Helvetes jävla skit fan, va bra! Underbart! Ritsch ratsch filliboom bom bom! Så riktigt äckligt super att jag vill hinka i mig bärs och vin och klämma en snygg flicka på tuttarna, för det är nu en gång så att blyga pojkar aldrig får kyssa vackra flickor!
Tur alltså att hustrun snart kommer hem!
Så virvlar det i mig av glädje.
Med hjälp av redaktör Sara har jag löst de värsta problemen i första halvan av boken. Just nu är det bara en snubbe som halkat ut ur berättelsen; en kille som dök upp i bok två och av sina stridskamrater kallades: ”Den ständigt hungrige”.
I bok 2 började jag ge den här killen lite karaktär, för han kommer att få betydelse i den planerade bok nr 4. Här, i bok 3, figurerade han bara lite som statist i mitt råmanus. Med hjälp av Sara har han nu blivit mer anonym, bara ”stridskamrat”, eftersom hon mycket riktigt påpekade att all vidare information om denna helt ointressanta bifigur för varje läsare måste vara helt irrelevant och ointressant…
Tja. Nu har jag alltså sopat bort ”Den ständigt hungrige” ur denna bok, men ångrar mig.
Jag ångrar mig så jävla bittert!!!
Fan, killen är av kött och blod, fast han är påhittad och det bara är i min hjärna han uträttade stordåd, då, någon gång år 1197, på den centralasiatiska stäppen…
Jag vill ha honom kvar, så att de läsare som orkar och vill följa hela serien kan känna igen honom. Samtidigt vet jag att det kommer att ta mig någonstans mellan tre och fyra arbetsdagar att återställa honom i texten…
Roligare jobb kan man tänka sig.
Fatta! I min iver att göra texten lättare och skönare att braka igenom för läsarna har jag nästan dödat en kille!
Ytterligare en svår fråga inställer sig – hur fan återupplivar jag honom på ett bra sätt i nästa bok?!
Vad göra?
Samtidigt är jag yster och glad. Vi har verkligen sanerat första halvan av boken från en faslig massa skräp.
Tack Sara.
torsdag, januari 11, 2007
En sida korrektur
Denna sida höll mig sömnlös.
Av elva adjektiv är nu fyra strukna.
Meningsbyggnaden är förändrad i tre satser och två interpunktionsfel är korrigerade.
Allt annat kladd som syns på sidan är bara resonemang och kommentarer på vägen...
En del sidor tar tre minuter att rätta. I detta fall tog det 27 timmar.
Tonläge
När man skriver består den allra första ansträngningen i att hitta rätt tonläge. Som journalist fick jag ofta till uppgift att porträttera personer. Ena gången var det en överläkare som efter pension i tio års tid arbetat fram ett akuthjälpmedel för att kunna ge patienter kroppsvarmt dropp, även vid bilolyckor som skett mitt på vintern i trettio graders kyla. Andra gånger skulle jag skriva om ungdomsbrottslingar, eller om en man som med 35 knivhugg hade dödat sin hustru i ett svartsjukedrama.
Ett av de känsligare och svårare porträtten att genomföra var om ett barnlöst par, som förutom sorgen över sin barnlöshet riktade skarp kritik mot landstinget men hyllade en privat gynekolog. På så sätt fick det som från början såg ut som en enkel men sorglig historia om barnlöshet även djupa politiska konsekvenser. Jag tvingades intervjua landstingspolitiker, chefsläkare och en hel rad med anvsariga inom sjukvården för att sedan skriva flera kompletterande artiklar för att tidningen inte skulle hamna i ett sorts jäv, kanske även få anmälningar på sig för att rikta osaklig kritik mot landstinget.
Varje sådan historia har sitt tonläge. Jag skriver dem inte på samma sätt. Som författare har jag nu oändlig nytta av den träning jag fick som journalist. Ändå hamnar jag rätt som det är i klistret. Jag vet inte vilket tonläge som blir bäst i en bok.
De elva adjektiven som jag skrev om igår har naturligtvis hållit mig vaken inatt. De hade ett syfte när jag skrev dem, med det var också lite av det jag kallar ”jazz”.
