Varm snö och försvunna böcker

Furupanelen i skrivstugan gav mig dåliga nerver – väggarna åt upp ljuset och jag trodde rätt som det var att jag satt i en bortglömd bastu vars dörr hade gått i baklås.
Ännu har jag lyckats att skriva nyanserade romaner, men jag vågar inte längre chansa, nästa kan bli dyster, kanske rent av svårmodig, om jag inte fixar till det.
- Får jag hjälpa pappa? Säger storasyster. Lillasyster är förstås i släptåg och vill hon med.
Storasyster har lärt sig att se hänfört förväntansfull och ivrig ut samtidigt som hon framkallar en sorts darr på hakan så att jag riktigt ska veta och förstå att hon blir väldigt ledsen om jag säger nej. Det är alltså ingen idé att neka.
Lagom tills de just smetat ned händer och penslar upptäcker de att de hellre vill hjälpa att packa upp paket från IKEA istället. Så, medan jag skruvar ihop saker smular de sönder all frigolit.
- Snälla, sluta; det blir så mycket att städa, säger jag.
- Varför? Frågar Naya och förstår inte varför man måste städa upp det roliga.

Jag överväger att låta dem hjälpa mig med uppröjningen, men kommer på att det är bättre om de leker ute. Jag slänger ut alla tomkartonger och efter springer de glädjetjutande barnen.

Vart efter blir jag klar och möblerar med dator och böcker. Jag har varit utan mina böcker i över ett år och nu när jag packar upp dem får jag bara plats med 12 hyllmeter, mot mina ursprungliga 37. Vi är trångbodda och saker förkommer hela tiden i sina kartonger och nu hisnar det för mig när jag märker att jag saknar författarskap på B, bland andra Burroughs och Bukowski. Vart har de tagit vägen? Vissa vänner vill jag inte vara utan. Jag hade mycket hellre tappat bort Milan Kundera.
Nå, Sartre, Camus och Singer är i varje fall på plats.
- Är inte du med barnen? Säger hustrun plötsligt i dörren. Hon har namnlösa sonen i famnen.
- Eh, va?
- Var är barnen?
Jag springer ut. Jag hittar dem bakom skrivstugan i ett alldeles vitt landskap. Förtjusta sitter de och knåpar de minsta frigolitflarn man kan tänka sig. När Naya ser mig utbrister hon fröjdefullt:
- Varm snö, pappa!
Och Tula:
- Nöö, pappa!

Jag ser för min inre syn hur jag kommer att plocka frigolitflarn hela natten. Nåja, det kanske börjar blåsa. Jag vänder och går in i skrivstugan och säger till hustrun medan jag pekar ut riktningen:
- Dina barn är därute. Är det okej att jag letar efter böcker på B?
Hustrun säger att jag gjort fint. Jag får till och med en puss.
Ibland är det precis den sortens behandling en man behöver.

Namn

Det har gått över en vecka. Vi diskuterar namn till frukost, lunch och middag.
- Jojo, säger Naya.
- Joojooo, säger Tula förtjust.
- Nä, säger mamma.
- Subatai, säger jag.
- Verkligen inte! Jag tycker Tyler, säger mamma.
- Jojo, säger Naya.
- Jooojooooo, ekar Tula som älskar att säga efter storasyster.
- Churchill, säger jag.
Ingen respons…

I förrgår började vi tala om Micha.
Vi får se.

En tarvlig haubits

Idag Hizbollah och IDF, i morgon andra och det kommer att fortsätta till den dag vi förstår att säga det rätta. Det handlar om ord; hur vi benämner tingen och människors handlingar.

Den tar miste som tror att det som äger rum i mellanöstern är ondskefullt. Det som sker tillhör en helt annan kategori och har sitt ursprung i det lägsta, det tarvliga.
Vi måste förstå att krig och militärt övervåld har hamnat fel på värdeskalan för mänskliga aktiviteter. Vi har att genom ord göra våldshantverket omöjlig att utföra. Först när vi har lärt oss att kalla det vid dess rätta namn kommer freden och friden att breda ut sig. Då vill ingen längre befatta sig med denna smaklöshet där det inte finns någon tapperhet att hämta, inga hjältar att dekorera.

