Med flickorna fungerar det som så att man säger: "Stå still här och håll i er".
Med grabben, som jag märkt begriper mer än han låtsas om, går inte samma trick. Han låtsas helt enkelt inte höra.
Istället får vi vuxna jobba i skift.
Och eftersom både jag och hustrun har ett militärt förflutet kör vi med ordentliga överlämningar:
- Jag tar befälet över O.
- Jag tar över här.
- Du tar befälet när han kommer upp. Jag går tillbaka till flickorna.
Under tiden klättrar och undersöker unge hr O precis allt som går att beklättra på båten.
Några detaljer jag minns som jag fick hejda honom från att slutföra:
* Att dra ur sprinten ur brandsläckaren i serveringen.
* Att vrida kulventilen till stora vattensprutan på övre däck.
* Att pilla loss hakarna till räcket vid landgången.
* Att klättra upp i livbåten.
* Att ge sig ut på akterdäck där det inte längre fanns reling utan mer endast bildade tak.
* Att klättra stegen hela vägen ned i maskinrummet.
* Att ha ut allt toalettpapper ur hållaren. (Han hann bara ca 7 meter papper).
Tja, listan kan göras längre; allt medan flickorna satt eller stod på sina anvisade platser...
En del påstår att det märks att det är min son och att det har med genuppsättningen att göra. Jag minns bara att när jag var i Odins ålder så selade fröknarna på dagis alltid fast mig i staketet. Alla andra barn fick springa omkring fritt. Jag satt eller stod fastselad.
Eller också fick jag sitta på föreståndarens kontor, som straff och varnagel för att jag gjort något. Grejen är att jag aldrig begrep att jag gjort något fel. Jag bara satt där och hade tråkigt och bröt av hennes pennuddar när hon inte såg. (Det var mitt straff tillbaka och den enda njutning jag kunde utvinna på hennes tråkiga kontor)
Jag tyckte dom vuxna var astaskiga, och jag hatade vuxna och sedan alla auktoriteter långt upp i åren.
På båten, betedde sonen sig så som jag som barn, upp och ned för lejdaren hundra gånger, och den var så pass säker att jag kunde ta kort. Det kunde jag inte när han hängde över relingen och räckena och andra ställen. Eller snarare, jag kunde gjort det, men vågade inte.
När vi kom i land på verkön såg hr O intressanta djur på andra sidan och ville förstås in direkt, en enkel staketklättring på land som jag kunde ta bild på.
Om 14 dagar fyller Odin 2 år.
Jag började rymma ordentligt när jag var 3 år.
Jag tror min mamma och mormor, som också hade hand om mig ibland, tillkallade polis för att hjälpa till att leta efter mig sju gången innan jag ens fyllt 4.
Vad beror sådant här på?
I mina ögon rymde jag aldrig! Och jag ser på min son att han heller inte rymmer eller gör dumheter. Det är bara det att toarullen får sån skön fart när man snurrar den och räcken sitter där för att beklättras; man kommer närmare den häftiga bogvågen som sprutar då...
6 kommentarer:
såååå när får han sin första fallskärm? :)
suss, det är frågan!
Reglerna säger att man ska vara 15 + målsmans godkännande.
Men vi kan ju alltid ta en semester till någon före detta sovjetrepublik. De är inte lika noga därborta...
Nu skulle man gärna vilja sitta inne med ett bra svar på frågan: Hur hantera unge herr O så att inte han också växer upp men inställningen att all vuxna är skittaskiga jämt?
Kan man öva upp förmågan att förstå konsekvenser av beteende? Skulle det göra skillnad?
Åsa:
En stor skillnad redan: O får göra allt det han vill.
Jag fick också det av min mor.
På dagis satte man för snäva gränser för mig, dock tänjde jag ju på dem, varför jag hamnade på kontoret som straff.
Hustrun och jag har en devis. Våra barn får göra allt som inte dödar.
¨Långsamt börjar O också förstå konsekvens av beteende.
Men jag måste erkänna att det är 100 gånger svårare att ge honom samma frihet som flickorna fått. Man måste helt enkelt bevaka honom mer. Och stoppa honom mer nitiskt och hårt.
Samtidigt. Han är oerhört kompetent, skruvar upp flaskor, manipulerar lås.
Låter man honom hållas kan han mcyket väl fixa igång en utegrill, med tändvätska och allt. Han har ju sett - o snappat direkt, hur jag gör.
Ofta sätter han också igång sådana operationer.
Av drift och lust sätter han bara igång.
Egentligen är han bara så jävla kompetent.
Men grejen är att han får skäll, för han är ändå lite för liten. Grillen välter. Tändvätska rinner ut, men han börjar genast försöka korrigera och resa grillen.
Två saker händer i detta läge.
Ibland ställer vi lugnt till rätta allt tillsammans. Då är allt frid och fröjd, eller också tvingas jag/hustrun rycka undan stickor och tändvätska och kol för tjejerna är också lösa och ramlar från gungorna osv...
Tja. Trots att både jag och hustru ser att han är kompetent gör det allmänna läget med 2 barn till att man tyvärr inte kan ta hand om kompetensen och möta den på ett bra sätt alla gånger.
Men som tur är. Han ger sig ju inte! Han vill bara på världen och lära sig den, banne mig oavsett hur mycket vi vuxna än gör fel och inte uppmuntrar....
Det ska bli intressant i höst, det är tänkt att O ska få gå några dagar på dagis i veckan.
Det blir ett första lackmusspapper på hur andra vuxna väljer att tackla honom.
Okej, det kanske mest handlar om att hitta tillräckligt intressanta och lockande sätt att kanalisera all denna upptäckar- och tekniklust? Leverera utmaningar. Ungefär som folk gör med hundar - om du ursäktar liknelsen :-) Visst brukar de placera ut "godisgömmor" som är kluriga att öppna?
Åsa: Jämförelsen med hundar är inte så dum!
Vi glömmer lätt att hunden kommer från vargen - och vargen är ett mycket högt utvecklat djur rent socialt.
Vargen lyckas leva i flock, trots att de är byggda att döda...
De lyckas något människan inte lyckas med...
Kanske har vi mer att lära av hundar och vargar än vi begriper!
(Nu planerar jag att vara off-nät ca 3 v!)
Vi hörs!
Anders
Skicka en kommentar