Semester

Barnen vaknar tidigt.
De vill bada fastän det inte blivit varmt än.
Jag ser mig omkring. Jag ryser. Åt alla håll husvagnar.
Jag tänker. Det här är inte klokt.
I tredje världen bor folk i kåkstäder med dåliga hus av papp och plåt och vad de hittar.
I den fattiga kåkstaden hämtar man vatten någontsansifrån, oftast en kran alla delar.

Likadant beter vi oss på campingar. Det finns bara en skillnad; i kåkstäderna är husen byggda av så billig materiel som möjligt. På en camping kostar varje rapplig husvagn, med detta världsmått, en hel förmögenhet. I övrigt beter vi oss lika, går för att köa vid vattenkranen, sedan diska i klunga under ett dåligt tak, man tömmer sin egen stinkande latrin och om kvällarna startar varje familj sin eld att tillaga mat över. Dock, vi ägnar inte dagen åt att samla ved, istället köper vi färdiga bricketter och häller på någon liter tändvätska för att det verkligen ska ta sig. Fort.

Varför trängs vi i den rika världen frivilligt i eländiga och tillfärlliga kåkstäder bestående av husvagnar om semestern?

Jag fattar inte – och kommer aldrig i mitt liv göra om misstaget att hyra en husvagn.
Jag avskyr hela grejen.

Men som vanligt. Inget bekymrar barnen.

- Pappa! Vi vill bada!!

Morgonen är ung och kall.
Jag klär på barnen mer än de vill.
Jag går med barnen till stranden.
De vill inte klä av sig.
Först nu är det kallt, känner även de.

Flickorna stannar i vattenbrynet. Tåspetsarna på sandalerna snuddar precis vattnet.
Det är den gräns de finner förnuftig.
Odin stannar inte.
Han traskar i vattnet utan att blinka.
För honom finns ingen gräns.

Så förefaller det.
Så olika är våra världar – och äntligen glömmer jag mig. Jag glömmer att jag har tusentals idiotiska husvagnar i ryggen, fyllda med fulla feta svenskar på semester som jag snart ska tvingas stå i stinkande latrinkö med.