Fallskärmsklubben fyller 50 år. I skrivande stund pågår jubileumsfesten.
Jag och hustrun har åkt hem för att lägga barn. Vi orkar inte festa. Vi två vuxna i hushållet har svår sömnbrist, men vi har varit på klubben hela dan och träffat vänner.
Det är speciellt att träffa vänner sedan 20 år tillbaka, som man delat ett intensivt intresse med, men som man inte hört av eller sett på 10, 15 år.
Först var jag ut i onsdags, jag hade inte planerat att hoppa, men när jag kände doften av flygfotogen, hörde turbinen vina igång, så förvandlades jag till en av Pavlovs dreglande hundar. Jag fick sådan lust och jag hade hört talas om att man kunde lösa en speciell veteranlicens.
Jag nämnde min önskan att hoppa och plötsligt hjälpte alla till, jag fick låna skärm, man visade mig hur de speciella flikarna, som jag inte var van vid, skulle stängas, man trollade fram höjmätare och läderluva och hoppoverall.
Jag vet inte, kanske tog det en halvtimme så satt jag i planet. Då hade jag ändå hunnit träna reservdragsdrill och andra säkerhetsdetaljer.
När flygplanet vände upp på final och dörren öppnades på 4.000 meters höjd var min anspänning större än jag mindes att den brukade vara, men när det väl var min tur att ställa mig i dörren var allt stilla igen. Adrenalinkicken uteblev. Istället följde ett njutningsfullt frifall, jag trackade ut mot sjön, vände och trackade hem mot fältet igen. Jag löste skärmen högt, som planerat, och seglade stilla omkring och njöt av utsikten. När jag landade kom barnen rusande.
Nu undrar jag; hur nära glädjen ligger sorgen?
För första gången i mitt liv känner jag sorg över att en epok är över. Jag har varit så glad och lycklig hela dagen. Jag har kramat vän efter vän efter vän. Och småpratat.
Men jag upptäcker nu att det vi har gemensamt, inte är ett ”har”, utan ett ”hade” – och detta hade ligger 10, 20 år tillbaka i tiden.
Det är en sida av det vemod som plötsligt drabbat mig. Ett vemod som är så starkt att det är mer korrekt att skriva sorg.
Den andra sidan är att jag gjorde en upptäckt. Fallskärmshoppning räcker inte längre för mig. (Jag har inte riktigt förstått varför jag slutade.)
Nu vet jag.
Fallskärmshoppning utgör inte längre den utmaning jag vill ha, den skärpning av sinnena som jag åstundar.
Jag har hustru. Jag har tre barn. Jag är 47 år.
Jag vill hoppa BASE.
BASE är när man hoppar från fasta föremål, broar, antenner, klippor.
I fallskärmshoppning från flygplan har man enorma säkerhetsmarginaler i form av tid. Dessa marginaler krymper avsevärt, i vissa fall till obefintlighet, vid BASE-hoppning.
Att hoppa fallskärms har, som ingenting annat, förhöjt min livskänsla.
Så är det inte längre.
Jag har 2791 fallskärmshopp.
Trots ett långt uppehåll över flera år kommer inte den förhöjda livskänslan tillbaka när jag hoppar. Ingen adrenalinkick alls.
Detta är den enda punkt jag och hustrun inte är överens.
Jag vill gå vidare.
Jag och hustrun har åkt hem för att lägga barn. Vi orkar inte festa. Vi två vuxna i hushållet har svår sömnbrist, men vi har varit på klubben hela dan och träffat vänner.
Det är speciellt att träffa vänner sedan 20 år tillbaka, som man delat ett intensivt intresse med, men som man inte hört av eller sett på 10, 15 år.
Först var jag ut i onsdags, jag hade inte planerat att hoppa, men när jag kände doften av flygfotogen, hörde turbinen vina igång, så förvandlades jag till en av Pavlovs dreglande hundar. Jag fick sådan lust och jag hade hört talas om att man kunde lösa en speciell veteranlicens.
Jag nämnde min önskan att hoppa och plötsligt hjälpte alla till, jag fick låna skärm, man visade mig hur de speciella flikarna, som jag inte var van vid, skulle stängas, man trollade fram höjmätare och läderluva och hoppoverall.
Jag vet inte, kanske tog det en halvtimme så satt jag i planet. Då hade jag ändå hunnit träna reservdragsdrill och andra säkerhetsdetaljer.