Vi har att framhärda i att säga att krig alls inte är ondskefullt, eftersom den onda alltid är den andre och därmed hedervärd att bekämpa.
Vi har att upprepa till leda, så som krigen genom mänsklighetens historia har upprepats till leda, att varje krig och krigshandling ingenting annat är en ett uttryck för det lägsta; ett översvämmat mått av tarvlighet.

När alla förstår krigets tarvlighet kommer Hizbollah, IDF och alla andra som vill rekrytera unga soldater inte kunna rekrytera någon enda.

Ingen människa vill vara tarvlig.

Människa och icke människa

På en resa i Sudan råkade jag i samtal med en man som berättade att det finns människor och ”icke-människor”. Min nya bekantskap ansåg att nästan alla var människor, att de exempelvis förstod att med hjärtat gratulera när någon fått ett barn, inte av artighet eller som en tom gest, utan för att varje födsel i sig självt är något mycket glädjande. Underförstått; varje människa förstår innerbörden och glädjen i barn; och blir själv glad, gläds med den andre.
Den svarte mannen sade: ”När någon föds gratulerar vi även våra ovänner, vi glömmer vårt groll för en stund.”

Sedan ”icke-människorna”.
Den svarte mannen sade: ”Det finns icke-människor. Om dem är det inte så mycket att orda. De har bara inte förstått livet.”

Flera bloggare, som jag inte känner eller har träffat i verkliga livet, har gratulerat mig och min familj eftersom vi just fått ett tredje barn, en son.
Dessa gratulationer kommer av hjärtat och gläder mig oerhört. De visar att jag är en del av människokretsen och att det finns varma människor även utanför min omedelbara krets av vänner.

Men en anonym kommentar kom in. Den lyder:

”Dags att skaffa dig ett jobb och försörja familjen nu när ni är så många. släkting!”

Här har vi en icke-människa. Icke-människan förstår inte att jag är glad. Icke-människan gläds heller inte med mig. Icke-människan spottar på mig och lägger sig i och har synpunkter på det som har mest betydelse och mening i mitt liv efter min familj.
Icke-personen tror sig förstå och veta mer om min familj och mitt liv än jag.

Vänner till mig har blivit upprörda, antytt att det är fegt och plumpt att skriva anonymt. Det är det förvisso. Ändå kan jag inte fästa vare sig betydelse eller några anmärkningar vid denna ickeperson.
Till en icke-människa kan jag inte tala. De är inte med i människokretsen eftersom de inte känner till vad kärlek och givmildhet är.
En icke-människa finns inte, existerar inte.

Detta är inget dömande eller fördömande. Saken är mycket enkel. En ickeperson kan mycket väl komma in i människokretsen om denne ur djupet i sitt hjärta ber om förlåtelse och till fullo inser vad det betyder att vara människa.

Att be om förlåtelse och att förlåta är vackra ting som hör människokretsen till.

Förlossning

Att vänta är det värsta. Jag har varit rädd. Jag har varit orolig. Innerst inne. Hustrun har undrat varför och eftersom hon också är fallskärmshoppare har jag förklarat:
- Det är som att stå på marken och se på när en kär vän får ett svårt reservdrag. Man är fullkomligt maktlös och ingenting kan man göra för att påverka förloppet. Man kan bara stå och titta som ett fån och hoppas att allt går rätt.

Så att stå bredvid den kvinna man älskar när de riktiga värkarna sätter in är förfärligt

I vardagen märker jag inte av att jag har ett stort kontrollbehov. Det är få saker jag känner att jag vill ha kontroll över. Men innerst inne vill jag ha kontroll, särskilt över det som är viktigt. Mina barns liv, min hustrus liv. Inte så att jag vill kontrollera dem utan jag vill ha makt att styra undan alla faror, alla hot.

