Grafomaniskt vanvett

Den surhet och ilska jag bär kommer sig av saker jag inte kan påverka.
Förlagen kommer inte att höra av sig innan sommaren om min färdiga roman. Människorna på förlagen är inte elaka, de håller bara på att planera sina semestrar. Jag förstår läget, men det underlättar inte min situation, utan försätter mig i maktlöshet.

Det andra som får tånaglarna att krulla sig är att jag hade förväntat mig att jag skulle kunna skriva på en ny roman nu. Det går inte. Det får jag inse. Hustrun är höggravid. Vi beräknar att få tillökning den 19 juli. Jag har bara vägrat att inse vad det för med sig i form av arbetsfördelning i hemmet.

Jag har alltså hela problembilden klar för mig och egentligen är det bara att sätta nytt datum för när jag kan börja skriva; troligen tidigast i slutet av augusti. Ett lyxproblem alltså.

Tänk positivt, säger folk. Inte hjälper det. För trots all förmåga till logik och förnuft och annat jag i andras ögon besitter är jag precis som ett barn. Inuti är jag som Naya 3 ½ . Hon ville måla ansiktet NU. Inte i augusti. Jag vill skriva nu. Inte i augusti.
Så oresonligt omedgörlig är jag innerst inne.

Ta semester, säger folk. Sanningen är den att jag inte vet hur man gör. Jag försökte en gång i det som känns som ett helt annat liv. Jag åkte för att sola och bada och jag vet inte vad; hänga på krogar? Dansa? Hur som helst kom jag iväg till Turkiet.
Det blev en fasansfull vecka. Efter två helt menlösa dagar på någon av de kända turistorterna, jag minns inte vilken, körde jag ut min dåvarande flickvän från hotellrummet med orden: ”Stick ut och roa dig, jag ska skriva.”
Och så satt jag och skrev på papper jag stulit i receptionen. Flickvännen kom tillbaka mitt i natten. Jag hade inte skrivit klart. Jag minns att hon började gråta. Jag orkade inte ta hennes gråt. Jag gick ut på balkongen och fortsatte att skriva.
För att ändå ta hand om min flickvän hittade jag på att hyra en motorcykel och vi brände iväg inåt landet, vi körde i bergen, längs kusten. Över allt. Det var det umgänge jag klarade av; att köra så fort att orden slets ur våra munnar. Vid ett tillfälle körde vi omkull. Vid ett annat åkte vi fast i en poliskontroll. Flickvännen var tapper, bet ihop, grät i smyg. Jag blängde surt på henne, tankade motorcykeln och körde vidare. Eftermiddagar och nätter skrev jag. På restauranger där vi stannat för att äta skrev jag. Jag såg och förstod hur illa jag gjorde min flickvän, men kunde inte hjälpa mig. Jag hade att skriva. Annars hade jag gått under.

Vi är skapta olika. Medan en del trivs alldeles utmärkt med att dra benen efter sig och bara dröna hamnar jag i plåga om jag inte får arbeta, ta i. Helst skriva. Jag vet inte om det handlar om att skapa något eller om det mer fungerar som en flykt från en värld jag inte riktigt orkar med. Semester, eller snarare, att vara sysslolös gör mig förryckt. Att inte ha ett mål, att bara se tiden rinna iväg utan att något blir skapat är fasansfullt.
Det handlar inte om ren och skär grafomani, att jag måste få ned bokstäver, vilka som helst, på ett papper. Det ska vara substans, vad det nu är, och till min olycka gör det mesta jag skriver mig ännu olyckligare eftersom det aldrig vill hålla måttet.
Jag har överhuvudtaget svårt att förklara vad min ävlan är och vart den syftar, men jag finner djup tillfredsställelse när jag skriver en bra sak. Böckerna om Djingis Khan har fyllt mig med temporärt lugn. Medan jag skriver dem har livet en mening. Annars inte. Och när en roman är klar börjar jag strax hitta dåligt i den, som jag prompt vill stryka, göra om. Så ohyggligt är mitt psyke inrättat.

Jag har aldrig ro, känner mig aldrig tillfreds i någon annan syssla. Att bygga en vedbod fungerar ett tag. Det fyller mig med ro i några dagar, sen börjar jag ledsna. Och plötsligt en dag måste jag ha papper att skriva på. Det är som att ha ett vilddjur inom sig som börjar morra av törst, av hunger, av ursinnig leda att behöva äta gräs när det vet att det finns kött. Det är en sanslös kraft jag inte kan bemästra. I stunder av skrivande är jag rabiat och asocial. Ursinnet över att bli störd är så enormt att jag mår illa rent fysiskt.

Jag konfirmerade mig i sena trettioåren, som förberedelse inför mitt giftermål. Jag ansåg det viktigt; att aningslöst låta sig vigas i en svensk kristen kyrka gick inte för sig. Min konfirmationspräst trodde jag hade ett kall; att skriva.
Jag tror inte det. För det drabbar mig som en förbannelse. Och inget gott och vackert kommer ut av det. Jag tycker inte ens att litteratur är det viktigaste som händer i mitt liv. Mina bästa vänner läser inte. Jag läser massor. Ändå är jag inte klokare än de. Och det mesta som finns skrivet är ren smörja, mitt eget och andras. Varför över huvud taget producera mer skräp, undrar jag ständigt? Min bror, Spacelounge kan konsten att vegetera. Det finns till och med folk som anklagar honom för flegmatism, medan jag ibland får höra att jag är hetsig, hetlevrad och stundom löper amok. Medan han långa perioder kan leva i total overksamhet och finna sig till freds med det finner jag varje sådan stund avskyvärd. Vi avundas inte varandra, vet båda två att det bara är så det är. Vi är olika.
Den ena eller den andre har inte någon psykisk brist som bör rättas till på soffan hos någon hjärnskrynklare. Det handlar om personlighet. Min bror kommer lättare till ro än jag. Man kan säga att det vispar mer i mitt liv, i pungkulorna, i huvudet, överallt. Vi kommer ur samma livmoder men är helt olika disponerade. Det är hela saken.

Långa perioder har jag varit polyamorös, i andra seriemonogam. Oavsett har mitt skrivande, mitt undandragande, mitt frenetiska tänkande som aldrig leder någon vart, trasat sönder den ena relationen efter den andra. Hur många flickvänner har jag drabbat på detta sätt? Hur många har tvingats in i tapper undanglidande och gömd gråt över att jag aldrig funnits där för dem? Jag vet inte. Men ett vet jag: räckan av förstörda relationer i mitt liv är så lång att jag skäms och jag får ofrivilliga rysningar när jag tänker på det.

Det kan låta löjligt men min hustru har högre militär grad än jag. Den där militära graden betyder givetvis ingenting. Men samtidigt, för att få den, tvingades hon att pressa sig fram i en totalt manlig miljö i flera år. Hon är tydlig i sina budskap, av helt egen kraft men också uppövat. Hon skulle aldrig få för sig att låtsas tapper och gråta i smyg. Hon drämmer istället till mig verbalt, hårt, effektivt, när jag har fel, gör fel, eller beter mig som en idiot.

Det här känner jag på mig och hennes självklara tydlighet ligger så mycket i dagern att jag aldrig behöver tvivla på var jag har henne. Därför blir vårt samliv ett under av smidighet. Därför har vi bara haft en verklig konflikt på nio år. Den var för mig plågsamt och förödmjukande eftersom jag tvingades inse att jag hade fel, men resultatet blev fantastiskt. Vad hon egentligen gjorde var att hon konfronterade mig med min egen innersta vilja. Vad ville jag?
Jag ville vara med henne – och skriva.
Hon är den enda person jag till fullo respekterar.
Hon är den enda och första person som satt en gräns för mitt beteende. Den här gränssättningen har bringat lycka till mitt liv. Under tiden har jag skrivit fyra böcker. I perioder jobbar jag närmast ihjäl mig, men det är så jag trivs. Det är en sorts vanvett, men det är inget att sätta sig ned att analysera och navelskåda om. Det handlar mer om att acceptera och dra nytta av kraften. Att kanalisera den.

Det är det enda som fattas mig: Att jag inte lyckas avleda min andliga virilitet. Hustrun och jag stjäl oss nu stunder när barnen sover eller leker själva. Vi konfererar. Vi måste hitta en lösning och ett sätt att tygla mitt vanvett. Min grafomani som oftast inte leder någon vart, utom de där tio procenten som till sist faller ut som romaner.

Surhetens halveringstid

Mamma har åkt iväg på arbetsintervju. Med besvär. Hon är tungt gravid.
- Får jag måla ansiktet pappa?
- Nej
- Varför då?
- Det blir kladdigt.
Naya tänker. Naya kommer på:
- Jag använder inte alla färger. Då blir det inte så kladdigt.
- Tula kommer att bli kladdig, säger jag avvärjande.
- Nej då. Jag hjälper henne, förstår du väl!

Det finns sju färger. Naya pekar på de tre hon vill använda. Jag tittar på Naya och förundras. Vad allt hittar hon inte på för att komma runt mitt sura, enstaviga NEJ?
- Måla du, ändrar jag mig.
- Tack pappa! Du är underbar!
- Jag vet inte det, snarare är det du som blivit fantastisk på att förhandla.

Det sista hör hon inte. Hon har redan börjat måla. Men det är alldeles sant. Jag är inte ett dugg underbar. Jag är sur som ättika. Och jag kommer att fortsätta att vara det några dagar till. Det går inte att forcera. Varje känsla har sin tid.