I vanliga fall när jag bestämmer temat och historien för en bok väljer jag noga ett tonläge som jag sedan håller. Man kan säga att jag på förhand, innan skrivandet, orkestrerar min historia. Jag bestämmer vilken sorts komponenter som ska ingå. Därefter går det lätt och smidigt att skriva, man följer bara sina egna uppsatta regler för just den berättelsen.
Det gjorde jag inte lika väl när jag satte igång med ”Den andra hustrun”. Jag tillät mig att ”jazza”, svänga till det, improvisera, alldeles så som ett jazzband gör.
Att skriva på det sättet känns härligt och öppnar givetvis för nya kreativa impulser. Det kan bli väldigt bra, läsaren kan i lyckliga fall känna samma glädje och lust i läsandet som författaren erfor när han skrev.
Det kan också haverera. Det kan bli så kvistigt och yvigt att läsaren efter ett tag inte känner igen sig, börjar fråga sig vad författaren menar, vart han vill. Det kan till och med bli oskönt, rentav obekvämt att läsa.
Min förläggare, Lars, blev glad, närmast euforisk, när han läste manuset. Han tyckte det var det bästa hittills. Men nu sitter jag här med min sönderplockade bok, så som det blir efter ett väl utfört korrekturarbete av en duktig redaktör.
Jag har alltså en överlycklig förläggare som vill ge ut boken exakt som den är, minus stavfel förstås.
Jag har en redaktör, Sara, som färgat stora delen av texten blå och röd och grön och rosa och strukit med svart och skrivit vildsinta kommentarer över hela sidorna.
Slutligen har jag mig själv som ska fatta de avgörande besluten över varje ords öde. Om det ska strykas, bytas ut, eller stå kvar.
Det låter säkert futtigt, att byta ett ord här eller där kan väl inte vara så märkvärdigt.
Men det handlar om tonläge. Om jag kan känna mig säker på att läsarna kan följa med i det lite jazziga, då blir boken som bäst utan strykningar. Känner jag mig det minsta osäker på det måste jag styva upp tonläget, därmed språket. Då måste jag rensa hårt bland orden.
Givetvis vet jag inte svaret. Varken min förläggare som hyllar boken som den är, eller Sara, min redaktör som hittat brister har rätt, sitter inne med sanningen. Det är blott två olika temperament som råkat läsa samma text och upplevt olika saker.
För mig återstår hårt arbete. Min utgångspunkt är att varje text alltid kan göras bättre.
Ett av de känsligare och svårare porträtten att genomföra var om ett barnlöst par, som förutom sorgen över sin barnlöshet riktade skarp kritik mot landstinget men hyllade en privat gynekolog. På så sätt fick det som från början såg ut som en enkel men sorglig historia om barnlöshet även djupa politiska konsekvenser. Jag tvingades intervjua landstingspolitiker, chefsläkare och en hel rad med anvsariga inom sjukvården för att sedan skriva flera kompletterande artiklar för att tidningen inte skulle hamna i ett sorts jäv, kanske även få anmälningar på sig för att rikta osaklig kritik mot landstinget.
Varje sådan historia har sitt tonläge. Jag skriver dem inte på samma sätt. Som författare har jag nu oändlig nytta av den träning jag fick som journalist. Ändå hamnar jag rätt som det är i klistret. Jag vet inte vilket tonläge som blir bäst i en bok.
De elva adjektiven som jag skrev om igår har naturligtvis hållit mig vaken inatt. De hade ett syfte när jag skrev dem, med det var också lite av det jag kallar ”jazz”.
I vanliga fall när jag bestämmer temat och historien för en bok väljer jag noga ett tonläge som jag sedan håller. Man kan säga att jag på förhand, innan skrivandet, orkestrerar min historia. Jag bestämmer vilken sorts komponenter som ska ingå. Därefter går det lätt och smidigt att skriva, man följer bara sina egna uppsatta regler för just den berättelsen.
Det gjorde jag inte lika väl när jag satte igång med ”Den andra hustrun”. Jag tillät mig att ”jazza”, svänga till det, improvisera, alldeles så som ett jazzband gör.
Att skriva på det sättet känns härligt och öppnar givetvis för nya kreativa impulser. Det kan bli väldigt bra, läsaren kan i lyckliga fall känna samma glädje och lust i läsandet som författaren erfor när han skrev.
