Tonläge

När man skriver består den allra första ansträngningen i att hitta rätt tonläge. Som journalist fick jag ofta till uppgift att porträttera personer. Ena gången var det en överläkare som efter pension i tio års tid arbetat fram ett akuthjälpmedel för att kunna ge patienter kroppsvarmt dropp, även vid bilolyckor som skett mitt på vintern i trettio graders kyla. Andra gånger skulle jag skriva om ungdomsbrottslingar, eller om en man som med 35 knivhugg hade dödat sin hustru i ett svartsjukedrama.

Ett av de känsligare och svårare porträtten att genomföra var om ett barnlöst par, som förutom sorgen över sin barnlöshet riktade skarp kritik mot landstinget men hyllade en privat gynekolog. På så sätt fick det som från början såg ut som en enkel men sorglig historia om barnlöshet även djupa politiska konsekvenser. Jag tvingades intervjua landstingspolitiker, chefsläkare och en hel rad med anvsariga inom sjukvården för att sedan skriva flera kompletterande artiklar för att tidningen inte skulle hamna i ett sorts jäv, kanske även få anmälningar på sig för att rikta osaklig kritik mot landstinget.

Varje sådan historia har sitt tonläge. Jag skriver dem inte på samma sätt. Som författare har jag nu oändlig nytta av den träning jag fick som journalist. Ändå hamnar jag rätt som det är i klistret. Jag vet inte vilket tonläge som blir bäst i en bok.

De elva adjektiven som jag skrev om igår har naturligtvis hållit mig vaken inatt. De hade ett syfte när jag skrev dem, med det var också lite av det jag kallar ”jazz”.

I vanliga fall när jag bestämmer temat och historien för en bok väljer jag noga ett tonläge som jag sedan håller. Man kan säga att jag på förhand, innan skrivandet, orkestrerar min historia. Jag bestämmer vilken sorts komponenter som ska ingå. Därefter går det lätt och smidigt att skriva, man följer bara sina egna uppsatta regler för just den berättelsen.

Det gjorde jag inte lika väl när jag satte igång med ”Den andra hustrun”. Jag tillät mig att ”jazza”, svänga till det, improvisera, alldeles så som ett jazzband gör.
Att skriva på det sättet känns härligt och öppnar givetvis för nya kreativa impulser. Det kan bli väldigt bra, läsaren kan i lyckliga fall känna samma glädje och lust i läsandet som författaren erfor när han skrev.

Det kan också haverera. Det kan bli så kvistigt och yvigt att läsaren efter ett tag inte känner igen sig, börjar fråga sig vad författaren menar, vart han vill. Det kan till och med bli oskönt, rentav obekvämt att läsa.

Min förläggare, Lars, blev glad, närmast euforisk, när han läste manuset. Han tyckte det var det bästa hittills. Men nu sitter jag här med min sönderplockade bok, så som det blir efter ett väl utfört korrekturarbete av en duktig redaktör.

Jag har alltså en överlycklig förläggare som vill ge ut boken exakt som den är, minus stavfel förstås.
Jag har en redaktör, Sara, som färgat stora delen av texten blå och röd och grön och rosa och strukit med svart och skrivit vildsinta kommentarer över hela sidorna.

Slutligen har jag mig själv som ska fatta de avgörande besluten över varje ords öde. Om det ska strykas, bytas ut, eller stå kvar.
Det låter säkert futtigt, att byta ett ord här eller där kan väl inte vara så märkvärdigt.
Men det handlar om tonläge. Om jag kan känna mig säker på att läsarna kan följa med i det lite jazziga, då blir boken som bäst utan strykningar. Känner jag mig det minsta osäker på det måste jag styva upp tonläget, därmed språket. Då måste jag rensa hårt bland orden.

Givetvis vet jag inte svaret. Varken min förläggare som hyllar boken som den är, eller Sara, min redaktör som hittat brister har rätt, sitter inne med sanningen. Det är blott två olika temperament som råkat läsa samma text och upplevt olika saker.

För mig återstår hårt arbete. Min utgångspunkt är att varje text alltid kan göras bättre.