Jag skjutsade flickorna på dagis och laddade upp med
1) Bäddning av säng
2) Tändning av vedspis
3) Fixa undan frukostdisk
4) Napplaskmatning av Odin
Så ringde jag Försäkringskassan kl 0942 och hamnade som 279 i kön.
Med lugn i hjärtat kunde jag lägga av luren och bädda sängen och tända spisen.
Vid kontroll 0948 var jag på plats 217 i kön.
0955 var jag 121 i kön och frukostdisken var borta.
1002 var jag 41 i kön och hade bytt en oplanerat tillverkad bajsplöja.
Strax efter 22 minuter i telefon denna dag fick jag äntligen prata med en trevlig person.
Det tog bara en vecka och jag vågar inte riktigt kolla hur många gånger jag försökt …
Men jag har fått mycket läst – och gjort…
Att vara ensam hemma med tre barn och stå i sådan telefonkö som numera begärs av en är inte helt lätt…
Jag skjutsar ju på dagis, säger kanske någon.
Jag kan bara erkänna: Det är de krångligaste dagarna. Jag tvingas pendla tre mil dessa dagar för att lämna bort 2 av 3 till dagis under 5 timmar. (Att få på vinteroverall och hitta vantar till 3 barn kräver sin man, jag lovar och när den andra är klar ska den första kläs av för kissning eller bajsning och så där håller det på. För att komma i tid till dagis måste man starta påklädning ganska exakt 47 minuter innan avfärd).
De dagar vi alla är hemma är helt ljuvliga, tycker vi alla.
Men väl på dagis får tjejerna pyssla och måla och göra sådant jag faktiskt inte klarar ensam hemma med alla tre. Ocin blir helt enkelt sjövild så fort glitterfärger och pysselpärlor kommer fram.
Att han stökar till är en sak jag kan städa undan, men tjejerna kan helt omöjligt pyssla när han river omkring. Det går bara inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar