Utkastad ur paradiset

– Pappa har varit ”arga gubben”. Han låter precis som arga gubben i filmen om Loranga och Mazarin.
– Han blir arg och jag går och ritar en teckning till Tula.

(Så vill Naya, 2 dagar efter incidenten att jag ska berätta. Hon har lagt ett stort tungt lock över, men ändå pyser sanningen egentligen ut. Det är svårt att le tappert med tårar i ögonen).

* * * * * * * * * *

(Pappas version, samma incident)

Det senaste halvåret har jag vaggats in i trygghet. Jag har med hela mitt väsen känt att jag gör ”rätt”, eller snarare, jag och barnen har varit i harmoni. Större delen av tiden leker vi, lagar mat, sover, byter blöjor, skrattar och emellanåt höjer jag rösten för att säga ifrån. Min höjda röst gäller oftast någon form av städning eller att det ska slutas kivas.
Har någon blivit ledsen för att jag har höjt rösten har jag genast kunnat trösta. Jag har bara behövt ta dem i min famn.

De senaste fjorton dagarna har det skett en glidning. Odin och Tula fortsätter att reagera likadant, de är kvar i barndomens paradis. De är lätta att trösta och ropar jag ”Goshög” så kommer de springande och vill göra goshög.

Men plötsligt finner jag min äldsta, femåriga Naya, ensam på sitt rum med stängd dörr. Hon kommer inte fastän jag ropar Goshög!
Hon har dragit sig undan och står på knä som i bön vid bordet. Stora tårar rinner utför kinderna.

Jag frågar om jag får komma in.
Hon skakar på huvudet.
Jag säger att jag vill komma in eftersom jag älskar henne.
Hon tvekar, till slut nickar hon motvilligt.
Jag frågar vad det är.
Hon svarar:
– Du älskar inte mej, du skäller vad jag än gör.

Jag funderar, säger:
– Jag måste få säga ifrån när ni kivas.

Naya ruskar på huvudet, säger:
– Jag vill inte prata om det. Jag vill bli liten igen.

Naya fem år har nått en ny mognad och har därmed knuffats ut ur paradiset och hon vill tillbaka. Av hela sitt hjärta vill hon tillbaka. Men det finns ingen återvändo och tårarna rinner. Hon känner instinktiv men förstår ännu inte varför jag från denna stund inte kan trösta henne så som jag tröstade henne i går.

Jag sväljer. Jag måste hitta nya vägar, vuxnare vägar, även om det inte finns något i denna värld som kan ändra på det som hänt.

Att bli utkastad ur paradiset är att inte längre obetingat tro på den villkorslösa kärleken.

Med ens blir världen så mycket kallare. Med ens måste barnet växa och skaffa nya förmågor för att klara kylan.

Också min roll som förälder ändras radikalt.

* * *
(Naya vill att detta inlägg ska läggas ut. Ändrar hon sig kommer jag givetvis att ta bort det)