Dagbok 10 dec.
Jag hjälpte mina kompisar att bära deras tunga trunkar fullpackade med tändhattar och sprängmedel och stubintråd av typen non-el.
Vi närmade oss en tegelbyggnad. Vi bröt oss in. Jag som hela tiden varit på det klara med att vi skulle genomföra något hjältemodigt blev snopen; det handlade om ett simpelt bankrån och laddningarna var enligt min bedömning för stora. Folk i kvarteret skulle dö. Jag har viss sprängutbildning, vilket jag påtalade.
- Det är därför du är med! sa den långe kompis jag så längre trott att jag kunde lita på. Han stod utanför bankrummet och var just i färd att packade med sig det han trodde sig behöva.
- Så ta för fan bort tjugo kilo då, sa jag. Det är förmodligen för mycket redan med ett kilo.
Allt började bli oproportionerligt. Jag ville inte vara med. jag sa att nu avviker jag. Jag trodde att vi skulle spränga FRA-datorn eller något viktigt. Det här vill jag inte vara med om. Så kom jag på. Mina fingeravtryck fanns på allt. På trunkarna, på laddningarna. På stubintrådarna jag förberett och kapat i rätt längder åt dem, och de två tändmekanismer vi hade med.
Här uppstod ett otäckt hack i drömmen, jag ställdes inför ett moraliskt dilemma. För jag förstod att jag var på väg att fega ur. Brottet jag var vittne till måste stoppas. De skulle skada folk, men det enda jag tänkte på var att grejerna hade mina fingeravtryck. Plötsligt var jag bara rädd om mitt eget skinn.
Jag vaknade kallsvettig och i mitt halvvakna tillstånd gjorde hjärnan ett av sina kvanthopp så att jag istället levde under en diktatur jag inte stod ut med.
Jag förstod att jag - eller någon av oss - inte längre kunde säga vad man ville i telefon, i mejl, på sin blogg. Jag svettades. En klibbig feghetskänsla smetade vid mig.
Hela mitt liv har jag känt mig i hemlighet heroisk. Jag har VETAT att jag, om det mot förmodan skulle bli diktatur, så skulle jag vara en av dem som skulle stå emot och försvara de mänskliga värdena.
Jag tror att det har varit sant. Inte för att jag besuttit värst mycket mod. Jag har bara inte haft något att förlora.
Nu har jag tre barn.
Det fysiska och påtagliga våld som brukas i diktaturer skrämmer skiten ur mig idag eftersom jag har familj. Eftersom jag inte står ut med tanken att..
Lika mycket skrämmer det mig hur en diktatur kommer krypande och hur liten övermakt den behöver för att beröva alla goda människor viljan att kämpa emot.
I Tyskland fanns det 30 miljoner rätttroende kristna när Hitlers stjärna började stiga. 1500 av dem gjorde en liten demonstration mot de förföljelser brunskjortor och Gestapo börjat utsätta bögar, flator, autister, blinda och judar för. Detta var långt innan Kristallnatten. De 1500 demonstranterna upptäcktes av Gestapo som riktade måttliga slag mot dem och skingrade massan. Hopen hade offrat några blåmärken. Det var allt.
Detta väldigt ringa och närmast balanserade våld från Gestapos sida tystade för gott den latenta opposition av de återstående snälla 29.998.500 personer som skulle kunna sätta stopp för allt. Istället blev de passiva vittnen till det som senare kom att ske. Massdeporteringarna. Massmördandet.
Dagbok 11 dec
Nattens fega kallsvett klibbar kvar. Jag blir inte kvitt den.
Jag tänker: Finns det trygghet i en diktatur?
Jag blundar, känner in: Hur smakar potatisen? Hur står det till med Ellis? Vad har du för snödäck på bilen? Jag blandar i hälften grahamsmjöl i det här brödet. Jag såg Idol igår, gjorde du det med? Var det rätt person som vann?
I en diktatur finns det i alla fall trygghet i småprat.
 |
| Konstitutionell diktator |
