskt, kan sköta riksdagsarbetet bättre - än själva riksdagen.

Vi i bloggosfären, skulle mycket väl kunna etablera en mer, inte bara funktionell, utan också mer demokratiskt förankrad riksdag än riksdagen.

Och mest allvarlig kritik riktar jag mot mit eget parti. SAP.

Det är så tråkigt att behöva göra det. Jag vet ju att så många brinner i mitt parti...

Jag har träffat er som kringresande författare. Liksom i smyg och utanför den politiska arenan.

För då är det bara en "galen" författare ni träffar och till en sådan kan ni yppa era vildaste drömmar och idéer. Eller hur funkar det?
För min taktik är alltid att aldrig avslöja att jag är sosse, jag är just bara en anakistisk författare och inför den figuren går det bra att prata?

Hur ska jag tolka det?

Varför stelnar partiet i nästa steg? När jag inte är med?
Jag fattar inte!

Så, kära parti.
Jag har inget nyårslöfte att ge.

Däremot:
Vi har ofattbara mängder idéarbete framför oss för att bli lika vitala som exempelvis Piratpartiet.

Det pinsamma är: Det finns inte en enda ursäkt för att vi inte är det.
Vi är det största partiet. Bland oss finns naturligtvis massor av kraft som tydligen inte blivit frigjord... Rent statistiskt. Rent logiskt.

Så ser det ut!

Dessutom:
Förutom en allians som alldeles löpt amok har vi flåsandes i hasorna förfärliga krafter.
Jag vill inte ens nämna dem. Men det handlar om om intolerans och oskäkerhet som föder;

FRA av rädsla för det okända?
Främlings- och annorlundavarandefientlighet - och nya sk demokratiska samlingar kring detta hat?

Ärligt talat.
Som galen författare ser jag ingen skillnad på FRA och en okontrollerad oro som inte har någon som helst bas i förnuftet.

Gör du?

Inför år 2009 måste jag tyvärr ställa en enda fråga:

Varför har vi en lagstiftande församling överhuvudtaget?