Barnen märker att jag är ur balans. Naya tacklar det genom att vara extra duktig och förnuftig, länge. Framåt eftermiddagen orkar hon inte längre. Då blir hon kinkigare än vanligt.
På så sätt kan man säga att dåligt humör smittar.

Under dagens lopp har som tur är även barnens glada och ändlösa upptåg smittat av sig ett grand på mig. Sakta men säkert kommer jag upp till ytan. Surheten avklingar. Halveringstiden är dock ännu okänd.

Fixa sinnet

Hustrun påstår att jag varit sur i mer än en vecka.

Förmodligen har hon rätt.

Jag har att kalibrera om mitt sinne. Annars förstör jag hela sommaren.

Konsten att stressa sig själv

Hustrun som karriärväxlar från officerare och flygtekniker till rektor är äntligen hemma. Hon har ledigt, kan vara med barnen.
Min plan var att börja skriva nu; denna dag.
Jag har redan planerat och tänkt ut så mycket i huvudet.

Men andra parametrar träder in och förstör alla mina planer. För det första är det sommar. Det är den mest förfärliga årstiden för en författare som råkar äga 16 hektar mark med vidhängande lador, garage och boningshus. Det står inte mindre än åtta byggnader på gården. Alla kräver sitt pyssel för att inte hamna i permanent förfall. För att inte tala om den stora gräsytan. Den tar fem timmar att klippa med en vanlig motorgräsklippare som man går efter. Det tar betydligt mindre tid med den åkgräsklippare jag och jätten Johan samäger, men ändå.

Allt tar sådan förskräcklig tid. Jag blir galen och myser inte, som jag väl borde, av min egen ägandes lantliga idyll. Istället kokar ilskan i mig. Jag drömmer om en eldkastare att bränna bort gräset med och byggnaderna; låt dem ruttna, tänker jag. Men samtidigt. Det går inte. Jag har på samma gång en bister förvaltargen i mig som inte kan låta något gå till spillo. Saker måste ses efter. Annars mår jag på sikt ännu sämre av byggnadernas förfall än av den ilska och irritation jag för tillfället är helt uppfylld av.

För övrigt är hustrun supergravid. Nu när hon slutat jobba tillåter hon sig att säcka ihop. Jag ska inte bara förvalta vår gård. Jag har att fixa tyngre hushållsbestyr också. Och mitt i allt tränger sig våra kontrollerande myndigheter in och förstör ännu mer tid för mig. Jag ställde i ordning allt på bilen. Lagade lysen och lampor, fixade bromsar. Bilen var tipp topp för att vara en 89:a – och fullkomligt trafiksäker, det höll besiktningsmannen med om. Men vad hände? Jo, det pyser lite i ljuddämparen ur en spricka som var där förra året också. Då gick bilen igenom. Nu fick den en tvåa och därmed körförbud.
Jag måste alltså laga bilen igen och åka till besiktningen igen, bara för att den kontrollerande myndigheten är fullkomligt godtycklig och nyckfull i sin bedömning av bland annat ljuddämpare och graden av deras läckage. Jag som redan har överskott av tidsläckage kan knappt bära detta slöseri med tid. Jag får lust att göra en Mona Sahlin, dvs strunta i att besiktiga bilen alls.

Allt det här vore i sin ordning och jag hade varit lugn och harmonisk, om det inte varit för att jag vill få några timmar om dagen att skriva.

Inget kan vara mer stressande för mig än att inte få jobba med det verkliga jobbet, att skriva nästa bok som planerats i över ett år. Allt annat är flams och hinder och driver mig snart till vanvett.

Midsommar

Byns festplats och camping. Midsommarfirande. Tanken var att barnen skulle dansa grodorna. Men Tula fick tag på en burk dricka. Sen stog hon på kvarnstenen. Inget kunde få henne därifrån.
Hon drack.
Hon iakttog.
Ville inte dansa.

Såg den löjlig ut, dansen?
Vad händer i ens barn, egentligen?

Jag var likadan som barn. Iakttog hellre än deltog. Vad hände i mig då?
Jag minns inte. Jag minns bara fasan och vreden när någon vuxen kom och störde mig och ville tvinga mig till saker jag inte ville.

Så jag tvingar aldrig Tula. Vill hon stå på en kvarnsten får hon stå på en kvarnsten.

Kreativitet

Tidigare inlägg har handlat om kreativitet, fast jag inte riktigt avsåg det när jag skrev, men jag märker det av kommentarerna.

Mysla skriver:
”Jag skriver bäst om sena nätter då lugnet sänkt sig över staden och månen lyser utanför. Varför vet jag inte, men jag antar att det har med avslappningen att göra. Då har jag sinnesro, inte annars.”