Det kan också haverera. Det kan bli så kvistigt och yvigt att läsaren efter ett tag inte känner igen sig, börjar fråga sig vad författaren menar, vart han vill. Det kan till och med bli oskönt, rentav obekvämt att läsa.
Min förläggare, Lars, blev glad, närmast euforisk, när han läste manuset. Han tyckte det var det bästa hittills. Men nu sitter jag här med min sönderplockade bok, så som det blir efter ett väl utfört korrekturarbete av en duktig redaktör.
Jag har alltså en överlycklig förläggare som vill ge ut boken exakt som den är, minus stavfel förstås.
Jag har en redaktör, Sara, som färgat stora delen av texten blå och röd och grön och rosa och strukit med svart och skrivit vildsinta kommentarer över hela sidorna.
Slutligen har jag mig själv som ska fatta de avgörande besluten över varje ords öde. Om det ska strykas, bytas ut, eller stå kvar.
Det låter säkert futtigt, att byta ett ord här eller där kan väl inte vara så märkvärdigt.
Men det handlar om tonläge. Om jag kan känna mig säker på att läsarna kan följa med i det lite jazziga, då blir boken som bäst utan strykningar. Känner jag mig det minsta osäker på det måste jag styva upp tonläget, därmed språket. Då måste jag rensa hårt bland orden.
Givetvis vet jag inte svaret. Varken min förläggare som hyllar boken som den är, eller Sara, min redaktör som hittat brister har rätt, sitter inne med sanningen. Det är blott två olika temperament som råkat läsa samma text och upplevt olika saker.
För mig återstår hårt arbete. Min utgångspunkt är att varje text alltid kan göras bättre.
onsdag, januari 10, 2007
De elva adjektiven
Idag: Tio timmar vid korrekturet av det som ska bli en bok. Just nu är den fullständigt sönderplockad i sina minsta beståndsdelar, orden. Det finns mindre komponenter i språket, element som är betydelsebärande; fonemen, men dem har vi ännu inte plockat isär och jag hoppas vid Gud att vi inte får för oss att göra det.
Tio timmar och jag kom inte många sidor framåt. Jag fastnade på en sida där min korrekturläsare pekat ut elva adjektiv. Hon tyckte jag plötsligt gödslade överdrivet mycket med dem. Först höll jag mekaniskt med, tog bort dem, ett efter ett. Varför i hela friden hade jag skrivit så många adjektiv? Det är inte min stil, och avviker helt från mitt ideal. Ord ska vara betydelsebärande – och helst föra handlingen framåt. Det gör inte adjektiv.
Det tog bara tio minuter att få bort de där adjektiven. Så plötsligt slog det mig. Jag hade haft en avsikt med dem. När jag för två år sedan skrev boken ville jag förstärka gestaltningen av en speciell person. I filmer gör man ofta så, man smetar ned linsen med rosa vaselin för att visa att nu är det kärlek och ljuvhet på gång.
I vissa TV-serier gör man så varje gång en viss person är på väg in i rummet. Då vet man som tittare att snart kommer den där ljuva.
I andra fall använder man blått hårt ljus för att visa kyla, skräck, oro.
När man skriver kan man inte leka med ljus eller vaselin på linsen. Man har inga stråkar eller annan musik att lägga i bakgrunden heller. Man har bara en viss sorts ord att ta till. Ibland är det adjektiv.
När jag plötsligt, som genom en ingivelse äntligen kom ihåg min ursprungliga avsikt blev jag tvungen att gå tillbaka till sidan, och det var då jag räknade de nu överstrukna orden och upptäckte att det var adjektiv och elva stycken till antalet.
Summering av dagen. Jag har ägnat tio timmar åt elva adjektiv och vet fortfarande inte hur jag ska göra. Om de ska stå där eller strykas.
Kanske hälften ska stå kvar som en kompromiss?
Jag tänker: Min fantastiska korrekturläsare kände instinktivt att dessa elva adjektiv är överflödiga, bör tas bort.
Men plötsligt strider den uppfattningen helt mot mina ursprungliga avsikter och hur jag byggde upp denna gestalt i boken.
Vad göra?
Jag vet inte.
