Jakt på sork

Under vintern har jag fångat hundra och åter hunda sådana här i råttfällor. Vi har haft nio råttfällor utställda runt huset, samt tre i krypgrunden Som mest har jag fångat 7 på en och samma dag.

Idag stod jag och sköt lite bakom ladugården. På ett vanligt pilfång, förstås. I ögonvrån såg jag en. Helt impulsivt riktade jag om och sköt.

Mitt första jaktskott!

Bakom jättens rygg

Vi har varit i ett paradis. Jag som pappa och vuxen har omärkligt styrt och lett det så att vi inte skrikit åt varandra, att vi varit hövliga och tagit hänsyn.

Så är det inte längre. Den som är mest ohövlig i familjen är jag. Jag orkar inte med att barnen tjatar. Jag skriker åt dem.

Naya säger att jag är arga gubben jämt. Igår var jag till och med värre än arga gubben.

Något har brustit i mig. Jag orkar inte leda mina barn längre. Så länge den vuxne orkar leda sina barn i positiv anda händer det magiska; man får dagar fulla av kärlek och glädje.

Jag vet detta, men orkar inte längre leda. Jag orkar bara fräsa. Något fattas mig.

Jag är inte deprimerad, möjligen något nedsliten och trött av för lite sömn, men samtidigt är jag aggressivt på hugget. Hela min manlighet liksom kokar av behov att uträtta saker. Att plocka i och ur tvätt, att laga ständiga mellanmål, att byta bajsblöjor och allt jag faktiskt uträttar är lappri för mig.
Min kropp skriker av begär att få fälla skog. Mitt sinne vrålar efter begär att få intellektuella utmaningar. Vuxna intellektuella utmaningar. Inte barnens ständiga frågor, som jag hittills besvarat med ro och glädje, men nu upplever som tjat och eviga krav och ett evigt utsugande av min sanna mannakraft.

Hustrun försöker hjälpa mig. Hon sänder mig ut att rida. Hon skickar ut mig på gården med pilbågen i hand för att jag ska få skjuta ifred en stund. Men dessa små öar av ifredvarande räcker inte, utan tänder snarare bara mer lust i mig efter riktiga och äkta utmaningar.

I nio månader har jag klarat att vara en bra och rolig far. Plötsligt brakade jag ihop för några dagar sen.

Hustrun fortsätter att ha mycket att göra på jobbet. Det finns inget att göra åt den saken. Jag har att hitta på medel för att inte ständigt vara i affekt mot mina barn.

Jag gav Naya kameran för att fota familjen en dag. Alla bilder på mig visar en bortvänd jätte. Jag bakar bröd – och bjuder inte in barnen att vara med i baket som jag brukar. Sen står jag och läser de svåraste böcker jag får tag i på biblioteket; kvantfysik. Kristen teologi. Men främst läser jag om islams situation idag eftersom det är en helt ny värld för mig och det kräver mycket av mitt intellekt.

Hellre än att skälla och gnälla på barnen har jag förvandlats till den bortvända jätten. Ur Nayas kameraperspektiv ser jag verkligen ut som en kantig, bortvänd och smått vresig jätte.

Denna position är inte behaglig för någon av oss, men den har en fördel. Jag hinner få små mikrovilor. Framför allt hinner jag tänka efter och agera mer smidigt i de konflikter som uppstår mellan barnen.
Konflikter jag tidigare hanterat så väl, men som nu förvandlats till ett tjafs som jag inte orkar med.

Barnen äter själva. Jag orkar inte förmana eller rätta dem på ett bra sätt. Istället läser jag om islam.

Nayas självporträtt och hon sammanfattar dagen:

- Den här dagen har varit bättre. Men det är ju roligare när du är med pappa. Men ”arga pappa” är otäck och det är bra att han inte kom fram idag.

Konsten att dyrka

Bara så ni vet. Det lönar sig inte att låsa om sig när man är på toa hos oss.

En låst dörr kan ju bara betyda en sak - det händer något spännande på andra sidan!

Om han får upp den, frågar ni.

Jo, och han har inte fyllt två år ännu...

(PS. Vi har varken haft telefon eller modemuppkoppling senaste 7 dagarna. Hur länge vi får vara uppkopplade nu återstår att se. Ni som ringt, ombeds att ringa igen!)

HBA

(C) Håkan Luthman, LT

Helgen var underbar och jag fick nya vänner.