Rene hakar på:
”Sinnesro ja… det kan vara det som gör att man skapar bäst under den tiden på dygnet, å andra sidan är mitt huvud alltid i arbete under tiden jag gör annat, den arbetar kreativt hela tiden, färg, form, design. Alla andra "måsten" i vardagen känns frustrerande, det hindrar mig i att vara kreativ. Så den sena timmen då alla sover är tiden jag har för mig själv och mitt skapande... sen timme - sinnesro - skapande - tror jag.”

Karin:
”Medan jag är mer som du, Anders. Sitter mest hela dagarna, eller i alla fall långa pass, och det är inte alltid det blir något.Det är som att försöka fånga något oändligt stort i något mycket litet, till slut.”

Jag finner gemensamma nämnare, även om det inte är klart uttalat. Det handlar om behov av avskildhet och att akten av skapande kräver tidsutrymme.

Jag kan inte skriva. Det går inte med två barn som behöver utrymme att upptäcka och utforska världen. Och jag orkar inte skriva om nätterna. För det krävs rejäla arbetspass om jag ska komma någon vart med berättelsen om Djingis Khan. Jag klarar mig inte med någon timme här och där. Jag behöver regelbundna, fullständigt utvilade och vakna arbetspass för att gå iland med uppgiften.

Ändå kan jag jobba. Jag kan jobba medan jag är med barnen, ungefär så som René beskriver. Medan ungarna går loss i sina lekar glider jag omärkligt undan och för min inre syn börjar jag förflytta hela den mongoliska hären närmare Kinas gräns. De har 300.000 hästar med sig och blir tvungna att invänta spanarnas informationer om fiendens ställningar. Betet tryter. Vad göra? Hur föda så många hästar? Varje häst kräver åtta kilo hö om dagen. De ska byggas upp för att orka långa marscher och strider.

På så sätt kan jag bearbeta och lösa delproblem och med det får jag låta mig nöjas. Men denna omständighet är inte helt olycklig. Det skapar en längtan i mig att äntligen få sätta mig i rejält tilltagna arbetspass. Så att jag inte bara kan kreera små ryckvisa lösningar för utfordringen av hästar; utan även kan få uppleva flow igen. Att ostört sitta mitt i flödet av dessa tankar. Att uppfyllas helt av exempelvis år 1206 när det lilla folket mongolerna gick in i Kina och besegrade jätten.

Hur gestalta? Hur göra det plausibelt och trovärdigt? Det är som om en av Sveriges minsta kommuner skulle få för sig att marschera mot Bryssel för att besegra och ta hela Europa.
Den grejen gick Djingis Khan iland med. Och jag ska göra övertygande och läsvärd litteratur av det.

Tankar tar tid

En fråga kom:
”När skriver du absolut bäst? När är ditt flöde ohämmat och när känns det som att du producerar de bästa texterna?”

I stunder av affekt skriver jag bäst, i vart fall i den meningen att det går fortast, mest flytande. Jag kan mycket enkelt driva mig själv till sådan sinnesrörelse, vilket är den viktigaste ingrediensen i mitt skrivande. Det handlar absolut inte om att sitta och vänta på inspiration. Det är bara att sätta igång att arbeta. Dag efter dag efter dag.

Ohämmat flöde ska mer ses som skval och frambringar sällan bra text. Själva skrivandet, orden som flödar, är bara en del av processen och bildar i slutet av resan endast en slagghög, skräpet som behövde skyfflas undan för att få fram de få ord som verkligen är värda något.

Hela tiden inom oss bär vi människor fantastiska tankekomplex. De finns där hela tiden, men oftast är vårt tankegods fullständigt osorterat, oreflekterat, ogenomtänkt; så också i mig.
I modern litteratur är det vanligt att häva ur sig allt detta slagg. Och publicera det. Jag fasar över det och kan inte läsa många av de bestsellers som ges ut eftersom de är skräp rakt igenom.

Ibland kan jag finna små pärlor mitt i det ohämmade flödet. Men så skrev jag mer för tjugo år sedan. Nu producerar jag allt mindre text. Jag låter det ta tid och jag bearbetar mer i skallen innan jag slösar vare sig fingerrörelser eller papper.

Skrivandet har fått en helt annan rytm. Tangenterna är tysta i tio, tjugo minuter, så plötsligt, kommer en kort skur av frenetiskt hamrande. En mening, tre meningar, ett litet stycke uppenbaras på skärmen. Sen, tystnad igen.

När jag skriver de fyrahundra sidor tjocka böckerna om Djingis Khan går det till så. I genomsnitt producerar jag två sidor text om dagen. Bra dagar får jag ur mig nio sidor text som håller, inte behöver strykas ned. Vissa dagar blir det ingen text alls. I början var det frustrerande, men nu vet jag att en blank dataskärm utan text också är arbete. Att ha disciplinen att sitta en dag i åtta timmar och arbeta utan att det till synes blir något innebär inte att jag varit lat. Tvärt om har jag haft modet att stryka alla de dåliga uppslag som kommit för mig.

