Att blygas

Var går gränsen mellan personligt och privat?

Vad ska man skriva i en blogg?

En del blogginnehavare häver ur sig mer grejer om sig själva än jag skulle avslöja ens för en sådan där professionell lyssnare som stödjer sig på den kvasivetenskapliga läran om psykoanalys och som har tystnadsplikt. För jag tror inte på prat. Än mindre tror jag på kokainisten som hittade på psykoanalysen. Ett av hans mest grundläggande fel var att han till varje pris ville göra en dogm av vår sexualitet.

Jag tror inte att man kan prata av sig bekymmer. Sin nöd. Eller på det viset få sitt behov av tröst mättat.

För något år sedan var jag inne på samma tema. Varför skriva blogg?

Det jag verkligen vill skriva och formulera det skriver jag i mina böcker. Där tar jag mig tiden att tänka och formulera det jag vill få berättat. Bloggen blir på det sättet endast en avskrädeshög för jag vet inte vad för slags texter – eftersom jag inte ens vill vara vare sig personlig eller privat här – eller har dålig kläm på var gränsen går mellan det personliga och privata. Min självbiografiska debutroman ”Månskensligisten” suddar ut dessa gränser fullständigt – och där berättar jag mer än jag skulle göra för någon enda människa, och den boken säljs fortfarande pallvis, och det är det som är det märkvärdiga, för här i bloggen vill jag fortfarande inte skriva.

Jag blygs över att skriva i bloggen.

Jag blygs att vara oöverlagd. Oövertänkt.

Det har gått så långt att jag ibland blygs över korkade saker andra bloggare skriver – vad det verkar, helt utan att blygas.

De allt ovänligare affärsuppgörelserna

Jag har alltid försökt göra rätt för mig och jag äger en vilja att betala mina räkningar i tid, men numer är det mer regel än undantag att jag tvingas betala förseningsavgifter och dröjsmålsavgifter.

Vägverket är värst. De skickar ut sina räkningar med så liten tidsmarginal att jag sällan hinner betala i tid. Fick just en avi från vägverket med posten idag. Den ska vara betald inom 12 dagar. Annars.

Jag frågar mig varför? Jag är uppvuxen i ett samhälle där det varit kutym att ge kunden en månad på sig att betala.

Man kan vara på semester.
Man kan ha strul med sin uppkoppling.
Man kan även ha strul med sin postgång.

Varför ger de mig endast 12 dagar att betala en registeravgift som dessutom kommer att gälla ett helt år i förskott?
Varför kunde de inte sänt ut blanketten 20 dagar tidigare?
Varför har de så snäva rutiner?

Allt fler myndigheter, verk och privata företag har hängt på denna trend. Vi får allt snävare med tid att betala våra räkningar.
Det är som en kvarleva från 90-talet då ekonomiska controllers rusade igenom varje företag, och offentlig verksamhet, vilt skrikande: ”Ni måste tänka på er CASH FLOW”.

Cach Flow var under nittiotalet det heliga mantrat. I dess efterdyning håller man nu på att se över varje betalningsrutin och mantrat har blivit: ”Pengarna in först, sen levererar vi kanske den service folk vill ha”.

Jag vet inte. Jag har betalat räkningar i 30 år. Jag kan inte minnas att jag betalade ett enda dröjsmål de första 25 åren. Nu kommer dessa krav allt tätare. Inte för att jag vill fuska, utan för att jag helt enkelt inte hinner.

Företag och offentlighet kräver av mig att betala snabbare än jag kan. Min postgång och min internetuppkoppling är inte snabb nog för det samhälle jag lever i. Och jag har fyra mil till närmaste kassaservice som tar hutlöst betalt för att utföra den enklaste betalning åt mig.

Det här borde vi kräva lagstiftning kring. Det här är banne mig en folkhälsofråga.
Åtminstone jag känner mig alltmer pressad och stressad. Räkningarna blir allt svårare att betala i tid.

Vem kom överhuvudtaget på att mäta ett samhälles lycka med hjälp av ett transaktionshastighetsindex; ju fler transaktioner per capita och år, ju lyckligare är vi?

För det är ju faktiskt vad Cash Flow handlar om.

Zlatan och Beckham

Inatt drömde hustrun att hon fick en puss av Zlatan.
Inte nog med det. Han kom inflygande, sent till träningen, i helikopter. Sen sket Zlatan i träningen lite lagom nonchalant sådär, för att istället pussa på min hustru som stod och tittade på de svenska gossarnas uppladdning inför det som komma skall.

Jag tror nu inte på Freud. Ett enda dugg. Men ändå kan jag tyda den här drömmen.

Jag har att rycka upp mig innan hustrun vill ha någon yngre!

För förut har hon ”bara” drömt om Beckham.

Veckans uttalande

- Jag är en absolut äkta demokrat. Saken är den att jag är den ende, det finns helt enkelt inga fler i världen.

Sagt av Putin enligt TT.

Detta med recensioner

Jag har planerat att skriva 8 böcker om Djingis Khan.

Just nu recenseras en av dessa böcker, ”Den andra hustrun”.

Det tog mig 1900 timmar att skriva den boken.

I runda slängar kommer det att ta mig 16.000 timmar att skriva klart alla åtta böcker. (Det är mer än åtta års arbete, de flesta arbetar mindre än 1700 timmar/år, på sina arbetsplatser).

Innan man sätter igång eller ens överväger att ge sig i kast med en sådan arbetsbörda tänker man igenom saken noga. Man planerar sin text rätt väl - och sin berättelse. Man vet vad man vill.

Sen räknar man också kallt med att drabbas av recensenter som inte läser ens böcker, men skriver ändå. Bland annat blev den ganska populära författaren Marian Keyes utsatt för det. I en av sina böcker skev hon djupt och ärligt om alkoholism, boken blev avfärdad som en ”i raden lättviktiga bagateller…”

Den här gången har Östersundspostens recensent faktiskt läst min bok noga. Jag är inte arg, utan riktigt glad över recensionen, på många plan.
Men vad ger en sådan här recension läsaren, kan jag undra?

Kommentera gärna!

(Tack nenne för länken!)

Bok i Cinemascopeformat

När jag kom hem från min turné låg en recension och väntade. Det var Östersundsposten som på tisdagen skrivit att ”Scenerierna är ofta filmiska. Typ mastodontfilm i Cinemascope…Det står en doft av äventyrsfilm…”

Recensenten roar sig senare med att jämföra mig med andra författare: ”Här har Anders Widén knyckt ihop några karaktärer som fanns redan i de antika skådespelen, senare omkokta och förädlade hos Shakespeare och andra.”

På ett annat ställe skriver recensenten att det jag skriver är som någon sorts ”ungdoms- eller pojkbok med historiska förtecken”, att det ”här ekar av Karl Mays indianböcker om Winnitou och Old Shatterhand”.

Tja. Sådan är min bok: ”Den andra hustrun” alltså:

Som en mastodontfilm i Cinemascope, med karaktärer förädlade som hos Shakespeare men ändå pojkboksaktig som rena rama indianboken.


* * *

Tyvärr lyckas jag inte med min dåliga uppkoppling att få upp den i datorn, så jag kan inte ge exakt adress, men den som vill kan söka sig vidare på www.op.se

* * *

Underrubrik till recensionen är TECHNICOLOR

Jag förmodar att detta är god kritik, även om jag inte riktigt begriper...