Min ögonhåla är tom

[ur Sporadisk Dagbok 20100923 version 1.3]

i gryningen manar jag mig själv;
återuppta arbetet,

det bräckta vatten
som är du och det du skriver

av anledning jag inte kan förklara

alltid med blyertspenna - och om

på dator - i primitivast möjliga miljö.

varje rad, varje dikt som inte lyfter

som istället förstenas till saltstod

får mig att minnas Lots hustru, 

kvinnan som skall förbli namnlös

trots att hon erlade kärlekens full pris 

               _________

allt är inte lika illavarslande som de röda klot

   av illvilja 

        som utan pardon slungas ut genom

               de vidsträckta världarna

idag saknar jag den kraft

               som bereder frihet

och min ögonhåla är tom

  

______________________

*fotnot

Tidigare har jag valt att inte lägga ut de privata små skriverier jag sysslar med. jag har tänkt att det inte är av intresse och att jag inte bör belasta bloggen med spillror ur mitt oftast rätt förvirrade, ibland lite mer ordnade själsliv.

Att jag gör det nu beror förstås på att en läsare har frågat: Vad och hur skriver du när du inte skriver böcker eller bloggar?

Det här är mitt svar. Men jag måste erkänna att jag inte lägger ut allt. Jag är rädd att jag ska börja censurera mig, eller lika illa, börja med en mer insmickrande stil både i språk och ämnesval.

Ibland får jag för mig att jag kanske borde göra som Bodil Malmsten. Hon stängde av sitt kommentarsfält, kanske kopplade hon även ur alla möjligheter att mäta hur många som läser hennes blogg. 

Det vore kanske ett sätt att genom avgränsning befria sitt skrivande. 

men jag vill inte att min blogg ska bli en blind sändare. 

Jag vill dialog. Jag vill vara en del av nätet och delta. Samtidigt är det svårt, det måste erkännas, när man skriver små brottstycken som ännu inte limmats ihop till den fantastiska helhet man vagt anar att de skulle kunna bli. 

Det tar lång tid att blåsa upp en litterär ballong och jag är förstås livrädd för att kontakt/kommentarer/tyckande av och med mig själv tillsammans med läsare kan sticka hål på ballongen innan den ens blivit det minsta fylld med luft. 

Vissa tankar kräver långvarig avskildhet för att hinna mogna. En annan sak är att dagböcker av naturen är förfärligt egocentriska. Jag tänker, jag skriver, jag mår illa, jag är glad, jag går framåt, jag tycker om...

Fy fan vilken trist läsning!

Hur som: jag testar en stund att lägga ut delar av den textmassa jag kontinuerligt producerar. 90% är skräp. Någon procent kan måhända i slutänden vaskas fram och användas i det litterära bygge jag håller på med. 

Att se hatet i vitögat och fatta mod

[ur Sporadisk Dagbok 20100922]

Framför mig en dag i raden av dagar som gör det så lätt att falla i svårmodets frestelse.

Jag tigger om tillförsikt, jag tigger om nåd, jag andas in djupt - och långsamt ut - för att släcka begäret, för att hindra jargongen som växer i mitt huvud, den giftiga ironin. Jag kan inte hjälpa att min själ bär på en våldsamhet jag aldrig bett om att få.

Jag kan visst fyllas av ömhet inför enstaka ting, ett barn, en blomma, en hora, en slav, men aldrig inför många, i mitt fall, män i uniform eller poliser som genomför razzior*. Mitt väsen darrar, mina rörelser blir laddade med våld och jag frågar mig; Är detta den bittra bikt jag tvingas lämna efter mig, denna min  svaghet jag så hett önskar att jag kunde omforma till ödmjukhet?

Det är min granne som är rasist, och kanske min far, och din. Det är ingen oformlig massa.
Vi har lärt oss att säga att vi inte hatar, men jag erkänner. Jag hatar och det kostar otroliga mängder energi att förandliga de känslostormarna till något vettigt. Jag önskar att det var annorlunda.

Så, vad gör jag nu? Vad gör vi nu? 12 procent av befolkningen ser invandring och mångkultur som ett problem. Många av oss tror dessutom att stora klyftor kan utlösa än värre ekonomiska kriser och då blir det spöklikt att läsa om 30-talet.

 Jag tänker att rädsla finns. Det går inte att komma ifrån. Jag är rädd för poliser och militärmakt. Andra är rädda för burkor och muslimer och minareter.

Däremot behöver inte feghet finnas. Jag tror inte att feghet i egentlig mening existerar. Det är mer en fråga om hur beredd man är, hur väl förberedd.