När flygplanet vände upp på final och dörren öppnades på 4.000 meters höjd var min anspänning större än jag mindes att den brukade vara, men när det väl var min tur att ställa mig i dörren var allt stilla igen. Adrenalinkicken uteblev. Istället följde ett njutningsfullt frifall, jag trackade ut mot sjön, vände och trackade hem mot fältet igen. Jag löste skärmen högt, som planerat, och seglade stilla omkring och njöt av utsikten. När jag landade kom barnen rusande.
Nu undrar jag; hur nära glädjen ligger sorgen?
För första gången i mitt liv känner jag sorg över att en epok är över. Jag har varit så glad och lycklig hela dagen. Jag har kramat vän efter vän efter vän. Och småpratat.
Men jag upptäcker nu att det vi har gemensamt, inte är ett ”har”, utan ett ”hade” – och detta hade ligger 10, 20 år tillbaka i tiden.
Det är en sida av det vemod som plötsligt drabbat mig. Ett vemod som är så starkt att det är mer korrekt att skriva sorg.
Den andra sidan är att jag gjorde en upptäckt. Fallskärmshoppning räcker inte längre för mig. (Jag har inte riktigt förstått varför jag slutade.)
Nu vet jag.
Fallskärmshoppning utgör inte längre den utmaning jag vill ha, den skärpning av sinnena som jag åstundar.
Jag har hustru. Jag har tre barn. Jag är 47 år.
Jag vill hoppa BASE.
BASE är när man hoppar från fasta föremål, broar, antenner, klippor.
I fallskärmshoppning från flygplan har man enorma säkerhetsmarginaler i form av tid. Dessa marginaler krymper avsevärt, i vissa fall till obefintlighet, vid BASE-hoppning.
Att hoppa fallskärms har, som ingenting annat, förhöjt min livskänsla.
Så är det inte längre.
Jag har 2791 fallskärmshopp.
Trots ett långt uppehåll över flera år kommer inte den förhöjda livskänslan tillbaka när jag hoppar. Ingen adrenalinkick alls.
Detta är den enda punkt jag och hustrun inte är överens.
Jag vill gå vidare.
Jag vill hoppa BASE. (En diskussion vi haft i 10 år)
Hon säger: ”Hur kan du riskera allt det vi har?”
Mitt svar: ”Det kan jag inte.”
Där står vi.
För mig finns det vanvettig BASE och mera förnuftigt utförd BASE.
Vid Lysefjorden i Norge finns ett fantastiskt berg att hoppa ifrån. Man bedriver till och med seriösa hopputbildningar där. Detta berg är så högt och så brant att, såvitt man gör rätt, kan skaffa sig säkerhetsmarginaler som liknar dem vid vanlig fallskärmshoppning.
Det är denna klippa jag vill till. Som ett första steg i en ny hoppkarriär.
Första gången jag var på väg dit var 1996.
Precis när jag skulle åka fick jag ett telefonsamtal, en vän hade just förolyckats och kraschat in i den bergvägg jag var på väg till. Denna vän var lika rutinerad hoppare som jag.
Lycka och sorg står nära varandra.
En form av lycka är att leva intensivt, men jag kunde inte fortsätta min planerade resa. Jag avbröt och har sedan dess, i tolv år, begrundat varför jag vill hoppa BASE.
Jag har många vänner som förolyckats våldsamt. Mot klippväggar, eller i hopp från flygplan, eller kraschat till döds i flygplan som störtat.
Jag har också vänner som bara dött, liksom passivt. En låg i sängen. Han var 33 år gammal och låg och vilade sig i sängen. Han låg och dog där. Obduktionen kunde inte visa varför.
Detta var min absolut bästa vän och han låg och dog i sängen.
Denna, helt lugna, liksom lömskt smygande död, förskräcker mig långt mer än de andra.
Fallskärmsklubbens 50-årsjubileum pågår för fullt.
Jag har borstat tänderna. Jag ska gå och lägga mig, men har ännu tankar inom mig. Det får bli en dikt till avslutning:
* * *
Lycka och sorg
är så starkt förknippade
till varandra att
vi frågar oss vad ska vi fylla våra liv med:
mod eller kryperi
vi vågar inte riktigt svara och under tiden
är horisonten otroligt blå
medan minnena sorlar högljutt,
utan avsikt att söndra våra liv
till ruiner.