Det är bara städa köket, som ser ut som ett katastrofområde efter dagens lekar där, natta barnen och sedan bara försöka somna utan att tänka en enda tanke mer på de elva adjektiven.
Tio timmar och jag kom inte många sidor framåt. Jag fastnade på en sida där min korrekturläsare pekat ut elva adjektiv. Hon tyckte jag plötsligt gödslade överdrivet mycket med dem. Först höll jag mekaniskt med, tog bort dem, ett efter ett. Varför i hela friden hade jag skrivit så många adjektiv? Det är inte min stil, och avviker helt från mitt ideal. Ord ska vara betydelsebärande – och helst föra handlingen framåt. Det gör inte adjektiv.
Det tog bara tio minuter att få bort de där adjektiven. Så plötsligt slog det mig. Jag hade haft en avsikt med dem. När jag för två år sedan skrev boken ville jag förstärka gestaltningen av en speciell person. I filmer gör man ofta så, man smetar ned linsen med rosa vaselin för att visa att nu är det kärlek och ljuvhet på gång.
I vissa TV-serier gör man så varje gång en viss person är på väg in i rummet. Då vet man som tittare att snart kommer den där ljuva.
I andra fall använder man blått hårt ljus för att visa kyla, skräck, oro.
När man skriver kan man inte leka med ljus eller vaselin på linsen. Man har inga stråkar eller annan musik att lägga i bakgrunden heller. Man har bara en viss sorts ord att ta till. Ibland är det adjektiv.
När jag plötsligt, som genom en ingivelse äntligen kom ihåg min ursprungliga avsikt blev jag tvungen att gå tillbaka till sidan, och det var då jag räknade de nu överstrukna orden och upptäckte att det var adjektiv och elva stycken till antalet.
Summering av dagen. Jag har ägnat tio timmar åt elva adjektiv och vet fortfarande inte hur jag ska göra. Om de ska stå där eller strykas.
Kanske hälften ska stå kvar som en kompromiss?
Jag tänker: Min fantastiska korrekturläsare kände instinktivt att dessa elva adjektiv är överflödiga, bör tas bort.
Men plötsligt strider den uppfattningen helt mot mina ursprungliga avsikter och hur jag byggde upp denna gestalt i boken.
Vad göra?
Jag vet inte.
Det är bara städa köket, som ser ut som ett katastrofområde efter dagens lekar där, natta barnen och sedan bara försöka somna utan att tänka en enda tanke mer på de elva adjektiven.
Den specifika jämvikten
Hm. Jag sitter alltså med ett fruktansvärt svårrättat manus, som jag tydligen själv har skrivit en gång i tiden, och försöker få ordning på det. Det är tur att ingen svensklärare har fått det till bedömning… I snitt är det 1 syftningsfel, 5 stavfel, och 3 interpunktionsfel per sida.
Jag hade INTE blivit godkänd i svenska.
På de 178 första sidorna har min ovärderliga korrekturläsare hittat och markerat 1078 fel.
Värst är det att komma till rätta med upprepningarna. I ett stycke om nio rader händer det att jag skriver ordet ”fienden”, just det, nio gånger.
Hitta på åtta synonymer till ordet ”fienden” den som kan! Och som blir bra och passar i sammanhanget.
Igår jobbade jag hela dagen – och kom 17 sidor framåt… Ändå fick jag lämna kvar en del fula upprepningar, annars hade bara den enda sidan tagit mig flera dagar att skriva om.
Ibland kan man bara rätta och korrigera till en viss punkt. Det gäller att hitta den specifika jämvikt, där en text fungerar, trots en del skönhetsfel.
Valet står ofta mellan begriplighet och skönhet.
I denna bok väljer jag begriplighet.
måndag, januari 08, 2007
fredag, januari 05, 2007
Stressigt
Jag rättar manus.
Jag hinner inget annat än det och familjen.
Som tur är får jag hjälp med manuset av S.
Suverän hjälp.
Annars skulle jag inte hinna med allt som ska göras.
Med manuset. Med allt annat.
Jag hinner inget annat än det och familjen.
Som tur är får jag hjälp med manuset av S.
Suverän hjälp.
Annars skulle jag inte hinna med allt som ska göras.
Med manuset. Med allt annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)