Jag och
Johan Westerholm är i polimik. Det handlar om hur vi når fred. Han tar avstamp i verkligheten här och nu för att plädera den pragmatiska men också skenheliga politik vi för. Hans ståndpunkt är att det inte finns någon annan väg. Han skriver i sin blogpostning "
Utrikesministerns uppgift" att det är löje att tro "att den svenska utrikespolitiken skulle ha som främsta och enda mål att visa solidaritet till andra länder är humbug"
Han fortsätter: "En svensk utrikesminister har bara en uppgift, och det är att ta tillvara Sveriges, och svenska medborgares, intressen i en orolig värld."
 |
| Ketchup skapar terror |
Han hävdar att det inte går att radikalt ställa om vår livsstil. Vi vill sippa på vår latte, han menar att även politiskt medvetna fredssträvare inte kan tänka sig att välja bort något av sin livsstil för att visa solidaritet med kaffebonden i Sydamerika, bomullsplockaren i Egypten eller miljön.
Jag vill inte snärja Johan genom att påstå att jag håller med honom till 100% för att sedan lappa till honom med ideologiska metaargument. Icke desto mindre håller jag med honom fullt ut. Jag önskar att alla som är intresserade av att diskutera och förstå fredsprocesser läser
Johans inlägg för att på så sätt inhämta en realistisk bas som utgångspunkt för fortsatt fredsarbete. Det stora flertalet är fullständigt omedvetna om sammanhangen, att utrikesministern (för att personifiera den intrikata mellanstatliga samvaron med geopolitiska spänningar åt alla håll) för att förhandla fram fördelaktiga handelsavtal måste ha något att erbjuda motparten. G77-förhandlingarna är ett sådant exempel. De påstås bygga nya frihandelsavtal, men handlar om att selektivt skapa handelshinder för att skydda de deltagande staterna från mördande konkurrens som skulle blåsa bort oöverskådligt många arbetstillfällen i länder som Sverige med högt kostnadsläge.
För att klara av att hålla en hög levnadsstandard i ett litet obetydligt land som Sverige krävs det att vi ger bort värdefulla saker. En av de åtråvärda varor vi sitter på är information, säkerhetsinformation. Det är därför vi anser att det är vettigt att ha 400 anställda och en budget på ca 800 miljoner kronor i en institution som kallas FRA.
Jag väljer ett exempel i mängden för att ge enklaste möjliga bild om vad det handlar om: Jag kallar det Ketchupdoktrinen.
Europa importerar tomater helt fritt, medan så primitivt förädlade produkter som ketchup och krossade tomater är belagda med skyhöga tullar. På så sätt anser vi oss försvara den inhemska livsmedelsindustrin. Inte bara företagens vinster utan kanske främst de arbetstillfällen som de skapar. Kaffe skulle kunna rostas i Colombia, men rostas i Karlstad där ett familjeföretag omsätter en dryg miljard och har 250 anställda.
För att följa Johans tråd ytterligare så skriver han: "Vi skall ha klart för oss att inte heller LO vill se en fri tjänsteimport eller import. Det skulle utmana den svenska fackföreningsrörelsens styrka i grunden."
Vi i den rika världen följer i alla lägen Ketchupdoktrinen, i egennytta, för att skapa välfärd åt oss själva. Samtidigt försätter vi andra länder i fattigdom. En fattigdom som tvingar bland andra nordafrikaner att försöka fly över till Europa för att få arbete.
För att skydda Europa från detta hot byggs nu murar längs gränserna, kustbevakningsfartyg patrullerar haven, helikoptrar svävar i luften. De flyktingar som ändå tar sig igenom interneras i för oss dyra, för flyktingarna hemska läger, för att inte välla ut på arbetsmarknaden.
I mina ögon skapar visserligen Ketchupdoktrinen jobb i Europa, men också enorma kostnader i form av lidande och fattigdom i andra länder. Denna fattigdom driver folk att dels fly och försöka ta sig in i Europa, dels uppstår det sådana spänningar mellan rik och fattig att radikalism av olika slag genast börjar gro. Folk får större benägenhet att lyssna på extrema idéer, man finner ingen annan råd än att beväpna sig med den fattigas ende vapen, man ställer till terrordåd.
Förenklat skapar Ketchupdoktrinen ett antal ketchupfabriker i Europa, samtidigt drar den in oss i en ond spiral av kostnader för militär materiel och personal för att bevaka våra gränser, men också stora summor i bistånd till FN och andra organ som försöker få ordning på de där "primitiva" länderna som krigar och hotar oss alla med terrorism.
Kostnaderna för att skydda oss mot terrorism är osannolikt höga. På varje flygplats kryllar det av säkerhetsvakter, scanners, röntgenapparater. På Londons gator sitter det kameror uppsatta var hundrade meter, delar av ett övervakningssystem för miljarder. I Sverige står en av våra största och kraftfullaste datorer hos FRA, inte för att räkna ut hur vi bäst bygger vindkraftsturbiner, utan för att avlyssna hela befolkningen för att höra om där finns någon terrorist ibland oss.
Här krockar Johans och mina tankar. Han anser att utrikesministern handlar riktigt som vidmakthåller Ketchupdoktrinen. Jag anser att vi sitter fast i ett felaktigt tänkande, att Ketchupdokrinen på ett endast närsynt sätt främjar vår sak. I själva verket är det en kass utrikespolitik. Vad värre är, det är en kasst uttänkt marknad och därmed slår den sönder själva idén om hur kapitalismen bör fungera för att skapa bästa möjliga produktionsförutsättningar. På ett naturligt sätt.
I min värld vore det mer vist ordnat om vi lät nordafrika inte bara odla tomater, utan även göra ketchup av dem och sälja till vem de vill. Under tiden använder vi vårt utbildningsförsprång att skapa nya affärsidéer, vi lägger inte 800 miljoner på att hålla igång FRA:s dator utan allokerar pengarna att istället räkna ut hur man bygger solpaneler, vindkraftverk och samtidigt när man ändå är inne på aerodynamik så får vi fram bättre flygplansvingar som kräver mindre energi när de pressar sig genom luften.
Att överge Ketchupdoktrinen i förmån för en ny doktrin är givetvis vanskligt; hur skae det se ut under en övergångsperioden?
Det om något är en värdig tankenöt för
Johan att knäcka. Jag hoppas innerligt att han i sitt pragmatiska tänkande är smartare än jag, för jag har ägnat oändligt mycket tankemöda åt problemet utan att se någon ljusning.
Att jag tjatar så mycket om energi, att vi hellre bör lägga militära utvecklingspengar på att utveckla förnybara energikällor beror inte på att jag i detta sammanhang bryr mig om miljön utan på att dagens energikällor i form av olja, uran, kol är den enskilt största och viktigaste grundpelaren för världens dyraste konflikter, både i pengar räknat och i mänskligt lidande. Det är egentligen inte staterna som vill kriga. Det är oljebolagen som pressar sina stater till krig.
Om vi kan ordna en långt ned i leden autonom och distribuerad energiförsörjning, lekfullt uttryckt, om vi kan fixa så att varje hushåll kan ha en liten energigenerator i garderoben eller under diskbänken skulle vi i ett slag göra de två mäktigaste industrierna obsoleta över en natt, oljeoligopolen och det militärindustriella komplexet. Därmed skulle vi vara avsevärt mycket närmare fred.
