söndag, april 08, 2007

Dossiern

Vi satt och pratade marknadsföring av min bok och att jag även konstruerat en ny pilbåge när Lars, min förläggare, plötsligt frågade mig om jag var deprimerad.
Jag hade svårt att förstå vad han menade. Jag? Deprimerad?

Det var för sex dagar sedan. Jag har under hela denna tid inte begripit hans fråga men nu rullar det in i mig: Förståelse och en ruelse.
Man kan ha starka samvetskval fast man inte gjort något fel.

Jag lånade och läste i en av hustruns böcker; Camilla Läckbergs ”Predikanten”.
Det är den boken som långsamt knäcker mig. Jag vill inte skriva som hon. Jag tycker det hon presterat i form av text i den boken är förfärligt.
Jag kommer att tänka att bokbål i vissa fall vore bra.

Ändå. Det sägs att hon ska vara underhållande. Hustrun finner Camilla underhållande. Själv blir jag mållös. Att läsa och försöka begripa att Camilla Läckberg säljer bra är som att frivilligt förflytta en svår tandvärk in i själen.

Samtidigt. Det finns bra underhållning. Visserligen i en helt annan genre, men Selma Lagerlöf var en sådan författare.
Vad är det som gör kvalitet?
Hur bedömer jag den?

När jag kör bil har jag ofta på radion. Lika ofta måste jag stänga av eftersom mitt sinne plötsligt invaderas av någon låt som får det att gnissla och skära i mig. Oftast handlar det om någon av de låtar som ligger etta på alla listor. Jag står bara inte ut.
Min smak är en annan.

Överhuvudtaget har jag svårt att stå ut. Jag är alltså inte deprimerad. Jag har bara en helt annan smak än det stora flertalet människor.

Det händer att min smak sammanfaller med ett större flertal. Filmen Gladiator är en sådan företeelse. Faktum är att den filmen är så bra att jag sett den flera gånger. Varje gång jag ser den får jag lust att skriva till filmbolaget och fråga efter manuset. Allt som sägs i filmen är avskalat, utmejslat, alltså bör även manuset vara fantastiskt.
Och jag vet att just jag skulle ha ännu större behållning av Gladiator som text, än som film.

Att jag gör alla dessa tankehopp från min förläggare till Läckberg till populärmusik till Gladiator beror givetvis på att jag sitter med en dossier framför mig. Vad det rör sig om är en tjock faktasamling som min bror har hjälpt mig med. Den kan komma att ligga till grund för min nästa bok. Tanken är att göra denna bok så kommersiellt gångbar som möjligt, dels för att tjäna mer pengar, dels för att ämnet är viktigt och bör spridas och bli allmän kännedom.

Det är här någonstans ruelsen kommer över mig. Det som förläggaren förväxlade med depression.
Jag kan endast lyckönska Camilla Läckberg som skrivit en i mina ögon förfärligt tråkig bok, men som bland andra Expressen bedömer helt annorlunda: ”Predikanten är en vass, mogen kriminalroman som skänker stort läsnöje”.

Dossiern jag har framför mig bör förpackas just som en kriminalroman. Jag är tyvärr inte rätt man att göra det jobbet.

För att få stöd och hjälp har jag givetvis sneglat även på andra, Grisham till exempel.

Det är bara det att genren kriminalroman tråkar ut mig fullständigt.
Jag vill inte.
Jag måste uppfinna en annan väg att berätta det viktiga på.

7 kommentarer:

Unknown sa...

Vad är det som tråkar ut dig med kriminalformsformatet? Vad irriterar dig?

Jag har inte läst Camilla Läckberg så jag har ingen aning om vad jag tycker om just hennes böcker.

Men, det finns väl många sätt att berätta en kriminalroman? Det enda man kan vara säker på är att någon begått ett brott och att man sannolikt får reda på vem i slutet av boken.

Sen är det en annan sak att vi fått en hel radda med kriminalromaner som går i samma stil? Realistiska, halvnojjiga poliser som varvar yrkeslivet med trassligt privatliv och upprätthåller lugnet med klassisk musik och konjak.

Anonym sa...

Jag håller med fullständigt om Camilla Läckberg. Jag har bara läst Predikanten men JAG FÖRSTÅR INTE vad det är som har gjort hennes böcker så otroligt populära - jag fattar inte! Storyn är liksom platt, karaktärerna stiger inte fram, ingenting griper tag. Fast, å andra sidan, jag beundrar författare som Birgitta Trotzig - en sådan fantastisk hantering av orden, av språket. Det var många år sedan jag läste Dykungens dotter nu, men jag går fortfarande och tänker på passager, på ordval och formuleringar som har etsat sig fast.

Fördelen med Camilla Läckberg är att jag inte kan låta bli att tänka: Det där kan jag göra bättre själv!

Peter Madison sa...

Du är ju bra på att uppfinna så jag är inte det minsta orolig att du inte kan skriva en sån bra bok. Fokus bara så är du i hamn....!

Anders sa...

Åsa: Vad irriterar mig? Att det säljs så mycket skräp, kanske. Att det sänds ut så mycket skräp i etern. Överallt.
Jag vet inte. MEN, ett vet jag! Irritation är ett av startskotten för mig när jag ska sätta igång med något nytt!!!

Anders sa...

Johanna: Jag har inte läst Trotzig, tyvärr, men visst är det härligt när böcker betyder något för en och saker fastnar!
Camillas bok har jag lagt ifrån mig. Ingen mening att läsa saker som inte rör vid en det minsta.
Istället har jag klivit in i en annan, bättre, värld och läser Pamuk.
Jag är positivt överraskad!
Pamuk är förkrossande bra.

Anders sa...

peter: Fokus var beställt! Fokus ska det bli, men en liten omväg måste jag få ta.
Jag kan inte landa 'ämnet' just nu.

xxara sa...

ja, då känns det väl bra att du och pamuk ligger "pall vid pall" på lagret :) ...om du minns den bilden...
de vet att placera de två mästarna tillsammans!

jaha, så nu måste man läsa "predikanten" då.
en bok som jag avskydde på ett liknande sätt var "sprängaren". tvingade mej igenom den ändå av nån anledning. tänkte kanske att "snart kommer det där som gjort boken så omåttligt populär..." men det inträffade ju aldrig.
det blev också så fel, eftersom jag inte en sekund kände sympati för huvudpersonen (vilket nog ändå var meningen).
har aldrig tagit i en liza marklundbok efter det. (okej, kanske på jobbet då.)