Har man kunskap och är väl förberedd uppträder man värdigt i det att fegheten ges tillfälle att ge plats för det vi kallar mod.

Feghet och mod är inte egenskaper, eller ens karaktärsdrag. Det är begrepp som visar på nivåskillnader i förberedelse inför de uppgifter vi som människor ställs inför.

_____________

* Fotnot: razzior mot vänner i sunkiga kvarter, mot datorhallar med servrar innehållande våra drömmar om en friare och öppnare värld, militära anfall på andra länder som USA in i Korea, Vietnam, Irak och båda supermakterna, en i sänder, in i Afghanistan. Ja, jag är mer rädd för män i uniform än för de få terrorister som finns. Uniformerade män samlade till arméer har dödad och torterat och förnedrat så oändligt många fler.

Vitt hat vs Den skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig

[ur SPD (Sporadisk Dagbok 20100920)]


Ett ihållande sus i öronen. Dagen går utan att jag kan skriva, varje timme, varje sekund gör det svårare att hitta orden, bygga meningar, uppnå helhelt. Ilskan över min totala brist på uttrycksmedel. Författarens gissel. Suset i öronen, hör jag nu, är djungeltrummor och vi närmar oss i en cirkelrörelse glassplitterfyllda nätter.
Att skriva för andra, så att andra inte bara begriper utan fattar mod, så att vi får klarhet samtidigt som jag själv når klarhet och mod. Det händer ibland, jag gör den upptäckten ibland, men inte nu i den Nya tiden som frivilligt vecklar in sig i sig själv och suger upp en tid som borde ha lärt oss; detta hejdlösa användande av ord som "Historisk" fräter som syra och öppnar en rymd av svärta i mig, omkring mig. 


Jag kan inte ens gråta, åt något av hållen, sorg eller glädje, fastän höstens sprakande och mångfaldiga färger dundrar in i mig under rastlösa promenader. Jag har ett behov av ord, att känna strävheten av en naturlig och ren ilska och slunga den ur mig som en välslipad yxa. Jag hatar detta hat och jag vill svepa bort allt det svarta i ett enda hugg, en enda dikt som skimrar, inte tillräckligt klart, utan så klart att vi äntligen anar den overkligt jublande slutpunkten. Glädjen, värmen från ett leende som lyckats passera över språkgränsen när två främlingar möts och blir vänner.


men en röst kommer över mig, in i mig, en hemsökelse som får mig att minnas åsnan som skriade på gatan nedanför mitt fönster i Kairos slum. Hur länge jag bodde där ensam i förtvivlade försök att lyfta min sporadiska dagboksanteckning till en högre form? Månader gick och förutom skrivandet finns kvardröjande bilder av apelsinskalen jag kastade till åsnan för att få dess anklagande skrin att tystna och när jag tittade upp mot den smala himlen i gränden, rymden och stjärnorna däruppe som rusade genom den tidiga morgontimmans flytande silver.
   Jag vände in i rummet och gick över golvet av vita och svarta tärningar med bruna prickar som flöt och flyttade sig till knastrande ljud för att förskingra slumpen och på så sätt inte bara ställa hela skapelsen på ända, utan det fanns givetvis de som genast drog fördel av att oddsen i livets spel aldrig mer kunde återfå rätt proportioner. Andra sa att det var kackerlackor, men de hade naturligtvis fel. Det är först nu kackerlackorna, de av den art som har gömt sina blågula facklor bakom blommor, har återuppstått i en kammare och pratar med munnar som rör sig i blanka ansikten ovanför strikt knutna slipsar att de uppnått något "Historiskt".


Hela dagen har gått och jag söker ännu den tunna skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig. 


Jag säger till mig själv: Ge inte upp, ge inte upp, det går inte an att förlora.




Kielos om räddslans tyrrani

Stellan Skarsgård om den totala dogmatismen

I mitt förra inlägg beskrev jag Fredrik Reinfeldts totala fanatism.
Att ta ord som fanatism i sin mun kan få folk att backa, att inte tro på det man säger, att man överdriver.

Stellans Skarsgård berättar ytterst sakligt om den totala fanatism som gripit alliansen. Enda skillnaden är att han kallar det för dogmatism.

Det här är ett tal alla borde lyssna igenom innan de går och röstar.

Fanatikern Fredriks totala oförmåga att älska kanske avgör valet

Handlingar slår tillbaka. Såväl goda som onda.