Att vara författare handlar mer om att välja bort 90 procent av det skräp som kommer för ens sinne än att skriva ned allt.

Inspiration och ohämmat flöde finns inte i min värld. Det handlar om att lära sig att älska arbetsprocessen, att lära sig förstå det enkla:
Tankar tar tid.

Tveeggad mental disposition

Ibland önskar jag att bloggen kunde fungera som mitt virtuella skrivrum, men så är det inte. Ett sådant har jag på annat håll. Det består av travar med fullskrivna A4-sidor hjälpligt indelade i plastmappar. Med åren har det blivit rörigt eftersom jag inte lyckas kategorisera det jag skriver.

Allt det där har blivit skrivet eftersom orden flödar ur mig som snor, ett sekret som inte går att hejda. Tittar jag noga efter liknar det mest en ohämmad organisk utväxt som sällan når målet; att hamna i skön blomning. Mitt skrivande är ett valhänt försök att komma fram till något som är bra. Nittio procent av det jag tänker, tycker, får för mig, skriver; är enligt min inre censor ren skit.

Utan censor skulle jag ha publicerat 40 böcker istället för 4. Jag ryser vid tanken.

Att ha en inre censor är bra. En del förväxlar detta sovringsarbete med prestationsångest. Inget kan vara mer felaktigt. Det första är en reningsprocess, det senare en mental låsning, förödande för det egna välbefinnandet.

Mitt högsta tillstånd är att i lugn och ro få tid att censurera mig själv. Även putsning är tillfredsställande. Att putsa en text tills den skiner.

Jag arbetade några år på tidning. Jag klarade det bra, rent mekaniskt, men jag minns med fasa hur förfärligt det i själva verket var. Vi människor är olika mentalt disponerade. Kollegor till mig levde i den bästa av världar; jag befann mig i helvetet.

Jag har full förståelse att folk kan gå under, bli alkoholister, bittra, begå självmord, eller till synes helt plötsligt rikta det utåt och slå in skallen på chefen. Allt det där hände inom mig; bildlikt. För jag lät det aldrig gå riktigt så långt. Det var när jag i fantasin alltid bar med mig en tveeggad yxa i korridorerna på jobbet som jag sade upp mig.

Dags att bli författare, tänkte jag. Innan jag slår ihjäl någon.

Asocial syssla

Ni får förlåta mig. Jag är en usel minglare i verkliga livet, lika dålig är jag på att e-mingla, eller vad vi ska kalla bloggandet där det ibland sker mer under ytan, i kommentarerna, än i själva bloggen. Jag har fått så vänliga kommentarer att jag närmast vill kalla dem kärleksfulla.
Jag vill svara men klarar det inte just nu.

Allt är bra med mig, i familjen, i det timliga livet, men jag drar mig undan. Utåt kan jag nog verka fjär, på gränsen otrevlig, för inuti börjar jag forma uppslaget till en bok.

Under den processen klarar jag inte av att kommunicera värst bra. Det är en koncentrationsakt som är helt naturlig, men ställer till förfärligheter för varje författare i det sociala livet.

Ingen skulle någonsin få för sig att kräva trevligt mingel av Kajsa Bergqvist när hon står och koncentrerar sig framför ribban. Man applåderar och hejar och ropar uppmuntrande från läktaren, men man kräver inget annat av henne än att hon ska hoppa. Man kräver inte ens det. Varje åskådare önskar henne en hög och graciös flygtur.

Grejen är att ingen ser författarens ribba. Den ligger där, upplagd på en alldeles orimlig nivå, 2.75 känns det som. Och man står framför den i ett helt år. Man önskar sig lite stöd från omgivningen, men eftersom omgivningen ingenting ser eller begriper har man som författare bara en väg att gå. Man blir tvär och folkilsken. Allt för att få vara ifred.

Tur att jag inte har några föredrag inbokade på ett tag.

Den skarpaste kontrasten

I en eller annan form kommer jag att fortsätta blogga.
Kanske mindre frekvent. Kanske lika frekvent.
Nu tömmer jag bara helt sonika skallen.

Vad händer i mitt liv?

Jag är under isen och flyger över himlarna. Samtidigt.
Författaren i mig drar sig undan. Vill bort.
Vill slippa stimmet och skrålet. Nyhetsflödet.
Alla sensationer som händer ideligen.
Författaren i mig säger:
”Det finns inget så nytt under solen att människan helt bör avstå från att reflektera.”