Emil. Malin.

Så här skrev tidningarna

Östersundsposten

Länstidningen

Vi ska nu försöka starta upp lite verksamhet.

Emil kommer att skriva om framtida evenemang på sin hemsida

Mer regionalt här i Jämtland blir det Malins hemsida här

Och så kommer jag att skicka efter ytterligare en ny pilbåge från Kassaj

Jag har ju bara sex bågar sen tidigare...

Högsta punkten

Titta pappa!
Högsta stället i hela huset!!
Det satt en bra duschstång här som jag kom på att jag kunde klättra på!!!


Som förälder gör jag inte alls de kloka, överlagda val jag trodde jag skulle göra.
När man upptäcker ett av sina barn i denna situation, eller liknande, har man egentligen tre val, allt beroende på ens egna preferenser:

1) Uppmuntra och säga: ”Oj, vad duktigt!”
2) Lite mer neutralt och med lugn röst: ”Bäst jag tar ned dig innan du ramlar och slår dig.”
3) Bli skärrad och skrika: ”Där får du inte vara!!! Kom Genast ned!!!” Och med de orden rycka ned ungen.

Så trodde jag att det skulle vara att bli förälder och se en sådan här situation. Att jag med glädje skulle välja att utbrista 1) ”Oj, vad duktigt!” för att sedan lite lugnt hjälpa brabben att klättra ned under kontrollerade former.

Och så gör jag de dagar jag är pigg och utvilad. Men häromdagen hörde jag mig själv säga, helt utanför alla protokoll: ”Men va fan”, och så drog jag bort Odin från kontakten, som det gällde den gången.

När jag hörde min egen röst förstod jag att jag hade förfallit till sämsta föräldern. Jag utstrålade leda och trötthet mot min son. Sen märkte jag att jag gjorde det mot alla tre barnen.

Man väljer alltså inte alls rationellt och pedagogiskt och fint. Man väljer aktionssätt mot sina barn helt efter sin egen dagsform.
Är dagsformen kass, ja då blir man kass mot sina barn.
Utan att jag märkt eller förstått har jag blivit sliten.

Dags för rekreation. Dags för mig att rida och skjuta pilbåge och ha kul!

Ett oväntat Party!

Mamma har åkt på party som moster fixat. Mamma fyllde år för ett tag sen, vilket pappa inte hann fixa…(sån tur att han har moster!)
Pappa säger i alla fall nu att vi har låtit henne åka, som en födelsedagspresent.

Vi som har party hemma!

Pappa bakar som vanligt bröd och jag, Odin, coolaste discjockeyn har hittat JAZZ!
Inte vet jag, men pappa säger att det är jazz från 1968 – och då kan man tänka.
Hur som helst, jag headbangar i pur beundran, för farsans coola gamla musik!
Jag hittade kanalen – och den var så ball att brudarna, mina syrror, fick för sig att fixa Monsterparty!
(Ibland byter jag kanal, men både pappa och jag är överens om att den här jazzen är coolast).

Pappa? Om ni frågar så är han inte värst cool, utan mest orolig att vi inte ska komma i säng eller att vi ska bränna oss på plåtar och bröd! (Pappa reds inskjut: klockan är 20.17, en dryg timme över sovtid och vi jazzar?! i köket!!!).
Man kan fråga: varför håller pappa på och bakar när det är cool musik på radion?
Fast det fattas bara att vi får in Karelen! Då kan det hända att pappa börjar grina.
Långvågor är ett otyg. Karelen, eller föresten, allt från Karelen och österut – och pappa börjar grina. Pinsamt, på riktigt!

Vi har börjat fatta – han är egentligen därifrån, det är bara på låtsas han föddes på södersjukhuset i Stockhom!

Nu några mingelbilder från partybrudarna.
Outfit och minspel visar hur de unga damerna uppfattade det hela.
Kom inte och säg att jazz från 1968 inte kan gripa tag i en ny generation år 2008!

Bästa platsen

Hustrun anser att vi ska bygga ut. Jag kan undra varför. Barnens rum står alltid tomt.

Det är magiska köksbänken som gäller.

- Var inte på köksbänken, säger jag.

- Men pappa, du sitter ju här när du rakar dig!

Tja. Jag kan inte säga emot. Köksbänken är bästa platsen i huset.

Det bara är så.