Jag har varit inne på det tidigare och i inlägget Mosa Mona-kampanjens briljanta baksida tar jag upp tråden första gången. Att ägna sig åt smutskastning är som att kasta skit i en fläkt, (för att något förvrida det amerikanska uttrycket - shit in the fan). Uttrycket, eller snarare tankegången, har en lång tradition och i Indien föddes ur det idén om Karma.

En fråga svävar in i mitt oroliga och upprörda sinne: Är fanatism raka motsatsen till kärlek?

Jag tror det men Gudarna ska veta att både Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regelverk behövde reformeras, men att ändra dem från en viss hälta och dysfunktionalitet till ren och kall och oförstående vidrighet är inte oansvarigt. Det är, jag finner inget annat ord, fanatiskt. 

Och Fredrik Reinfeldts egna svar?

Jo, att: "det kostar [underförstått lite lidande, lite människoliv, sådär i marginalen] när man genomför stora reformer." 

Winston Churchill sa en gång att en fanatiker är en som inte vill byta åsikt och inte kan byta samtalsämne. 

Churchills ord skrämmer mig när jag tänker på hur Fredrik gång på gång väljer att först undvika att svara på frågan om sjukförsäkringen, men när väl svaret kommer säger han. "Det är en nödvändig reform". Punkt. 

Är det så idealister, som närmast fastnat i sin tro så hårt att de inte längre kan byta åsikt, fungerar, tänker jag och bläddrar genom  "Väckelsetrilogin" författad av Fredrik själv.

Läsningen får mig att fasa. Jag kan inte sammanfatta det på annat vis. 

På ett sätt är det sorgligt att allt detta onda som nu kommer ur denna "ideala" tanke som sprang fram i Fredriks huvud redan under unga år ska behöva väcka Karman till liv. Jag hade önskat att de rödgröna (och för all del även piraterna) av egen kraft hade lyst så starkt att vi överhuvudtaget inte lade märke till Fredrik alls. 

Men det är inte så världen eller Karma eller orsak/verkansambanden flödar genom rumtiden och får oss att se och välja det goda. Det sker mer nyckfullt och till synes godtyckligt. Ändå sker hela tiden stora förändringar och därför blev jag så glad ända in i mitt innersta väsen när jag såg min bror på TV där han intervjuades och sade ungefär nedanstående som ju av naturliga skäl klipptes ned:

"Jag kommer göra något jag aldrig gjort förut. Rösta på Socialdemokraterna. Jag har aldrig gillat Mona och har mer sett henne som en belastning för det socialdemokratiska partiet men efter att ha sett och verkligen lyssnat på vad hon sagt i varenda valdebatt på varenda kanal så är hon den ENDA som rakryggat stått upp och tagit mot all skit som kommit från både höger och vänster och om det är ledarskap vi vill ha i det här landet så är Mona Sahlin det enda valet, enligt mig.

Reinfeldt kan stå med sina hundögon och ljuga och vrida på fakta men 4 års politik, i huvudsak moderat politik, gör inte bara det här valet viktigt, det är ett ödesval och när alliansföreträdarna står i tv-studiorna och lika kallt och cyniskt enbart pratar om jobbjobbjobbjobbjobbb så står den andra sidan och pratar om människorna bakom alla siffror, tabeller och diagram och för mig står det helt klart att alliansen bara är en cynisk samling människor som är satta att administrera det här landet medan Mona och hennes samarbetspartier vill leda landet och det är människorna därute som ska leda landet mot ett bättre och lite varmare Sverige. Inte siffror i en kolumn..." 

 ca 2 3 minuter in i sändningen kommer min bror och efter honom en brud som har de mesta sagoliga skäl att rösta på Fredrik :)

Hos Piraten Beelzebjörn hittar jag följande lista över bloggare som också reagerar.
Monica Andersson
Adventskalendern
Hanna Fridén
Sjukskrivningsreglernas konsekvenser
Anders Widén
Moberg
Maktkamp24
Oscarsson
Pophöger
Roger Jönsson
Signerat Kjellberg
Anders Nilsson
Kattalena
Annarkia
Esbjörn Jonsson
I just can’t get enough
Drakfors
Pellefantia
Annahita
In your Face
Högbergs Tankar
SQ
Nerd life deluxe
Sigfridson
Tingeling
Millrel
Maria
Brockman
Utredarna
Yttrandefrihet ftw
embryo
Storstad
Alltid rött, alltid rätt
Röda Berget
Chrissan
S-buzz
Min luktar oxo fisk
Esbati
CattasBubbla
I was cured all right
Tankar från roten
Hobbyorginell
Fjärde Väggen
Erdoderdo

Och Johan Westerholm hur skit flyger ur fläkten på våra tidningar, skrivna av journalister som ska vara kritiskt granskande, inte megafoner. Vilket de så sorgligt glömt.