Tre-och-ett-halv-åringen i huset begrundar döden. Påträngande ofta.
Hon vill inte dö. Hon vill inte att mamma ska dö. Eller pappa. Eller mormor.
Tre-och-ett-halv-åringen kopplar redan ihop ålder med död. Hon vill inte bli gammal, att mamma ska bli gammal, eller pappa. Eller mormor.
I själva verket räknar hon upp alla hon älskar; farbror, moster, kompisar.
Hennes hjärta är stort. Hon älskar så många.
Vips snäpper hon ur det där och tar stekspaden och kör upp under tröjan och trycker den mot min rygg. Jag hoppar till. Det är så förbaskat kallt att få en plåtstekspade tryckt mot ryggslutet. Hon skrattar förtjust.
En timme senare kommer döden i hennes tankar tillbaka och jag börjar begripa att det är en tidsfråga. Snart kopplar hon ihop allt. Bilkrockar. Sjukdomar. Irakkriget på TV som vi inte låter henne se. Motorsågen som är aj aj och farlig och som hon inte får leka med. Alla andra farliga saker i hemmet. Eluttagen. Vedklyven. Flaskor med kemiska substanser.
Döden fyller sakta men säkert min sprudlande oskyldigt lekande dotter med allvar.
Jag försöker förstå att det är i sin ordning.
Livet som vi känner det har en skarp kontrast.
Vi finner den outhärdlig.
Ändå måste vi lära oss att leva med och hantera den.
Döden.

Text och ved

Jobbar med ved. Jag kommer att jobba med ved rätt många dagar. Under tiden funderar jag över vad jag vill med bloggen. Jag har bloggat i fyra månader men är ännu inte bekväm med formatet. Det blir så helt utan syfte för mig, det här. Tiden vill heller inte räcka till för att skriva riktiga saker.
Jag blir störd av mina två skrivande yrken, journalistens och författarens, märker jag. När jag skriver som journalist har varje artikel ett syfte. Jag berättar eller belyser exempelvis kommunstyrelsens ändring av KBT, (Kommunalt Bostads Tillägg) vilket är livsviktig information till alla pensionärer i kommunen, eller så rapporterar jag hur en viktig dom faller i tingsrätten mot en man som knivhuggit sin sambo med 35 hugg. När jag skriver böcker har texten också ett syfte, att bygga upp spänning, förklara ett historiskt skeende, begripliggöra svåra sammanhang, ibland bara gestalta en person och hans motiv.

Sådana texter blir för mig spännande och meningsfulla att skriva. Det är helt enkelt jävligt svårt för mig att bara bluddra text. Jag vill leverera något. En substans, om så bara ett skratt, en liten tanke.

Samtidigt har jag ingen lust att vräka ur mig mina privata våndor, i den mån jag har några. Även sådant vill jag sätta i ett större sammanhang – vilket jag gjorde i min debutroman; ”Månskensligisten”.
Där, i den boken lyckades jag med något stort, att lyfta ett privat lidande till något allmänmänskligt och allmängiltigt. Det hela blev en sorts bestseller, som även ungdomar orkar och vill ta till sig, som häpnadsväckande nog även används som kurslitteratur på vissa lärarhögskolor.

Hm. Jag får alltså en sorts kortslutning av att försöka ändra mina skrivambitioner, att bara lite mer låta mig klottra i bloggen. Jag känner mig hur okomfortabel som helst.

Ha. Snacka om lyxproblem! Mitt största dilemma i livet just nu är hur jag ska forma texten i en blogg och ute gassar solen, det är fortfarande, klockan åtta på kvällen, 22 grader i skuggan, och min kropp är så där skönt trött efter en hel dags hårt arbete. I morgon kommer jag att vakna stel i varje led och fiber.

Hemsida med Blogg

Kära bokläsare (och ni andra)

I förra inlägget berättade jag om att bloggen hamnat snett. Det var tänkt att den skulle handla om Djingis Khan och böckerna om honom. Så har det inte blivit. En läsare gav mig följande kommentar:

”När jag lade till din blogg bland mina favoriter så hade jag sett framför mig hur jag fick följa ditt arbete med de nya böckerna. Kanske även få lite mer info om D.K:s liv som inte fått plats i böckerna m.m.
Tyvärr har jag inte upplevt att bloggen ger mig något av detta vilket lett till att jag sällan tittar in här...
Mattias”

Du ska ha stor tack för kommentaren, Mattias!
Min nuvarande hemsida www.djingiskhan.com tog 2 manmånader att bygga, samt att den kostar att hålla öppen. I själva verket är hemsidan en dryg kostnad för mig.

Mitt huvudproblem just nu är att hitta ett billigt och snabbt sätt att bygga en ny hemsida för Djingis, mina böcker, samt min egen blogg, helst en sådan blogg där det går att lägga upp olika kategorier.

Jag vill att hemsidan ska innehålla fyra delar som blir busenkla för mig själv att uppdatera:
1) Fakta och uppföljning kring bokserien om Djingis Khan
2) Personlig Författarpresentation
3) Föredrag och referenser
4) Blogg med kategorier samt möjlighet till kommentarer.

