Högsta punkten

Titta pappa!
Högsta stället i hela huset!!
Det satt en bra duschstång här som jag kom på att jag kunde klättra på!!!


Som förälder gör jag inte alls de kloka, överlagda val jag trodde jag skulle göra.
När man upptäcker ett av sina barn i denna situation, eller liknande, har man egentligen tre val, allt beroende på ens egna preferenser:

1) Uppmuntra och säga: ”Oj, vad duktigt!”
2) Lite mer neutralt och med lugn röst: ”Bäst jag tar ned dig innan du ramlar och slår dig.”
3) Bli skärrad och skrika: ”Där får du inte vara!!! Kom Genast ned!!!” Och med de orden rycka ned ungen.

Så trodde jag att det skulle vara att bli förälder och se en sådan här situation. Att jag med glädje skulle välja att utbrista 1) ”Oj, vad duktigt!” för att sedan lite lugnt hjälpa brabben att klättra ned under kontrollerade former.

Och så gör jag de dagar jag är pigg och utvilad. Men häromdagen hörde jag mig själv säga, helt utanför alla protokoll: ”Men va fan”, och så drog jag bort Odin från kontakten, som det gällde den gången.

När jag hörde min egen röst förstod jag att jag hade förfallit till sämsta föräldern. Jag utstrålade leda och trötthet mot min son. Sen märkte jag att jag gjorde det mot alla tre barnen.

Man väljer alltså inte alls rationellt och pedagogiskt och fint. Man väljer aktionssätt mot sina barn helt efter sin egen dagsform.
Är dagsformen kass, ja då blir man kass mot sina barn.
Utan att jag märkt eller förstått har jag blivit sliten.

Dags för rekreation. Dags för mig att rida och skjuta pilbåge och ha kul!