Litium gör dig behaglig, sa hustrun

Sjutton dagar på Litium. Det tas inte i ren form, som metall, utan som salt.
Man blir lite törstigare, lös i magen och jag har märkt skakighet i händerna vid några tillfällen när jag utfört finmotoriska saker. Annars inga märkvärdiga biverkningar utom en ganska behaglig trötthet. Jag behöver sova mitt på dagen, ibland två gånger, trots att jag sover åtta timmar, ofta mer, på natten. Innan Litium hade jag svårt att sova mer än 5 timmar.

Som bipolär står det i diagnoskriterierna att man ofta kan vara grandios, även gränslös.
Grandios har jag aldrig känt mig, inte jämfört med andra, att jag skulle vara förmer. Däremot får jag i mina uppåtperioder för mig att jag kan uträtta vad som helst, på just ett gränslöst sätt.

Gränslösheten har gjort att jag aldrig har haft svårt att tala om min sjukdom, eller någonting egentligen. Jag har inte förstått att man bör eller kan dra en gräns vid det som är privat, medan man gärna kan vara personlig. Jag har inte förstått vad privat är.

Senaste dagarna på Litium smyger en förändring sig över mig. En känsla som prompt säger: "Jag vill inte prata med folk om min sjukdom. Jag vill inte tala om att jag står på mediciner, att jag med åren fått en så usel stresstålighet att jag blir deprimerad ned i apati om jag inte aktar mig, samt tar mina mediciner."

Nu tycker jag att det är min ensak. Ingen har med det att göra.
Jag uppfattar det som en personlighetsförändring.
En annan sak: Jag har haft en gränslös (jämfört med nu) förmåga till kreativa associationer och jag har de senaste åren strött omkring mig små knäppa och i mina egna ögon roliga verbala iakttagelser i olika sociala medier på nätet.

De senaste dagarna är jag lugn inombords, den där rastlösa fontänen av tankar och virvlande ord har ebbat ut. Ord som ständigt erupterat därinne för att hålla depressionen stången, brådjupet som hela tiden är under mig och jag bara kan hålla mig borta ifrån genom att ha nervös fart på tankeverksamheten.

Igår satt jag, säkert i hela 20 minuter och njöt i solen.
Det har inte hänt så långt jag kan minnas. Annars måste jag alltid vara aktiv, bygga koja, lasta in ved, skriva, måla...

Hela förra året stod jag på en medicin som heter Lamictal. Jag tyckte att det var det bästa år jag haft i mitt liv.
Igår sa hustrun: "Vad behaglig du har blivit sen du började med Litium."

Hon har rätt. Jag har det mycket behagligare med detta litiumsalt i knoppen än jag kan minnas att jag någonsin haft det.
Samtidigt ställer det givetvis till det för mig. Att plötsligt uppleva gränser för sitt tänkande, att även farten på tankarna och de roliga associationerna försvinner är skrämmande.

Jag upplever mitt livs första semester.
Vad ska man med gränslösa och knäppa associationer till när man kan sitta i fullständig letargi och lyssna på fåglarna - och tycka att det är tillräckligt stimulerande?

______
Det känns märkligt att berätta det här eftersom jag inte vill. Samtidigt har jag redan på sociala medier talat om min sjukdom, mina mediciner, självmordstankar.
Någonstans vill jag ändå sprida förståelse och avdramatisera detta med spykisk sjukdom.
Jag upplever det som viktigt i en tid då regeringen tycks göra allt som står i dess makt att stressa sjuka, vilket är kontraproduktivt i det fall man vill se oss arbetsföra igen.

Aftonbladet: "Psykiskt sjuk? Spotta i nävarna"
Aftonbladet: Experten "Det är fullständigt vansinnigt"
Aftonbladet:  Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister: Psykiskt sjuka ska tvingas till jobbet.
DN: "Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet", Ulf Kristersson (M).

______
Hjärnkoll. se är ett projekt som sprider information om psykiska olikheter.