Jag har sett att Apple har en briljant enkel lösning för detta. De har mallar som det bara är att ”hälla” i sin information i – och vips så har man en hemsida. Problemet är att jag inte har sett något lika bra för oss PC-användare. Jag kan finna det lite märkligt, 97% av marknaden har PC medan Apple med sina ynka 3% gör de fiffiga lösningarna. Apple ger till och med bort denna enkla och bra hemsidesfunktion gratis med upp till 50Mb utrymme på deras server, om jag förstått saken rätt.

Så. Mattias och eventuellt andra läsare av böckerna som väntar på bättre info, tyvärr får ni ge er lite till tåls. Jag letar helt enkelt efter en lösning, samtidigt som jag prövar mig fram här i bloggen vad annat jag kan tänkas vilja skriva om.

Under tiden tar jag tacksamt emot tips om det är någon som vet om en enkel, helst kostnadsfri, weblösning som jag kan börja bygga en hemsida i. (Det får inte vara så komplicerat att jag måste lära mig exv Dreamviewer. Spray och liknande fula och dåliga lösningar är inte heller vad jag avser!)

Nytt syfte...

Jag började blogga som en service till mina läsare. Hemsidan www.djingiskhan.com kändes tung att uppdatera, en blogg verkade enklare.

Framför allt ville jag få till stånd en enklare och bättre dialog med mina läsare.

Det har inte blivit någon service. Istället för att läsare av mina böcker fått mer information blev jag en del av bloggosfären. Jag fick snabbt nya bekanta. De besöker mig, jag dem – och vart efter har bloggen alltså ändrat karaktär.

Mitt ursprungliga syfte har gått helt förlorat. Dialogen med läsarna (alltså bokläsarna) fortsätter, men via mejl och hemsidan. Även pappersbrev förekommer frekvent. Den sortens läsare som läser mina böcker verkar fullkomligt ointresserade av det som händer i bloggosfären.

Det får mig att undra. Över mig själv och vad jag skriver i bloggen.

Det ensamma åstadkommandets gemenskap

Jag har inte några åsikter utan är ambivalent. Att borra sig in i sin egen text, egentligen att skärskåda sig själv, att producera skönlitteratur är ett älskligt ställe att vara; där har jag full tillåtelse att uttrycka min ambivalens. Vad vi gärna glömmer är att tvärsäkerhet och fundamentalism är nära grannar till varandra.

Ett populärt uttryck är att en del av livet består i att söka sig själv, finna sig själv, alltså att hitta den identitet man i själva verket är. Det är en fullständigt meningslös sysselsättning. Man kan bara vara den man är. Det är och kommer aldrig att bli något man kan leta efter och finna.

Intressantare vore att ringa in och identifiera vad som är det goda i människan. I sig själv, i andra.

Det viktigaste är att vara sanningsenlig när det gäller de egna sinnesintrycken. Vi människor vet ingenting, vi validerar livet, vad som är rätt och fel, genom våra känslor, inte genom logik, än mindre utifrån regelverk. Bokstavstro är en så felaktig väg att gå att i profana sammanhang måste vi välja ord som gräslighet och ohygglighet för att täcka in det avstånd vi känner. Starkare än så kan vi inte uttala oss så länge vi tror att varat endast är världsligt, inte innefattar andlighet. I andliga sammanhang kan vi emellertid benämna bokstavstro som varande en grov synd.

Ibland får jag för mig att alla borde skriva, att skriva är känslornas ständiga vägning, hela tiden hamnar jag i osäkerhet och det är först genom idogt eget skrivande jag kommer fram till det jag åstundar, en sorts biprodukt fälls ut, och långsamt bildas min alldeles egen värdegrund mitt i detta kaos av ambivalens, utan att jag för den skull fortfarande vet något säkert. Detta vankelmod, som de flesta flyr, är det största och högsta i mitt liv. Egentligen vill jag ständigt befinna mig i dess mitt, mitt i sökandet. Men det finns en sorts avigsida, en tyngd som sänker sig över mig - och som driver mig vidare. Det är alldeles onyttigt och onödigt det jag gör, så vitt det inte faller ut något bra. På så sätt är skrivandet sammankopplat med ett åstadkommande. Jag måste få till stånd något som är värdefullt för andra, annars är min sökande gärning förgäves.

Mitt i det ensligaste jag kan företa mig, att koncentrerat reflektera känslor och skriva, återupptäcker jag ständigt: Vi finns för varandra.

"Det handlar om liv"

(clic to enlarge)

Malmö stad har bjudit in mig att hålla föredrag på en seminariedag om klimat och livsstil. Med våra koldioxidutsläpp håller vi på att förstöra vår egen planet. En del forskare hävdar att läget är alarmerande, andra påstår att växthuseffekten inte händer, att det snarare rör sig om naturliga fluktuationer, att klimatet alltid har varierat på jorden. Mitt uppdrag; att ge en historisk vision av hur mänskligheten parerat klimatproblem tidigare.

