Skottkärran

Varför har vi köpt cyklar, sparkar, trampbilar, pulkor när det bästa är att åka skottkärra?
- Fortare, ropar Naya.
- Mer, ropar Tula.
- Igen, ropar Odin.

Enda chansen att få pusta ut är att ha glass på lager.
Endast då kan en skottkärra stå still.

Paradisets grundvalar

Här bor vi.

Hela mitt liv har jag sparat, gnetat och drömt; att kanske jag kan fixa ett paradis en dag.

Och här står jag och känner gräset under mina bara fötter. Naya och Tula går runt hagen och plockar blommor. Odin springer omkring. Hustrun tar fram sin favoritstol för att sitta i solen en liten stund.

Här står jag mitt i min dröm som på inget sätt är färdig. Nu vill jag vidare och drömmer att fler kunde få det som jag.

Inte för att jag tror att alla vill bo i ett rött hus med hästhagar runt omkring.
Men jag önskar innerligt att alla kunde få del av den trygghet och kärlek jag får mig till del.

Men det är inte så och det ser ut att vara långt borta.

* * *
Istället är omkring 30 miljoner på flykt.
De har inga hem.

Det är också så att en handfull länder i väst, som endast rymmer 12 procent av jordens befolkning, använder det så kallade världssamfundet för att gynna sina egna intressen.

Läs våra intressen.

På så sätt får 88 procent av jordens befolkning ingenting att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

På så sätt är mitt paradis byggt på djupaste orättvisa.
Varje elektrisk manick jag äger är tillverkad av småflickor i Kina eller Taiwan som jobbar under vidriga förhållanden för att jag ska kunna köpa billigt.

Och för att jag ska få bensin till bilen fortsätter man att bomba människor som råkar bo i trakter där det finns olja.
Men vi påstår att vi inte bara vill ha oljan, utan fixa demokrati åt dem. Att det är därför vi bombar.

* * *
Just nu befinner sig 30 miljoner människor på flykt.
De lämnar sina söndersmulade hem och drömmar.
För att jag ska ha det bra i mitt privata lilla paradis.

* * *

Tusen bus...

Ibland får jag en känsla av att mina föräldrar bara berättar när jag gör bus.
Det är inte rättvist. På tusen bus hjälper jag nog i alla fall till med en städning.
Och då är jag noga också!

Glädje och sorg

Fallskärmsklubben fyller 50 år. I skrivande stund pågår jubileumsfesten.
Jag och hustrun har åkt hem för att lägga barn. Vi orkar inte festa. Vi två vuxna i hushållet har svår sömnbrist, men vi har varit på klubben hela dan och träffat vänner.
Det är speciellt att träffa vänner sedan 20 år tillbaka, som man delat ett intensivt intresse med, men som man inte hört av eller sett på 10, 15 år.

Först var jag ut i onsdags, jag hade inte planerat att hoppa, men när jag kände doften av flygfotogen, hörde turbinen vina igång, så förvandlades jag till en av Pavlovs dreglande hundar. Jag fick sådan lust och jag hade hört talas om att man kunde lösa en speciell veteranlicens.

Jag nämnde min önskan att hoppa och plötsligt hjälpte alla till, jag fick låna skärm, man visade mig hur de speciella flikarna, som jag inte var van vid, skulle stängas, man trollade fram höjmätare och läderluva och hoppoverall.

Jag vet inte, kanske tog det en halvtimme så satt jag i planet. Då hade jag ändå hunnit träna reservdragsdrill och andra säkerhetsdetaljer.

När flygplanet vände upp på final och dörren öppnades på 4.000 meters höjd var min anspänning större än jag mindes att den brukade vara, men när det väl var min tur att ställa mig i dörren var allt stilla igen. Adrenalinkicken uteblev. Istället följde ett njutningsfullt frifall, jag trackade ut mot sjön, vände och trackade hem mot fältet igen. Jag löste skärmen högt, som planerat, och seglade stilla omkring och njöt av utsikten. När jag landade kom barnen rusande.