Hon säger: ”Hur kan du riskera allt det vi har?”
Mitt svar: ”Det kan jag inte.”
Där står vi.
För mig finns det vanvettig BASE och mera förnuftigt utförd BASE.
Vid Lysefjorden i Norge finns ett fantastiskt berg att hoppa ifrån. Man bedriver till och med seriösa hopputbildningar där. Detta berg är så högt och så brant att, såvitt man gör rätt, kan skaffa sig säkerhetsmarginaler som liknar dem vid vanlig fallskärmshoppning.
Det är denna klippa jag vill till. Som ett första steg i en ny hoppkarriär.
Första gången jag var på väg dit var 1996.
Precis när jag skulle åka fick jag ett telefonsamtal, en vän hade just förolyckats och kraschat in i den bergvägg jag var på väg till. Denna vän var lika rutinerad hoppare som jag.
Lycka och sorg står nära varandra.
En form av lycka är att leva intensivt, men jag kunde inte fortsätta min planerade resa. Jag avbröt och har sedan dess, i tolv år, begrundat varför jag vill hoppa BASE.
Jag har många vänner som förolyckats våldsamt. Mot klippväggar, eller i hopp från flygplan, eller kraschat till döds i flygplan som störtat.
Jag har också vänner som bara dött, liksom passivt. En låg i sängen. Han var 33 år gammal och låg och vilade sig i sängen. Han låg och dog där. Obduktionen kunde inte visa varför.
Detta var min absolut bästa vän och han låg och dog i sängen.
Denna, helt lugna, liksom lömskt smygande död, förskräcker mig långt mer än de andra.
Fallskärmsklubbens 50-årsjubileum pågår för fullt.
Jag har borstat tänderna. Jag ska gå och lägga mig, men har ännu tankar inom mig. Det får bli en dikt till avslutning:
* * *
Lycka och sorg
är så starkt förknippade
till varandra att
vi frågar oss vad ska vi fylla våra liv med:
mod eller kryperi
vi vågar inte riktigt svara och under tiden
är horisonten otroligt blå
medan minnena sorlar högljutt,
utan avsikt att söndra våra liv
till ruiner.
4 kommentarer:
Jag läste detta inlägg redan för ngn dag sedan och ville då skriva en komentar. Stängde dock ned kommentarfönstret igen eftersom jag inte kunde komma på vad jag ville ha sagt.
Kommer du ihåg sist jag var till er att jag sa att orden får ett annat liv när du skriver om dina barn? Det är lite samma sak nu. Orden tar tag, ruskar om mig och slänger mig i väggen! De KÄNNS!
Jag antar att detta kommer från att du skriver om något som du verkligen älskar. Det är det som gör det hela så sorgligt.... Att du i princip glidit ifrån din kärlek eller iaf den kärlek som du kände då, den är annorlunda nu..
Jag hoppas verkligen att du kan hitta något som fyller detta tomrum utan att få Sahlinskans "vrede" vänd mot dig ;)
Tänk så här: lika mycket som hon älskar dig, lika mycket vill hon skydda dig från risker.
suss: Jag har i tankarna ett nytt inlägg om det du skriver om Sahlinskans "vrede" som egentligen handlar om att hon vill skydda mig från risker.
Det är också så att det är jag som stoppat henne, just från att hoppa, i vår relation...
(Det var när hon var gravid första gången...)
Om jag hinner för barnen osv ska troligen nästa inlägg heta:
"Kärlek och oro"
och som sagt, det är på det tema du nämner!
Kram
Anders
Jag tycker att det är bra att jaga utmaningar, men förstår inte med mina känslor driften att jaga livsfara. Men jag har också läst på vad gäller hur vi fungerar med signalsubstanser och sånt och har insett att jag är en mer "lättkickad" människa. Min mamma brukade säga att "Åsa har roligt åt så lite" - alltså att det behövs lite för att jag ska bli glad.
Vad gäller att utsätta sig själv för livsfara - okej, man dör och that's it. Slå av strömmen. Liv upphör. Spela roll för en själv om man ändå är död. Men, spela stor roll för dem man lämnar efter. Jag skulle aldrig ens bli riktigt intresserad av någon som har som hobby att utsätta sig för livsfara (tror jag, har i alla fall inte hänt). Jag vet så väl att världen är full av massor av saker som kan hända och jag förväntar mig av min lilla familj att de tar hand om sig. Jag vill inte förlora mina kära i onödan. Jag har förlorat tillräckligt många.
