måndag, maj 20, 2013

Litium gör dig behaglig, sa hustrun


Sjutton dagar på Litium. Det tas inte i ren form, som metall, utan som salt.
Man blir lite törstigare, lös i magen och jag har märkt skakighet i händerna vid några tillfällen när jag utfört finmotoriska saker. Annars inga märkvärdiga biverkningar utom en ganska behaglig trötthet. Jag behöver sova mitt på dagen, ibland två gånger, trots att jag sover åtta timmar, ofta mer, på natten. Innan Litium hade jag svårt att sova mer än 5 timmar.

Som bipolär står det i diagnoskriterierna att man ofta kan vara grandios, även gränslös.
Grandios har jag aldrig känt mig, inte jämfört med andra, att jag skulle vara förmer. Däremot får jag i mina uppåtperioder för mig att jag kan uträtta vad som helst, på just ett gränslöst sätt.

Gränslösheten har gjort att jag aldrig har haft svårt att tala om min sjukdom, eller någonting egentligen. Jag har inte förstått att man bör eller kan dra en gräns vid det som är privat, medan man gärna kan vara personlig. Jag har inte förstått vad privat är.

Senaste dagarna på Litium smyger en förändring sig över mig. En känsla som prompt säger: "Jag vill inte prata med folk om min sjukdom. Jag vill inte tala om att jag står på mediciner, att jag med åren fått en så usel stresstålighet att jag blir deprimerad ned i apati om jag inte aktar mig, samt tar mina mediciner."

Nu tycker jag att det är min ensak. Ingen har med det att göra.
Jag uppfattar det som en personlighetsförändring.
En annan sak: Jag har haft en gränslös (jämfört med nu) förmåga till kreativa associationer och jag har de senaste åren strött omkring mig små knäppa och i mina egna ögon roliga verbala iakttagelser i olika sociala medier på nätet.

De senaste dagarna är jag lugn inombords, den där rastlösa fontänen av tankar och virvlande ord har ebbat ut. Ord som ständigt erupterat därinne för att hålla depressionen stången, brådjupet som hela tiden är under mig och jag bara kan hålla mig borta ifrån genom att ha nervös fart på tankeverksamheten.

Igår satt jag, säkert i hela 20 minuter och njöt i solen.
Det har inte hänt så långt jag kan minnas. Annars måste jag alltid vara aktiv, bygga koja, lasta in ved, skriva, måla...

Hela förra året stod jag på en medicin som heter Lamictal. Jag tyckte att det var det bästa år jag haft i mitt liv.
Igår sa hustrun: "Vad behaglig du har blivit sen du började med Litium."

Hon har rätt. Jag har det mycket behagligare med detta litiumsalt i knoppen än jag kan minnas att jag någonsin haft det.
Samtidigt ställer det givetvis till det för mig. Att plötsligt uppleva gränser för sitt tänkande, att även farten på tankarna och de roliga associationerna försvinner är skrämmande.

Jag upplever mitt livs första semester.
Vad ska man med gränslösa och knäppa associationer till när man kan sitta i fullständig letargi och lyssna på fåglarna - och tycka att det är tillräckligt stimulerande?

______
Det känns märkligt att berätta det här eftersom jag inte vill. Samtidigt har jag redan på sociala medier talat om min sjukdom, mina mediciner, självmordstankar.
Någonstans vill jag ändå sprida förståelse och avdramatisera detta med spykisk sjukdom.
Jag upplever det som viktigt i en tid då regeringen tycks göra allt som står i dess makt att stressa sjuka, vilket är kontraproduktivt i det fall man vill se oss arbetsföra igen.

Aftonbladet: "Psykiskt sjuk? Spotta i nävarna"
Aftonbladet: Experten "Det är fullständigt vansinnigt"
Aftonbladet:  Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister: Psykiskt sjuka ska tvingas till jobbet.
DN: "Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet", Ulf Kristersson (M).

______
Hjärnkoll. se är ett projekt som sprider information om psykiska olikheter.

4 kommentarer:

Anders sa...

Intressant, Tack

Lisa sa...

Jag har gått på litium i tre år. Var ett vrak när jag började. Av en händelse insåg jag nyss att halva dosen är nog. Sänkte från 2-3 tabletter per dag till 2x1. Blev nedstämd, hyperkänslig och tankarna bara tvångsvivlar i huvudet. Men inga uppåt/kretativa tankar. Utan ett ältande av all dålighet. Okej, tar ett piller till per dag då (är nu rädd för att bli avtrubbad). Märker att jag liksom får som en liten pyjamas över min nakna själ plötsligt. Får lugn och ro, tankarna skriker inte i huvudet. Men är det verkligen bipolaritet tänker jag? Det är trots allt antipsykotisk medicin. Är tankarna nåt annat? Googlade och hamnade hos dig.... well...

Lisa sa...

2x3 tabletter ska det stå

Anders Widen sa...

Diagnoser är svårt. Den nya diagnosbibeln DSM-5, som sammanställs av APA, American Psychological Association kom just ut i USA och har redan fått svidande kritik.
http://www.huffingtonpost.com/news/dsm-5-criticism

__________

När läkaren/psykiatern ställde diagnos på mig var han mycket varsam. Vi höll på i över en månad och det tog alltså många träffar, vilket höll på att göra mig galen, för jag var i så akut dåligt skick.

Vissa kriterier sammanfaller också med andra diagnoser, som ADHD, ibland även Asperger, ADD. osv.

Min diagnos, att jag är bipolär, har hjälpt mig så tillvida att det förklarar mycket av de problem jag haft genom hela livet. Tankestöket, oron, två saker som ömsom gör mig driftig och kreativ, ömsom blir så outhärdligt att min organism måste fly in i total depressiv letargi för att överhuvudtaget inte begå självmord. Organismen gör sig alltså så kraftlös och obeslutsam att jag bara kan ligga i sängen och vara oöverstigligt trött och deprimerad.

Jag verkar svara bra på litium, jag är uppe i 4 tabletter dagligen nu, 2x2.
jag är lugnare än någonsin i mitt liv. tyvärr också ganska trött, men det tar jag.
Jag har fått lugn och ro, men tappat lusten eller intresset för att till exempel skriva. jag har plötsligt absolut noll behov av att vara kreativ och berätta saker.

däremot snickrar jag gärna på barnens koja, målar garage osv. jag är full av vettigare aktiviteter än jag brukar vara och jag har bättre tålamod med att utföra dem.

Jag står fortfarande på upptrappning så vi får se vad som händer när jag tar mer, om även jag får en pyjamas dragen över själen.
I sådana fall tycks det ju som att jag skulle kunna backa till en dos kring dessa 4 tabl.

Men det händer fortfarande att jag får små svindel-oros-attacker. Små i jämförelse med det konstanta helvete jag var i förut, men eftersom jag mår så mycket bättre nu blir varje liten svacka jätteläskig - och smärtsam.

Jag är inte lika tolerant mot att må dåligt längre.