torsdag, maj 09, 2013

Journalistförakt, mediaförakt - och vad kåren ibland, rätt ofta, råkar ut för

Genrebild


Många misstror journalistkåren. Många misstror media som företeelse. Och många spottar efter journalister. 

Jag gör det själv. Och så drabbas jag av ett plötsligt minne:

Jag verkade som journalist många år. Vid en bilolycka där en familjefar dog, 3 barn i baksätet klarade sig hyfsat men var på väg till sjukhus när jag och fotografen kom fram, modern i passagerarsätet fram svävade mellan liv och död. Delar av pappans huvud låg utsmetat på det som fanns kvar av motorhuven samt framför bilen.

Jag och tidningens fotograf kom till platsen för att dokumentera. Jag står mitt i kläderna och fryser i den första halkan, i det underkylda regnet. Massor av bilister har stannat för att glo nyfiket. Chefen Räddningspersonal kommer fram och frågar mig och fotografen om vi kan hjälpa dem att ta bilder och observera deras arbete. Han vill få det dokumenterat för att kunna göra en uppföljning värd namnet efter en olycka som helt enkelt varit för djävlig, som han väljer att uttrycka det med gråt i rösten.

Så jag och fotografen går omkring där, i halkan, i oljesörjan, i bensindoften, i köttslamsorna efter en död familjefar vars kropp sitter spetsad på rattstången och vars huvud helt märkligt flugit ut genom vindrutan.

Då. När jag mår som sämst, och försöker fatta vad jag ska anteckna, ropar dom där människorna som trots polisens och räddningspersonalens uppmaningar stannat för att glo, ja då ropar de: "Era jävla hyenor! Va' fan gör ni här?! Jävla asgamar. Såna som er ska man fan slå ihjäl...."

Konstigt nog blev jag inte arg. Bara än mer sorgsen. Jag vet inte varför, men deras rop lugnade mig den gången. Jag tänkte: Vad gör ni här? Polisen har vänligt bett er att gå så de slipper sätta upp band och avspärrningar. Jag gör inte så stor nytta, jag försöker iaktta, antecknar kronologi, dofter, redskap som används, villrådigheten men också den sakkunniga yrkesmässiga lugna atmosfär som samtidigt råder. Alla gör sitt jobb. Fotografen gör givetvis ett ännu bättre jobb. Egentligen går jag bakom honom och försöker hinna med att skriva till de bilder han "upptäcker". Att fota går ibland väldigt mycket snabbare än att skriva.

Men det är honom man skriker värst efter. Han, fotografen som gör mest nytta. Förutom räddningstjänsten som försöker få en vettig ordning på en olycksplats där en död förälders kropp fortfarande sitter fast i bilen eftersom en sådan kropp inte har värst hög prioritet, en förälder som just klippts loss och skjutsats till akuten, och barn som tagits om hand på jag vet inte vilket vis.

Senare, på nattpasset satt jag och skrev artikeln om olyckan. Jag ringde räddningstjänsten, de hade tvättat och avrustat sina redskap. Nu satt de med en krishanterare för att få prata ut om traumat.

Jag satt ensam i ett kontorslandskap på en tidning i mörka natten och skrev. Jag fick för mig att skriva artikeln både som en varning för halkan, vad den kunde för med sig, men jag skrev också om räddningstjänstens utomordentliga arbete.

Fotografen kom in med sina bilder, frågade: "Tror du den här blir bra till artikeln? Och de här har jag tänkt ge räddningstjänsten, vad tror du?"

Hans urval var proffsigt. En lagom äcklig bild till allmänheten. Fruktansvärda bilder av den märkliga halshuggningen och räddningstjänstens försök att samla kroppsdelar till en värdig begravning.

När jag var färdig lämnade jag in artikeln till nattchefen. Hon ögnade snabbt och tittade upp.
- Bra val av vinkel att ta både halka och hur räddningstjänsten bearbetar saken. Men hur mår du själv?

Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag känner ingenting.

Jag gick hem.
Jag var döttstrött, hade jobbat ett dag och ett nattskift i sträck.
Jag kunde inte somna.

2 kommentarer:

Anders sa...

Intressant infallsvinkel.
Nästan som starten på en hel roman.
För den en att tänka att det första du ser inte alltid är hela bilden.

Anders Widen sa...

Det var ett uppslag jag inte tänkt på!
Man kan tänka sig flera sådana incidenter i boken, alltså att allt inte alltid är som det ser ut som.

Man ser en hemsk och brutal kidnappning, men det visar sig vara en fritagning, där "offret" släpas bort till synes brutalt, men det handlar om man drar personen i säkerheter. osv.