Nu undrar jag; hur nära glädjen ligger sorgen?

För första gången i mitt liv känner jag sorg över att en epok är över. Jag har varit så glad och lycklig hela dagen. Jag har kramat vän efter vän efter vän. Och småpratat.

Men jag upptäcker nu att det vi har gemensamt, inte är ett ”har”, utan ett ”hade” – och detta hade ligger 10, 20 år tillbaka i tiden.

Det är en sida av det vemod som plötsligt drabbat mig. Ett vemod som är så starkt att det är mer korrekt att skriva sorg.

Den andra sidan är att jag gjorde en upptäckt. Fallskärmshoppning räcker inte längre för mig. (Jag har inte riktigt förstått varför jag slutade.)

Nu vet jag.
Fallskärmshoppning utgör inte längre den utmaning jag vill ha, den skärpning av sinnena som jag åstundar.

Jag har hustru. Jag har tre barn. Jag är 47 år.
Jag vill hoppa BASE.

BASE är när man hoppar från fasta föremål, broar, antenner, klippor.

I fallskärmshoppning från flygplan har man enorma säkerhetsmarginaler i form av tid. Dessa marginaler krymper avsevärt, i vissa fall till obefintlighet, vid BASE-hoppning.

Att hoppa fallskärms har, som ingenting annat, förhöjt min livskänsla.
Så är det inte längre.

Jag har 2791 fallskärmshopp.
Trots ett långt uppehåll över flera år kommer inte den förhöjda livskänslan tillbaka när jag hoppar. Ingen adrenalinkick alls.

Detta är den enda punkt jag och hustrun inte är överens.

Jag vill gå vidare.

Jag vill hoppa BASE. (En diskussion vi haft i 10 år)
Hon säger: ”Hur kan du riskera allt det vi har?”
Mitt svar: ”Det kan jag inte.”

Där står vi.
För mig finns det vanvettig BASE och mera förnuftigt utförd BASE.

Vid Lysefjorden i Norge finns ett fantastiskt berg att hoppa ifrån. Man bedriver till och med seriösa hopputbildningar där. Detta berg är så högt och så brant att, såvitt man gör rätt, kan skaffa sig säkerhetsmarginaler som liknar dem vid vanlig fallskärmshoppning.

Det är denna klippa jag vill till. Som ett första steg i en ny hoppkarriär.

Första gången jag var på väg dit var 1996.
Precis när jag skulle åka fick jag ett telefonsamtal, en vän hade just förolyckats och kraschat in i den bergvägg jag var på väg till. Denna vän var lika rutinerad hoppare som jag.

Lycka och sorg står nära varandra.

En form av lycka är att leva intensivt, men jag kunde inte fortsätta min planerade resa. Jag avbröt och har sedan dess, i tolv år, begrundat varför jag vill hoppa BASE.

Jag har många vänner som förolyckats våldsamt. Mot klippväggar, eller i hopp från flygplan, eller kraschat till döds i flygplan som störtat.

Jag har också vänner som bara dött, liksom passivt. En låg i sängen. Han var 33 år gammal och låg och vilade sig i sängen. Han låg och dog där. Obduktionen kunde inte visa varför.
Detta var min absolut bästa vän och han låg och dog i sängen.
Denna, helt lugna, liksom lömskt smygande död, förskräcker mig långt mer än de andra.

Fallskärmsklubbens 50-årsjubileum pågår för fullt.
Jag har borstat tänderna. Jag ska gå och lägga mig, men har ännu tankar inom mig. Det får bli en dikt till avslutning:


* * *

Lycka och sorg
är så starkt förknippade
till varandra att

vi frågar oss vad ska vi fylla våra liv med:
mod eller kryperi
vi vågar inte riktigt svara och under tiden

är horisonten otroligt blå
medan minnena sorlar högljutt,
utan avsikt att söndra våra liv
till ruiner.