Sedan jag skrev sist i bloggen har jag besökt och hållit föredrag för en avdelning inom Transportarbetarförbundet, och igår höll jag ett föredrag inför arbetslösa som Kommunal hade bjudit in till ett frukostmöte.
Jag satte igång detta projekt med föredrag och hålla frekvent kontakt med media (som exv Metro som därmed skrev upprepade artiklar) för att i akt och mening driva så effektiv opinionsbildning som möjligt. Men jag finner allt mer att jag hamnat i en ändamålsglidning. Det intressanta är inte att jag åker ut och pratar till mitt bildspel, utan den diskussion som tar vid.
Något finare händer än att vi bara agiterar och strider. Mina förutfattade meningar om fackföreningar och de "pampar" som styr och ställer där kommer hela tiden på skam. Jag möter en innerlig förtvivlan över sakernas tillstånd, människor snarare än fackpampar. Jag möter ödmjukhet, inte arrogans. Vi hamnar i diskussioner om vilken roll facken ska ha. Alla är så att säga mentalt avklädda, nakna - vill något nytt.
Vi har ännu bara inte formulerat vad.
Under resans gång märker jag hur min politiska uppfattning svänger, inte så att jag plötsligt ändrar ideologisk inriktning, utan mer och mer frågar mig hur vi ska lyckas formulera vår politiska vilja. Det sägs ideligen att vi lever i en demokrati, men jag känner inte att det är så.
Socialdemokratin pratade en gång om folkrörelse. Min vilja. Din vilja. Vår vilja.
Jag har svårt för kollektiv eftersom jag är individualist, samtidigt lever jag i den mentala paradoxen att det enda som duger är en folkrörelse - annars ges makten bort, även i en demokrati, till någon maktelit som till sin funktion drar åt det diktatoriska hållet. (något förenklat).
Exempel: hur nära står Reinfeldts moderater folkviljan?
Igår när jag träffade folk från ABF och Kommunal, som ju av hävd är socialdemokrater öppnades ett hisnande nytt landskap framför mig: Man ville bilda ett solidariskt och mänskligt parti.
Efter mitt föredrag satt vi och dagdrömde, uttrycket en vilja liknande Piraterna som vill få till en vågmästarroll i riksdagen. Vi drömde om att skapa ett nytt parti som kunde, inte erövra, utan de facto skapa en idégemenskap som av egen kraft skulle få omkring 10% av rösterna.
ABF-killen bytte även skämtsamt namn på sitt bildningsförbund till "Allas Bildningsförbund" istället för Arbetarnas.
Vi pratade om hållbarhet och begreppet "Hållbarhet" vidgades att omfatta värdighet. FAS3 är vare sig hållbart eller värdigt. Människor ska inte bara hålla, utan även ha chans att utvecklas. Och att inte ta in vissa fakta i sin samhällsanalys är inte heller hållbart.
Oavsett vad man tror om Peak Oil, är det korkat att inte ta med det scenarion i sin analys om hur vi bör organisera vår energiförsörjning de närmaste 30 åren. Åtminstone det perspektivet borde något parti i riksdagen ha. 30 år istället för att ständigt snegla på vad man tror tidningarna ska sätta för rubriker nästa morgon.
4 kommentarer:
Än en gång kan jag konstatera att som du sätter ord på dina känslor och visioner om politiken så liknar det förbluffande (?) mycket mina. Jag kallar det socialliberalism, dvs frihet i gemenskap.
Absolut inte socialism. Men har de fina ingredienser som finns där, men som försvinner när socialismen ska tillämpas och blir tvång och förtryck. Där vi alltså kan leva som individer, vara individualister, men inse och leva i gemenskap med varandra. Utan att förtrycka varandra. Liknar det dina samtalskamrater benämner som ett mänskligt solidariskt parti.
Och faktiskt, jag tror att när de gamla liberalerna och de frisinnade 1934 slog ihop sina påsar och kallade partiet för folkparitet, så hade de samma vision. Och det var ju på god väg ett tag under Bertil Ohlin. Ideologiskt i vart fall. Även om vallyckan växlade.
Och nu.... tja...
Dock, drömmen finns tydligen ännu. Hos gamla folkpartister, hos f.d. folkpartister, hos folk som kallar sig sossar. Kanske även på andra håll, hos folk som inte satt ngn etikett på sig. Men vill samma sak.
PS. Glömde detta.
Det ni skissade var/är alltså ett parti som vill visa en vision av vad det vill. Att diskutera och övertyga om visionens nödvändighet.
TÄnk så långt ifrån hur dagens partier funkar, de som söker hitta vartåt vinden blåser i stället, för att fånga röster och makt. I st för att forma en framtidsvision av det goda samhället där vi lever i frihet och gemenskap.
@Lars-Erick. Visst är det lite häftigt att det i ditt "fiendeläger" finns de som uttrycker liknande drömmar!
Inom facken träffar jag givetvis socialdemokrater som är det på det värdekonservativa sättet. Även SSU, som ju borde vara unga o fräscha kan uttrycka skrämmande betongtankar. Men som sagt. Jag möter också den här otroligt ödmjuka och fina och mänskliga inställningen till frihet och solidaritet - och den öppna frågan - hur når vi dit?
Tanken hos dessa människor sitter alltså inte fast i politisk floskelskit, utan man tänker och känner verkligen. Som solidariska individer.
Just nu har jag under några månader blivit glatt överaskad i mina möten inom LO-facken. Det inger i mig en försiktig optimism.
Ja Anders, det är skönt att möta människor som ännu förmår tänka. Och bakom floskler. För många sitter kvar i ngt slags valslogantänkande --- eller förmår inte (orkar inte) tänka alls.
Det betänkliga är dock att de människor du beskriver, de befinner sig i vart fall inte inom någon partitopp, utan snarare på "golvet" eller i dess närhet. Eller har lagt av med aktivt politiskt arbete.
Jag skulle kunna tänka mig att en sådan som Bengt Göransson, sedan länge avsutten kulturminister (s), kan tänka o resonera som du och dina medtänkare. Han och Jan Erik Wikström (fp) är ju de främsta kultur- och utbildningsministerar som Sverige haft under någorlunda modern tid.
Skicka en kommentar