söndag, juli 16, 2006

Förlossning

Att vänta är det värsta. Jag har varit rädd. Jag har varit orolig. Innerst inne. Hustrun har undrat varför och eftersom hon också är fallskärmshoppare har jag förklarat:
- Det är som att stå på marken och se på när en kär vän får ett svårt reservdrag. Man är fullkomligt maktlös och ingenting kan man göra för att påverka förloppet. Man kan bara stå och titta som ett fån och hoppas att allt går rätt.

Så att stå bredvid den kvinna man älskar när de riktiga värkarna sätter in är förfärligt

I vardagen märker jag inte av att jag har ett stort kontrollbehov. Det är få saker jag känner att jag vill ha kontroll över. Men innerst inne vill jag ha kontroll, särskilt över det som är viktigt. Mina barns liv, min hustrus liv. Inte så att jag vill kontrollera dem utan jag vill ha makt att styra undan alla faror, alla hot.

Jag äger inte den makten och jag inser det med brutal tydlighet när min hustru krystar och kvider i vansinnig smärta.

Att föda är något helt naturligt och vardagligt. Vi är omkring sex miljarder på jorden, men när man står bredvid själv är det ohyggligt.

Jag kan inte hjälpa att jag är rädd. Jag står bredvid och gör vad jag kan, räcker över lustgasmasken när hustrun vill ha den, fläktar henne när hon blir varm. Håller handen.

Och så är det bara att ge efter, att lämna över allt ansvar till barnmorskan och hennes hjälpare och de är de proffsigaste människor jag mött i hela mitt liv. Vid alla tre förlossningar har det varit så. All personal på Östersunds förlossningsavdelning är helgjuten. De är mjuka, inkännande, lyssnande, men kan också leda och lotsa min hustru att krysta på effektivaste sätt.

Mitt i rädslan är jag så hänryckt att allt skimrar, kvinnorna i rummet är så vackra, så kunniga och kompetenta. Och på fjorton minuter är det över. Jag tror det tog ungefär sju riktiga värkar och i varje värk krystade hustrun fokuserat tre gånger, utom i de två sista då hon krystade fyra gånger. Tjugonio kryst så var han ute, en till en början blålila liten krabat, men efter några sekunder började han skrika och dra in luft så att han fick lite mer normal färg.

Att det var en pojke kom som en smärre chock. Jag har förhållit mig neutral, det kan bli vilket som och jag hade inte önskat mig i någon riktning.

En pojke och jag är hur glad som helst och med facit i hand har all min oro över själva förlossningsfasen varit helt obefogad. Men när Tula kom stod jag också bredvid och hjärtljuden gick ned. Barnmorskan tillkallade en extra barnmorska som hjälpte till genom att rent handgripligen pressa hårt på magen för att skynda på förloppet, för att få ut barnet. Barnet kom ut. Det blev vår Tula.
Det hann egentligen aldrig bli dramatiskt på riktigt. Men jag blev skrämd likväl.

Livets tråd är skör. Trots att förlossningar är helt vanliga företeelser är de, Gud ske lov, de mest traumatiska händelser min fru och mina barn genomgått de senaste åren.
Jag hoppas att det förblir så för utanför vår lyckliga lilla bubbla rasar krig, hungersnöd och barn dör i bombdåd, i lättbehandlade infektioner, av svält och av otjänligt vatten. I delar av världen låter man nyfödda barn ligga på hyddgolven som ett första kraftprov. Klarar de sig var det meningen, annars var det inte meningen. Allt detta sker i cynism och helt i onödan och till dem som vill demontera vår välfärdsstat vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag frågar mig; har de aldrig varit på en svensk välfungerande förlossningsavdelning?

Den hjälp jag, min hustru och mina barn fått är ovärderlig. När jag ser på mina tre barn önskar jag alla barn i världen en sådan start i livet.

Vad han ska heta?
Det vet vi inte ännu och hustrun avslår förvånande nog alla mina förslag med historiskt mongoliskt ursprung: Subatai, Mukhli-Baat, Djebe, Temudjin, Kublai, Batbold, Daaritai-Otchigin, Göktju, Jessughei, Kachiun, Ogotai, Sorgan-Sjira, Tjagatai, Tului…

Hur coola namn som helst, i min värld, i mina drömmar.

7 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

tusen tusen grattiskramar till er och det lilla underverket som kommit till er..
visst är det häftigt..
och att ha sin man med som stöd..
det var oumbärligt för mig..

livet är ett mirakel..

PatrikP sa...

STOOORA kramar!

Åsa Mitt i Världen sa...

Grattis till sonen! Kul att få se en bild.

Att bara kunna stå bredvid när den man älskar kämpar med så allvarliga ting är ruskigt. Den som står bredvid hinner reflektera – det hinner inte den som har fullt upp med kampen.

Mysla sa...

Grattis än en gång! Jag är så glad för er skull!

Kramar,
Åsa

hovslagare på drift sa...

TVINNA har jag ju sagt i flera år! Fast det kanske inte går nu när det blev en påg...

(Nayja/Tvinna) åsså Tulabandula.

Renè sa...

Vilken racer kille ;) Snabb på att ta för sig av världen :) Grattiskramar ska verkligen bli intressant vilket namn han kan tänkas få :) Lite avis blir man ju ;) Vill ju ha 3 ja med.. *suck* får väll nöja mig med barnbarnen framöver :) Kramis

Anders sa...

Grodan: Tackar! Och visst är det häftigt! Och vi män stöder så gott vi kan!

Patrikp: Stooora kramisar tillbaka!

Åsa: Just att hinna reflektera är lite jobbigt!

Mysla: Tackar, o kramar tillbaks!

René: Jo du, han är en snabb rackare! Blir kanske ett racerförarnamn...