Jag äger inte den makten och jag inser det med brutal tydlighet när min hustru krystar och kvider i vansinnig smärta.

Att föda är något helt naturligt och vardagligt. Vi är omkring sex miljarder på jorden, men när man står bredvid själv är det ohyggligt.

Jag kan inte hjälpa att jag är rädd. Jag står bredvid och gör vad jag kan, räcker över lustgasmasken när hustrun vill ha den, fläktar henne när hon blir varm. Håller handen.

Och så är det bara att ge efter, att lämna över allt ansvar till barnmorskan och hennes hjälpare och de är de proffsigaste människor jag mött i hela mitt liv. Vid alla tre förlossningar har det varit så. All personal på Östersunds förlossningsavdelning är helgjuten. De är mjuka, inkännande, lyssnande, men kan också leda och lotsa min hustru att krysta på effektivaste sätt.

Mitt i rädslan är jag så hänryckt att allt skimrar, kvinnorna i rummet är så vackra, så kunniga och kompetenta. Och på fjorton minuter är det över. Jag tror det tog ungefär sju riktiga värkar och i varje värk krystade hustrun fokuserat tre gånger, utom i de två sista då hon krystade fyra gånger. Tjugonio kryst så var han ute, en till en början blålila liten krabat, men efter några sekunder började han skrika och dra in luft så att han fick lite mer normal färg.

Att det var en pojke kom som en smärre chock. Jag har förhållit mig neutral, det kan bli vilket som och jag hade inte önskat mig i någon riktning.

En pojke och jag är hur glad som helst och med facit i hand har all min oro över själva förlossningsfasen varit helt obefogad. Men när Tula kom stod jag också bredvid och hjärtljuden gick ned. Barnmorskan tillkallade en extra barnmorska som hjälpte till genom att rent handgripligen pressa hårt på magen för att skynda på förloppet, för att få ut barnet. Barnet kom ut. Det blev vår Tula.
Det hann egentligen aldrig bli dramatiskt på riktigt. Men jag blev skrämd likväl.

Livets tråd är skör. Trots att förlossningar är helt vanliga företeelser är de, Gud ske lov, de mest traumatiska händelser min fru och mina barn genomgått de senaste åren.
Jag hoppas att det förblir så för utanför vår lyckliga lilla bubbla rasar krig, hungersnöd och barn dör i bombdåd, i lättbehandlade infektioner, av svält och av otjänligt vatten. I delar av världen låter man nyfödda barn ligga på hyddgolven som ett första kraftprov. Klarar de sig var det meningen, annars var det inte meningen. Allt detta sker i cynism och helt i onödan och till dem som vill demontera vår välfärdsstat vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag frågar mig; har de aldrig varit på en svensk välfungerande förlossningsavdelning?

Den hjälp jag, min hustru och mina barn fått är ovärderlig. När jag ser på mina tre barn önskar jag alla barn i världen en sådan start i livet.

Vad han ska heta?
Det vet vi inte ännu och hustrun avslår förvånande nog alla mina förslag med historiskt mongoliskt ursprung: Subatai, Mukhli-Baat, Djebe, Temudjin, Kublai, Batbold, Daaritai-Otchigin, Göktju, Jessughei, Kachiun, Ogotai, Sorgan-Sjira, Tjagatai, Tului…

Hur coola namn som helst, i min värld, i mina drömmar.

Räknar minuter mellan...

Hustrun utfläkt i soffan.
Jag kan bara anteckna:

14.51
14.56
15.04
15.10
15.17
15.24

Värkar

Ingen graviditet är den andra lik.
Upp 05.20.

En sväng på BB.

Värkarna upphörde.

Lunch på golfrestaurangen, sen kikade vi på möbler i flera affärer. Hurstrun stånkade runt, upp och ned för trappor.

Lite mer regelbundet värkarbete 13.52 - 14.51, omkring var fjärde minut.

Vi vilar hos Peter. (Spacelounge).