Sen kan man ju undra: om du nu gör ett BASE-jump och det inte går mycket illa, utan bara lite halvstruligt bök-illa, så att du typ snubblar snöpligt och fastnar i nåt och dänger till dig bara precis lagom för att bli liggande som ett kolli i en säng i tio år....
Jag vet, vad som helst kan hända vem som helst när som helst, men ändå. Jag vill leva länge och så frisk som möjligt. Jag tycker om att leva.
Finns det verkligen inget annat sätt du kan få dina livskickar på? Pleeeeeease!
Åsa:Det handlar om flow. Och det handlar om kontroll.
Var hos min tandläkare idag. På hans sätt att arbeta förstår jag att han har jättekul när han lagar folks tänder.
Det är en akt av djup koncentration, finmotorik och skicklighet.
Han får en kick av att utföra detta.
Jag har läst om kirurger, att de upplever samma sak, dvs flow.
Men efter ett tag är det inte lika kul att laga människors knän, utan det är ännu mer stimulerande att fixa en hjärtoperation där utmaningen hela tiden ligger på gränsen vad man klarar - och liv står på spel.
Jag har hört talas om en kirurg som var på semester på Hawai. En dag stod han inte ut längre utan sa till hustrun, "du jag går upp till sjukhuset där och hör om de behöver mig!"
Han ville komma till ett tillstånd av flow igen. Han ville INTE ligga på stranden och dåsa...
För mig handlar det om kontroll och flow.
När jag hoppar fallskärm har jag kollat allt, utrustningen och hur uthoppet ska utföras. Svårare hopp förbereds faktiskt hela veckor.
Att hoppa fallskärm är som att åka konståkning. Man kan träna ett helt år för att till sist få vara med på en 100-mannaformation.
När hundramannaformationen väl träffas går man hoppet om och om igen på marken tillsa alla vet vad de ska göra...
Nå. Jag är troligen inte lika "lättroad" som du. Mina signalsubstanser är trögare.
I fallskärmshoppningen har jag gjort mina 100-manna osv.
Om jag nu fick klartecken från hustrun skulle det nog ta mig ca 2 år att förbereda ett hopp från Kjerag, alltså klippan vid lysefjorden.
Nu får jag inget klartecken. Vilket är helt ok. jag respekterar det fullt, särskilt som jag blev så orolig när min hustru var gravid att jag inte lät henne åka till Litauen och hoppa fallskärm på en tävling. (Dock fick hon hoppa lite på vår egen klubb, där jag hade någon form av uppsikt över hennes hoppning).
Jag förstår min hustrus oro. Jag har upplevt samma oro själv. För henne.
Nu letar jag andra saker.
Jag skjuter ju pilbåge. Och jag rider.
Jag tränar nu på att släppa tyglarna och skjuta i trav. Målet är i galopp...
I mitt psyke är detta egentligen farligare än att hoppa från en klippa.
Jag har ingen kontroll över hästen. En häst kan hitta på vad som helst. Sist jag red i skogen och hade släppt tyglarna brakade en älg fram över stigen ca 50 meter framför oss. Hästen skyggade direkt och vek av 90 grader. Det var på vippen att jag föll av...
Min totala kontroll över händelseförloppet är större när jag hoppar från klippor än när jag rider...
Samtidigt kan jag hålla med om att det är lite makabert, det handlar om att göra något livsfarligt under yttersta kontroll - då får jag förhöjd livskänsla.
Och återigen jämfört med hästen i skogen.
Jag njuter av det också, men inte lika mycket. För jag har inte kontrollen. Saker, som älgar, lämnas helt åt slumpen.
Att rida i skogen är på sitt sätt farligare, men det är faror jag inte kan råda och kontrollera över, alltså blir det inte "trevliga" faror.
Jag känner oro när jag rider utan tyglar. Oro att något oväntat och för mig eller hästen farligt ska hända.
Samtidigt försöker jag planera även sådan ridningar som om de vore BASE-hopp. Jag rider bara vissa sträckor utan tyglar osv där jag tror mig veta att hindren är få och älgarna stillsamma!
Skicka en kommentar