Rättssäkerheten och avhoppen från nyspråksmoderaterna

Det är i huvudsak två frågor som driver mitt politiska intresse, som anarkist vill jag ha total frihet och integritet, och som solidariskt kännande människovarelse vill jag se värdiga system som på ett vettigt sätt tar hand om våra skattepengar och med dem genererar en anständig välfärd. Åt alla, oavsett inkomst.


Med rätt stort gnissel, vad gäller integritetfrågorna, finner jag i övrigt störst värdegemenskap med Socialdemokraterna och jag är med i partiet, inte för att jag håller med, utan för att försöka påverka partiet i en mer frihetlig riktning. 


Inte desto mindre driver Socialdemokraterna och de rödgröna med styrka och envishet en rad frågor som handlar om samhällets och dess institutioners förmåga att upprätthålla anständiga välfärdssystem när människan behöver dem. Här är jag helhjärtad sosse. 


På denna punkt har alliansen så kapitalt misslyckats att jag numer skäms över att bo i Sverige. Vad värre är, alliansen tycks helt blind och oförstående inför sin egen fatala brist på empati. De ser helt enkelt inte sina egna brister, de brister som nu gör att sjuka tvingas ut ur sjukförsäkringen och till slut hamnar de, efter att ha sålt allt de äger, hos socialen. 


Ett systemfel som regeringen har skapat vältras inte bara ned på den kommunala nivån, socialkontoren, utan rakt ned på den enskilda sjuke. Den sjuke ska bära de rikas skattesänkningar.
Ärligt talat, jag blir mållös inför denna flagranta brist på respekt för medmänniskor som blivit sjuka. Jag har bara tre ord kvar att skrika: Alliansen måste bort. 


Krassman tar på sin blogg upp ytterligare en moderat som inte längre står ut med det egna partiets politik. Han text har jag klippt in rakt av nedan, vill ni gå till hans blogg och lämna en kommentar så är direktlänken här.


"Återigen så skapar den borgerliga sjukförsäkringen avhopp inom Moderaterna. Den här gången är det Lissa Lettson i Solna som fått nog av sitt partis politik mot dom sjuka. Likt Lars Sjöblom menar hon att hon att hon inte kan försvara ett parti som bedriver förföljelse av sjuka. Liisa arbetar som personligt ombud och hon ser dagligen konsekvenserna av sjukreglerna och hur många sjuka får lämna hus och hem.

Liisa anser att dagens sjukregler är helt oacceptabla och en katastrof för många sjuka.- Det här är det största systemfelet jag någonsin sett. Rättssäkerheten är satt ur spel. Regeringens mål att sänka sjuktalet har lett till att de använder vilka medel som helst. De som är sjuka blir kränkande behandlade och döljs så att ingen ser vad som verkligen pågår, säger Liisa.

Jag läste om nyheten på Facebook och jag ringde upp Liisa sent igår kväll. Hon berättade att hon varit Moderat länge men att beslutet som hon tagit inte var svårt. Jag frågade om hon hade läst om Lars Sjöblom och det hade hon gjort. I dag så skall jag hålla i ett torgmöte med Ylva Johansson (S) på Sergelstorg och Lars Sjöblom skall medverka och berätta om sitt ställningstagande. Jag frågade Liisa om även hon ville medverka och svaret kom direkt. – Ja det vill jag!

Alla kan bli sjuka, och blir vi sjuka blir vi inte friskare bara för att vi blir fattigare. Jag säger inte nej till skattesänkningar, men inte på bekostnad av kvalitén i skolan, inte på bekostnad av massarbetslöshet hos våra unga och inte på bekostnad av att sjukskrivna skall tvingas till socialbidrag. På söndag kan du vara med och förändra detta, rösta rödgrönt på söndag för en human sjukförsäkring."

Gammelmedia på detta:
TV4 / SvD / DN / Aftonbladet /

Mosa Mona-kampanjens briljanta baksida

Vissa företeelser är svåra att ta på och det är först i efterhand, när vi alla får facit i form av fakta, som en förändring av vår upplevelse av varat sker; då plötsligt ser alla klart.

Ett obegripligt stort exempel:
En hel fucking värld gick med på att USA skulle bomba Irak tillbaka till stenåldern. Påstådd orsak; Irak var fullt av terrorister, ingick i "Den onda axeln av satanism" (Fritt översatt från Bush's tal i TV) och dessutom hade Irak enligt Bush biologiska- och kemiska massförstörelsevapen.

