onsdag, maj 21, 2008

Bakom jättens rygg


Vi har varit i ett paradis. Jag som pappa och vuxen har omärkligt styrt och lett det så att vi inte skrikit åt varandra, att vi varit hövliga och tagit hänsyn.

Så är det inte längre. Den som är mest ohövlig i familjen är jag. Jag orkar inte med att barnen tjatar. Jag skriker åt dem.

Naya säger att jag är arga gubben jämt. Igår var jag till och med värre än arga gubben.

Något har brustit i mig. Jag orkar inte leda mina barn längre. Så länge den vuxne orkar leda sina barn i positiv anda händer det magiska; man får dagar fulla av kärlek och glädje.

Jag vet detta, men orkar inte längre leda. Jag orkar bara fräsa. Något fattas mig.

Jag är inte deprimerad, möjligen något nedsliten och trött av för lite sömn, men samtidigt är jag aggressivt på hugget. Hela min manlighet liksom kokar av behov att uträtta saker. Att plocka i och ur tvätt, att laga ständiga mellanmål, att byta bajsblöjor och allt jag faktiskt uträttar är lappri för mig.
Min kropp skriker av begär att få fälla skog. Mitt sinne vrålar efter begär att få intellektuella utmaningar. Vuxna intellektuella utmaningar. Inte barnens ständiga frågor, som jag hittills besvarat med ro och glädje, men nu upplever som tjat och eviga krav och ett evigt utsugande av min sanna mannakraft.

Hustrun försöker hjälpa mig. Hon sänder mig ut att rida. Hon skickar ut mig på gården med pilbågen i hand för att jag ska få skjuta ifred en stund. Men dessa små öar av ifredvarande räcker inte, utan tänder snarare bara mer lust i mig efter riktiga och äkta utmaningar.

I nio månader har jag klarat att vara en bra och rolig far. Plötsligt brakade jag ihop för några dagar sen.

Hustrun fortsätter att ha mycket att göra på jobbet. Det finns inget att göra åt den saken. Jag har att hitta på medel för att inte ständigt vara i affekt mot mina barn.

Jag gav Naya kameran för att fota familjen en dag. Alla bilder på mig visar en bortvänd jätte. Jag bakar bröd – och bjuder inte in barnen att vara med i baket som jag brukar. Sen står jag och läser de svåraste böcker jag får tag i på biblioteket; kvantfysik. Kristen teologi. Men främst läser jag om islams situation idag eftersom det är en helt ny värld för mig och det kräver mycket av mitt intellekt.

Hellre än att skälla och gnälla på barnen har jag förvandlats till den bortvända jätten. Ur Nayas kameraperspektiv ser jag verkligen ut som en kantig, bortvänd och smått vresig jätte.

Denna position är inte behaglig för någon av oss, men den har en fördel. Jag hinner få små mikrovilor. Framför allt hinner jag tänka efter och agera mer smidigt i de konflikter som uppstår mellan barnen.
Konflikter jag tidigare hanterat så väl, men som nu förvandlats till ett tjafs som jag inte orkar med.

Barnen äter själva. Jag orkar inte förmana eller rätta dem på ett bra sätt. Istället läser jag om islam.






Nayas självporträtt och hon sammanfattar dagen:

- Den här dagen har varit bättre. Men det är ju roligare när du är med pappa. Men ”arga pappa” är otäck och det är bra att han inte kom fram idag.


7 kommentarer:

Anonym sa...

Du får läsa "De tre bockarna Bruse" för dina barn....
Kanske du kan finna lösningen i sagans värld och ta det lugnt för du är inte den förste föräldern på jorden som känner sig otillräcklig. Inte för det är lösningen men det kan ibland vara en tröst hälsar UiU.

Bloggaren sa...

UiU:
Läser nog mest varje kväll för barnen. (Om inte hustrun är hemma i tid och gör det).

Men nu är det bättre i och med att vi kan vara ute i solen. Trots att man bor nära polcirkeln så har sommarn faktiskt kommit!!!!

Livet mitt i livet sa...

Det låter ju rätt jobbigt, men jag antar att alla har svackor ibland även om det kanske inte _låter_ så bra att säga att man är trött på att vara pappa.

Jag har bara läst de två senaste inläggen, och på dem låter du hyfsat egoistisk men jag dömer dig inte för det. Jag vet inte hur det är att vara förälder, och det finns alltid två sidor av allt.

Hoppas att du känner dig mer harmonisk snart!

Anonym sa...

Jag känner väl igen mig i din beskrivning. Mitt barn är inte ens så stora som dina. Men vi som har följt Djingis Khan på stäppen har nog svårt att gå på ett hemman och styra med småsaker.

/Markus N nygammal bågskytt

Bloggaren sa...

Markus: Tyvärr är det så! Det är svårt att ta alla dessa småsaker på allvar - men samtidigt är det dessa småsaker sammantaget som faktiskt blir livet!!!

Men nu är jag inne i en bättre period igen!

Anonym sa...

Det är allvar och ingen har sagt att livet ska vara lätt. Många vishetslärare menar att det är i vardagen vi formas och lär oss det viktigaste. Och själens längtan och begär, i vårat fall efter dåd och ändlösa stäpper , är det som gör oss till människor och driver oss framåt.

/Markus, bågskytt

Bloggaren sa...

Markus:
De vishetslärare du refererar till har rätt. Var annars än i vardagen kan vi formas?
Det är där vi befinner oss!

Ibland kan jag få för mig att min fallskärmshoppning har format mig mycket. Det har den säkert också. Och det låter mycket när jag säger att jag gjort 2791 fallskärmshopp. (alla hopp är loggade i logbok).

Men alla dessa hopp, som det tagit mig 20 år att göra har ändå bara skapat cirka 27 timmars fritt fall.

Mätt så upplever jag faktiskt mer tillsammans med barnen under 2 ynka dygn än jag gjort i frifall...

Rätt tänkt lär mig vardagen med mina 3 barn helt nya saker. Tålamod, bland annat.