Sist jag åkte tåg fanns det eluttag med 220 volt vid varje sittplats. Nu visar det sig vara X2000. Inga eluttag, istället finns trådlöst nätverk och uppkoppling mot internet, vilket jag inte har någon nytta av. Datorn dör efter två timmar. Batteribrist. Synd eftersom tåget blir ordentligt försenat. Med eluttag hade jag kunnat jobba i åtta timmar. Jag sitter och dåsar och har det outsägligt trist.

Stockholm central. Jag letar eluttag. Till sist hittar jag ett och sitter på golvet och jobbar någon timme tills nattåget till Malmö dras fram. Eluttag är den nya bristvaran. Man får leta som en tok innan man hittar dem. I sovkupén finns eluttag. Det funkar fint till datorn, även om det står varningstext ”Endast rakapparat”.
Jag jobbar långt in på natten. Med två barn hemma är det svårt att förbereda föredrag, få till ett bildspel med över 90 bilder. Efter 19 timmars tågresa stapplar jag av på centralstationen i Malmö, tar sikte på Savoy Hotel för frukost som inkluderats i biljetten.

Tio minuters promenad och jag är på Filmstaden. Jag står först på programmet och kör in mitt USB-minne i arrangörens dator, på med en myggmikrofon och så är det bara att börja. Jag målar med ord och bild upp en 12000 år lång exposé. Jag berättar hur den ”mongolida” folkgruppen genomför sin folkvandring över Berings sund för att till sist hamna i Sydamerika. Jag avslutar med Djingis Khan.

Applåder och en publik som köper slut på de böcker jag släpat med mig. De som inte får böcker beställer. Jag ler och konverserar och det är roligt alltsammans, men samtidigt är jag så övertrött att jag inte kan räkna växelpengar. Jag kan inte hålla reda på bokbeställningar heller, utan börjar istället ge bort bokmärken där min webadress finns.

Paus. Jag häller i mig två snabba kaffe. Folk piggar upp mig med att säga att föredraget var spännande, bra. Jag känner att jag kanske kommer att orka dagen. Nästa talare är Krister Wiberg, professor i arkitektur. Han är lugn och jovialisk på scen. Ger ett trevligt intryck, men han framträder denna dag oprofessionellt. Han kan inte hålla tiden, i själva verket har han material för tre timmars föreläsning när han ska hålla en timme. Han lyckas inte sy ihop det och summera. Synd, för hans material är bra, intresseväckande. Jag hade gärna tagit del av de kunskaper han bevisligen besitter, men inte lyckades sovra fram. Det hela blir rätt flackt.

Bi Puranen, framtidsforskare, är som ett engagerat duracellbatteri på scen. Rapp, koncis, men arbetar även skickligt med känslor. Det gör inte så mycket att hon inte lyckas få projektorn att fungera tillsammans med sin appledator. Visst är det konstigt, vi kan ta oss till månen, men inte få datorer av olika märken att kommunicera med en och samma projektor.

Lunch: Jag äter i sällskap med en av åhörarna, en intelligent ung kvinna. Hon har otroligt vackra ögon. För en tio år sen hade jag fallit pladask och blivit trånsjuk. Det stora nu är att jag njuter av hennes livliga och engagerande sällskap – och det är bra med det.

Egentligen hinner jag stanna för att lyssna till Christer Ljungberg, VD för Trivector Traffic, Catarina Rolfsdotter-Jansson och Anna-Lisa Linden, professor i sociologi, men min hemlängtan och saknad är så stor att den drar mig iväg mot Kastrup. På tåget över Öresundsbron träffar jag två grabbar. De snackar invandrarsvenska, när de slår sig ned mitt emot mig. Den ene säger: ”De tjäna jävla bra pengar när de byggde bron”.
Den mörke svarar: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv”.
Hans ord drabbar mig. Jag frågar om jag får fotografera dem. Det får jag. Sen frågar jag om varför det handlar om liv. Han berättar att det hände dödsolyckor vid brobygget, något jag inte visste. Han har rätt, hans värdegrund är sund; vad är pengar mot risken att förlora livet?

Medan jag letar efter min Gate på Kastrup ekar grabbens ord i mig. De var utsagda med sådan självklar auktoritet: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv.”

Varför gör jag de här vansinnesresorna? Resan tar 32 timmar från hemmadörr till hemmadörr. Jag tillryggalägger 240 mil. Jag håller ett föredrag i 60 minuter på ett seminarium om klimatförändring. Seminarier är till för att människor ska mötas och utbyta erfarenheter. Och så blev det även denna gång. Seminariet var lyckat. Men de ord jag kommer att bära med mig är grabbens. De sammanfattar på ett elegant sätt det systemfel vi väljer att leva i. Vi fortsätter att jaga pengar och bekvämlighet och riskerar livet på hela vår planet.