En enda människa i hela världen skaffade sig fakta och stod emot; Hans Blix. Det tragiska är att ingen lyssnade på Hans Blix. Inte ens vårt lands politiska representanter protesterade. Bomba skiten, tyckte även de.

Och nu när USA bombat Irak tillbaka till stenåldern och inga terrorister från 11/9 kröp fram ur dammolnen, för de terroristerna kom ju från Saudiarabien, USA:s mesta kompisland i den delen av världen. Och precis som Hans Blix sagt; det fanns inga otäcka vapen.

Nu står allt klart. Alla vet att USA:s intåg i Irak var och är en lika förfärande tragedi av minst lika stora mått som Vietnamkriget. Ändå är det tyst. Det är som att vi inte längre bryr oss.

Vi lever i en tid där meningen och själva betydelsen av ordet Solidaritet har suddats ut ur våra sinnen.

Även om det är så kan jag inte förstå nästa problem som detta vårt kollektiva beteende och förnekande döljer: Varför i hela friden står vi ut med att leva i lögn helt plötsligt?
Hur har det blivit så?

Låt mig göra en halsbrytande jämförelse. Egentligen är den omöjlig, men jag parar ändå ihop den med ovanstående eftersom båda handlar om en kollektivt genomförd lögn - och som massan, vi alla låter passera.

För vem vågar säga att vår (i jämförelse) lilla politiska tilldragelse i Sverige är sann? Den som vi bara kan kalla "Mosa Mona-kampanjen"?

De borgerliga partierna och den till 80% borgerligt ägda pressen lägger verkligen inte fingrarna emellan. Mona ska mosas. Men det är inget vi kan ta på och rent och faktamässigt bevisa, ännu. Vi har bara känslan av obehag. Av att det luktar illa och att det hänger många lögner i luften.

Det finns andra lögner i omlopp. En stod Thomas Bodström för i tisdags när han debatterade om EU:s datalagringsdirektiv. Han påstod att det skulle kosta Sverige 30 miljoner per dag i straffavgift om det inte genast infördes. Något som SvD:s faktakoll ger gult ljus för.
Hur kan man vara så klantig? Vad vinner man på att vara så nonchalant med sanningen? I ett sådant lättkontrollerat fall förstör man ju bara sin egen argumentering om man far med osanning.

I ett annat inlägg i en annan debatt påstår Fredrik Reinfeldt att 270 av 290 kommuner tar emot ensamkommande flyktingbarn.
Återigen en siffra som är otroligt lätt att kontrollera och migrationsverket säger att det idag endast finns överenskommelser med 168 kommuner.

Varför all denna lögn?
Är politikerna dåligt pålästa? Skulle inte tro det. De jobbar med det här varje dag, minst 10 timmar. De kan de här sakerna. De är dessutom intelligenta.

Alltså: Är det tecken på nonchalans eller vill man med sina lögner framställa sin egen politik i bättre dager?
Jag tror det sista. För även om man i efterhand kan beslå en politiker med lögn så lät det i debatten så övertygande och bra. Minnesbilden från debbatten i TV blir ändå det som avgör.
Man räknar kallt med att de flesta väljarna är ute i "arbetslinjen" och arbetar så hårt att deras enda källa i det jäktade livet till information blir en snabb titt på TV-nyheterna.

Det är bara några hundratusen medborgare som tar sig tid - eller har tid och intresse - att sätta sig in djupare i den politiska diskursen.

Fredrik Reinfeldt kan alldeles i lugn och ro fortsätta att ljuga. Han vet dessutom att pressen till 80-procent är allierad.

Därför vadar vi fram i så många lögner från politikerna så att även vi, fåtalet som är eller åtminstone har haft ett djupare intresse, börjar känna, först äckel, därefter vanmakt.

Vad gäller Mosa Mona-kampanjen - som ingen ännu kan bevisa att den är iscensatt - så har jag från två helt oberoende håll fått klart för mig att den börjat få oväntad effekt. På en arbetsplats jag besökte sade en person som aldrig tidigare röstat på Socialdemokraterna:

"Det är så djävla fult att jag tänker lägga min sympatiröst på den kvinna som orkat stå mitt i denna kanonad av smutskastning. Jag kommer att rösta på Mona."

Den andre sa: "Må Schlingman vrida sig i sin säng och sen i sin grav."

____________

Och här ett blogginlägg som har bäring på det värsta sveket i Alliansens lögnaktigt förda politik - och varför det är vansinnigt att sänka skatterna med 100 miljarder för dem som redan har mest.