Fel väg

Självmord är den tröstlöses väg till paradiset som inte finns.

Litium gör dig behaglig, sa hustrun

Sjutton dagar på Litium. Det tas inte i ren form, som metall, utan som salt.
Man blir lite törstigare, lös i magen och jag har märkt skakighet i händerna vid några tillfällen när jag utfört finmotoriska saker. Annars inga märkvärdiga biverkningar utom en ganska behaglig trötthet. Jag behöver sova mitt på dagen, ibland två gånger, trots att jag sover åtta timmar, ofta mer, på natten. Innan Litium hade jag svårt att sova mer än 5 timmar.

Som bipolär står det i diagnoskriterierna att man ofta kan vara grandios, även gränslös.
Grandios har jag aldrig känt mig, inte jämfört med andra, att jag skulle vara förmer. Däremot får jag i mina uppåtperioder för mig att jag kan uträtta vad som helst, på just ett gränslöst sätt.

Gränslösheten har gjort att jag aldrig har haft svårt att tala om min sjukdom, eller någonting egentligen. Jag har inte förstått att man bör eller kan dra en gräns vid det som är privat, medan man gärna kan vara personlig. Jag har inte förstått vad privat är.

Senaste dagarna på Litium smyger en förändring sig över mig. En känsla som prompt säger: "Jag vill inte prata med folk om min sjukdom. Jag vill inte tala om att jag står på mediciner, att jag med åren fått en så usel stresstålighet att jag blir deprimerad ned i apati om jag inte aktar mig, samt tar mina mediciner."

Nu tycker jag att det är min ensak. Ingen har med det att göra.
Jag uppfattar det som en personlighetsförändring.
En annan sak: Jag har haft en gränslös (jämfört med nu) förmåga till kreativa associationer och jag har de senaste åren strött omkring mig små knäppa och i mina egna ögon roliga verbala iakttagelser i olika sociala medier på nätet.

De senaste dagarna är jag lugn inombords, den där rastlösa fontänen av tankar och virvlande ord har ebbat ut. Ord som ständigt erupterat därinne för att hålla depressionen stången, brådjupet som hela tiden är under mig och jag bara kan hålla mig borta ifrån genom att ha nervös fart på tankeverksamheten.

Igår satt jag, säkert i hela 20 minuter och njöt i solen.
Det har inte hänt så långt jag kan minnas. Annars måste jag alltid vara aktiv, bygga koja, lasta in ved, skriva, måla...

Hela förra året stod jag på en medicin som heter Lamictal. Jag tyckte att det var det bästa år jag haft i mitt liv.
Igår sa hustrun: "Vad behaglig du har blivit sen du började med Litium."

Hon har rätt. Jag har det mycket behagligare med detta litiumsalt i knoppen än jag kan minnas att jag någonsin haft det.
Samtidigt ställer det givetvis till det för mig. Att plötsligt uppleva gränser för sitt tänkande, att även farten på tankarna och de roliga associationerna försvinner är skrämmande.

Jag upplever mitt livs första semester.
Vad ska man med gränslösa och knäppa associationer till när man kan sitta i fullständig letargi och lyssna på fåglarna - och tycka att det är tillräckligt stimulerande?

______
Det känns märkligt att berätta det här eftersom jag inte vill. Samtidigt har jag redan på sociala medier talat om min sjukdom, mina mediciner, självmordstankar.
Någonstans vill jag ändå sprida förståelse och avdramatisera detta med spykisk sjukdom.
Jag upplever det som viktigt i en tid då regeringen tycks göra allt som står i dess makt att stressa sjuka, vilket är kontraproduktivt i det fall man vill se oss arbetsföra igen.

Aftonbladet: "Psykiskt sjuk? Spotta i nävarna"
Aftonbladet: Experten "Det är fullständigt vansinnigt"
Aftonbladet:  Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister: Psykiskt sjuka ska tvingas till jobbet.
DN: "Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet", Ulf Kristersson (M).

______
Hjärnkoll. se är ett projekt som sprider information om psykiska olikheter.

Catherine Zeta-Jones och jag

Biverkan av Lamotrigin, blåsor som kliar och spricker

Det känns som om jag är i en annans kropp och det bubblar upp bölder på huden som spricker. Jag får gråtattacker utan att känna mig ledsen. Rätt som det är blir jag rädd och gör underliga grimaser. Värst är att jag får lätta kramper och att kroppen känns 30 år äldre. Jag vinglar när jag går.

Eftersom jag var på väg in i ett depressivt skov i min bipoläritet kontaktade jag min läkare och i samråd ökade vi dosen på min stabiliserande medicin, Lamotrigin. Så det rör sig om biverkningar. Det brukar gå över efter några veckor, och går det inte över får jag sätta ut medicinen.

Om jag är skraj?
Naturligtvis. Jag spelar med livet som insats vid varje skov.

Det är tur att vi är så överjordiskt vackra och ger ett så övertygande samlat intryck mitt i vårt inre kaos. Kolla in min kvinnliga motsvarighet. Slängkyssar till henne.
Catherine Zeta-Jones på youtube om sin bipoläritet.

______________
Jag för samtal med Hjärnkoll.se för att hjälpa dem att informera om neuropsykologiska sjukdomar.

Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

I takt med att jag får allt fler vänner som har någon form av neuropsykiatrisk "åkomma" finner jag det allt viktigare att belysa saken. 

Jag skrev tidigare på FB om hur mitt arbete som lärare triggade stress hos mig, som sen blir en form av konstant panikångest, vilket i sin tur kan driva ned mig i klinisk depression. Jag börjar äntligen lära mig att mönstret måste brytas snabbt.

Min teori om ett av delproblemen med min neurologiska konstitution, en teori jag delvis delar med en av mina läkare, är att jag får ett helt naturligt stresspåslag, sådant som alla människor får i vissa givna situationer. För den normale avklingar stressen, hos mig sätter en kontinuerlig produktion av stresshormonet kortisol igång, vilket gör att psyket till slut inte pallar att leva.

Jag vill öka kunskapen hos alla kring detta. Det har tagit lång tid, över fyra år, för mig själv att ens börja acceptera att jag kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Tidigare har jag hänfört besvären till min personlighet, att jag är kreativ, ibland överkänslig och snar att hamna i olika manier, men också i lamslående depressioner med vidhängande tankar på självmord.

Karolinska institutet har i en undersökning på en stor population upptäckt statistiskt samband mellan författare/kreativa personer, bipoläritet och högre självmordsfrekvens.

Det bekräftar min självbild och det är skönt att läsa på så sätt att jag inte behöver känna mig helt ensam i mitt psykiska fladder. Framför allt börjar det finnas viss hjälp och lindring att få. Dom virar inte längre in en i våta lakan och läderremmar när man söker hjälp. Istället chansar läkarna bland en mängd djävligt giftiga piller som ibland gör saken sämre, ibland bättre. Det är lite som att behandla diabetes, men med sämre precision.

Idag ska jag träffa Hjärnkoll.se för att se om jag kan bidra till deras spridande av information och kunskap.

Jag skrev en insändare i tidningen ÖP för att belysa hur bra omgivningen ibland agerar. 

____________

Wikipedia om Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning