Grafomaniskt vanvett

Den surhet och ilska jag bär kommer sig av saker jag inte kan påverka.
Förlagen kommer inte att höra av sig innan sommaren om min färdiga roman. Människorna på förlagen är inte elaka, de håller bara på att planera sina semestrar. Jag förstår läget, men det underlättar inte min situation, utan försätter mig i maktlöshet.

Det andra som får tånaglarna att krulla sig är att jag hade förväntat mig att jag skulle kunna skriva på en ny roman nu. Det går inte. Det får jag inse. Hustrun är höggravid. Vi beräknar att få tillökning den 19 juli. Jag har bara vägrat att inse vad det för med sig i form av arbetsfördelning i hemmet.

Jag har alltså hela problembilden klar för mig och egentligen är det bara att sätta nytt datum för när jag kan börja skriva; troligen tidigast i slutet av augusti. Ett lyxproblem alltså.

Tänk positivt, säger folk. Inte hjälper det. För trots all förmåga till logik och förnuft och annat jag i andras ögon besitter är jag precis som ett barn. Inuti är jag som Naya 3 ½ . Hon ville måla ansiktet NU. Inte i augusti. Jag vill skriva nu. Inte i augusti.
Så oresonligt omedgörlig är jag innerst inne.

Ta semester, säger folk. Sanningen är den att jag inte vet hur man gör. Jag försökte en gång i det som känns som ett helt annat liv. Jag åkte för att sola och bada och jag vet inte vad; hänga på krogar? Dansa? Hur som helst kom jag iväg till Turkiet.
Det blev en fasansfull vecka. Efter två helt menlösa dagar på någon av de kända turistorterna, jag minns inte vilken, körde jag ut min dåvarande flickvän från hotellrummet med orden: ”Stick ut och roa dig, jag ska skriva.”
Och så satt jag och skrev på papper jag stulit i receptionen. Flickvännen kom tillbaka mitt i natten. Jag hade inte skrivit klart. Jag minns att hon började gråta. Jag orkade inte ta hennes gråt. Jag gick ut på balkongen och fortsatte att skriva.
För att ändå ta hand om min flickvän hittade jag på att hyra en motorcykel och vi brände iväg inåt landet, vi körde i bergen, längs kusten. Över allt. Det var det umgänge jag klarade av; att köra så fort att orden slets ur våra munnar. Vid ett tillfälle körde vi omkull. Vid ett annat åkte vi fast i en poliskontroll. Flickvännen var tapper, bet ihop, grät i smyg. Jag blängde surt på henne, tankade motorcykeln och körde vidare. Eftermiddagar och nätter skrev jag. På restauranger där vi stannat för att äta skrev jag. Jag såg och förstod hur illa jag gjorde min flickvän, men kunde inte hjälpa mig. Jag hade att skriva. Annars hade jag gått under.

Vi är skapta olika. Medan en del trivs alldeles utmärkt med att dra benen efter sig och bara dröna hamnar jag i plåga om jag inte får arbeta, ta i. Helst skriva. Jag vet inte om det handlar om att skapa något eller om det mer fungerar som en flykt från en värld jag inte riktigt orkar med. Semester, eller snarare, att vara sysslolös gör mig förryckt. Att inte ha ett mål, att bara se tiden rinna iväg utan att något blir skapat är fasansfullt.
Det handlar inte om ren och skär grafomani, att jag måste få ned bokstäver, vilka som helst, på ett papper. Det ska vara substans, vad det nu är, och till min olycka gör det mesta jag skriver mig ännu olyckligare eftersom det aldrig vill hålla måttet.
Jag har överhuvudtaget svårt att förklara vad min ävlan är och vart den syftar, men jag finner djup tillfredsställelse när jag skriver en bra sak. Böckerna om Djingis Khan har fyllt mig med temporärt lugn. Medan jag skriver dem har livet en mening. Annars inte. Och när en roman är klar börjar jag strax hitta dåligt i den, som jag prompt vill stryka, göra om. Så ohyggligt är mitt psyke inrättat.

Jag har aldrig ro, känner mig aldrig tillfreds i någon annan syssla. Att bygga en vedbod fungerar ett tag. Det fyller mig med ro i några dagar, sen börjar jag ledsna. Och plötsligt en dag måste jag ha papper att skriva på. Det är som att ha ett vilddjur inom sig som börjar morra av törst, av hunger, av ursinnig leda att behöva äta gräs när det vet att det finns kött. Det är en sanslös kraft jag inte kan bemästra. I stunder av skrivande är jag rabiat och asocial. Ursinnet över att bli störd är så enormt att jag mår illa rent fysiskt.

Jag konfirmerade mig i sena trettioåren, som förberedelse inför mitt giftermål. Jag ansåg det viktigt; att aningslöst låta sig vigas i en svensk kristen kyrka gick inte för sig. Min konfirmationspräst trodde jag hade ett kall; att skriva.
Jag tror inte det. För det drabbar mig som en förbannelse. Och inget gott och vackert kommer ut av det. Jag tycker inte ens att litteratur är det viktigaste som händer i mitt liv. Mina bästa vänner läser inte. Jag läser massor. Ändå är jag inte klokare än de. Och det mesta som finns skrivet är ren smörja, mitt eget och andras. Varför över huvud taget producera mer skräp, undrar jag ständigt? Min bror, Spacelounge kan konsten att vegetera. Det finns till och med folk som anklagar honom för flegmatism, medan jag ibland får höra att jag är hetsig, hetlevrad och stundom löper amok. Medan han långa perioder kan leva i total overksamhet och finna sig till freds med det finner jag varje sådan stund avskyvärd. Vi avundas inte varandra, vet båda två att det bara är så det är. Vi är olika.
Den ena eller den andre har inte någon psykisk brist som bör rättas till på soffan hos någon hjärnskrynklare. Det handlar om personlighet. Min bror kommer lättare till ro än jag. Man kan säga att det vispar mer i mitt liv, i pungkulorna, i huvudet, överallt. Vi kommer ur samma livmoder men är helt olika disponerade. Det är hela saken.

Långa perioder har jag varit polyamorös, i andra seriemonogam. Oavsett har mitt skrivande, mitt undandragande, mitt frenetiska tänkande som aldrig leder någon vart, trasat sönder den ena relationen efter den andra. Hur många flickvänner har jag drabbat på detta sätt? Hur många har tvingats in i tapper undanglidande och gömd gråt över att jag aldrig funnits där för dem? Jag vet inte. Men ett vet jag: räckan av förstörda relationer i mitt liv är så lång att jag skäms och jag får ofrivilliga rysningar när jag tänker på det.

Det kan låta löjligt men min hustru har högre militär grad än jag. Den där militära graden betyder givetvis ingenting. Men samtidigt, för att få den, tvingades hon att pressa sig fram i en totalt manlig miljö i flera år. Hon är tydlig i sina budskap, av helt egen kraft men också uppövat. Hon skulle aldrig få för sig att låtsas tapper och gråta i smyg. Hon drämmer istället till mig verbalt, hårt, effektivt, när jag har fel, gör fel, eller beter mig som en idiot.

Det här känner jag på mig och hennes självklara tydlighet ligger så mycket i dagern att jag aldrig behöver tvivla på var jag har henne. Därför blir vårt samliv ett under av smidighet. Därför har vi bara haft en verklig konflikt på nio år. Den var för mig plågsamt och förödmjukande eftersom jag tvingades inse att jag hade fel, men resultatet blev fantastiskt. Vad hon egentligen gjorde var att hon konfronterade mig med min egen innersta vilja. Vad ville jag?
Jag ville vara med henne – och skriva.
Hon är den enda person jag till fullo respekterar.
Hon är den enda och första person som satt en gräns för mitt beteende. Den här gränssättningen har bringat lycka till mitt liv. Under tiden har jag skrivit fyra böcker. I perioder jobbar jag närmast ihjäl mig, men det är så jag trivs. Det är en sorts vanvett, men det är inget att sätta sig ned att analysera och navelskåda om. Det handlar mer om att acceptera och dra nytta av kraften. Att kanalisera den.

Det är det enda som fattas mig: Att jag inte lyckas avleda min andliga virilitet. Hustrun och jag stjäl oss nu stunder när barnen sover eller leker själva. Vi konfererar. Vi måste hitta en lösning och ett sätt att tygla mitt vanvett. Min grafomani som oftast inte leder någon vart, utom de där tio procenten som till sist faller ut som romaner.

Surhetens halveringstid

Mamma har åkt iväg på arbetsintervju. Med besvär. Hon är tungt gravid.
- Får jag måla ansiktet pappa?
- Nej
- Varför då?
- Det blir kladdigt.
Naya tänker. Naya kommer på:
- Jag använder inte alla färger. Då blir det inte så kladdigt.
- Tula kommer att bli kladdig, säger jag avvärjande.
- Nej då. Jag hjälper henne, förstår du väl!

Det finns sju färger. Naya pekar på de tre hon vill använda. Jag tittar på Naya och förundras. Vad allt hittar hon inte på för att komma runt mitt sura, enstaviga NEJ?
- Måla du, ändrar jag mig.
- Tack pappa! Du är underbar!
- Jag vet inte det, snarare är det du som blivit fantastisk på att förhandla.

Det sista hör hon inte. Hon har redan börjat måla. Men det är alldeles sant. Jag är inte ett dugg underbar. Jag är sur som ättika. Och jag kommer att fortsätta att vara det några dagar till. Det går inte att forcera. Varje känsla har sin tid.

Barnen märker att jag är ur balans. Naya tacklar det genom att vara extra duktig och förnuftig, länge. Framåt eftermiddagen orkar hon inte längre. Då blir hon kinkigare än vanligt.
På så sätt kan man säga att dåligt humör smittar.

Under dagens lopp har som tur är även barnens glada och ändlösa upptåg smittat av sig ett grand på mig. Sakta men säkert kommer jag upp till ytan. Surheten avklingar. Halveringstiden är dock ännu okänd.

Fixa sinnet

Hustrun påstår att jag varit sur i mer än en vecka.

Förmodligen har hon rätt.

Jag har att kalibrera om mitt sinne. Annars förstör jag hela sommaren.

Konsten att stressa sig själv

Hustrun som karriärväxlar från officerare och flygtekniker till rektor är äntligen hemma. Hon har ledigt, kan vara med barnen.
Min plan var att börja skriva nu; denna dag.
Jag har redan planerat och tänkt ut så mycket i huvudet.

Men andra parametrar träder in och förstör alla mina planer. För det första är det sommar. Det är den mest förfärliga årstiden för en författare som råkar äga 16 hektar mark med vidhängande lador, garage och boningshus. Det står inte mindre än åtta byggnader på gården. Alla kräver sitt pyssel för att inte hamna i permanent förfall. För att inte tala om den stora gräsytan. Den tar fem timmar att klippa med en vanlig motorgräsklippare som man går efter. Det tar betydligt mindre tid med den åkgräsklippare jag och jätten Johan samäger, men ändå.

Allt tar sådan förskräcklig tid. Jag blir galen och myser inte, som jag väl borde, av min egen ägandes lantliga idyll. Istället kokar ilskan i mig. Jag drömmer om en eldkastare att bränna bort gräset med och byggnaderna; låt dem ruttna, tänker jag. Men samtidigt. Det går inte. Jag har på samma gång en bister förvaltargen i mig som inte kan låta något gå till spillo. Saker måste ses efter. Annars mår jag på sikt ännu sämre av byggnadernas förfall än av den ilska och irritation jag för tillfället är helt uppfylld av.

För övrigt är hustrun supergravid. Nu när hon slutat jobba tillåter hon sig att säcka ihop. Jag ska inte bara förvalta vår gård. Jag har att fixa tyngre hushållsbestyr också. Och mitt i allt tränger sig våra kontrollerande myndigheter in och förstör ännu mer tid för mig. Jag ställde i ordning allt på bilen. Lagade lysen och lampor, fixade bromsar. Bilen var tipp topp för att vara en 89:a – och fullkomligt trafiksäker, det höll besiktningsmannen med om. Men vad hände? Jo, det pyser lite i ljuddämparen ur en spricka som var där förra året också. Då gick bilen igenom. Nu fick den en tvåa och därmed körförbud.
Jag måste alltså laga bilen igen och åka till besiktningen igen, bara för att den kontrollerande myndigheten är fullkomligt godtycklig och nyckfull i sin bedömning av bland annat ljuddämpare och graden av deras läckage. Jag som redan har överskott av tidsläckage kan knappt bära detta slöseri med tid. Jag får lust att göra en Mona Sahlin, dvs strunta i att besiktiga bilen alls.

Allt det här vore i sin ordning och jag hade varit lugn och harmonisk, om det inte varit för att jag vill få några timmar om dagen att skriva.

Inget kan vara mer stressande för mig än att inte få jobba med det verkliga jobbet, att skriva nästa bok som planerats i över ett år. Allt annat är flams och hinder och driver mig snart till vanvett.

Midsommar

Byns festplats och camping. Midsommarfirande. Tanken var att barnen skulle dansa grodorna. Men Tula fick tag på en burk dricka. Sen stog hon på kvarnstenen. Inget kunde få henne därifrån.
Hon drack.
Hon iakttog.
Ville inte dansa.

Såg den löjlig ut, dansen?
Vad händer i ens barn, egentligen?

Jag var likadan som barn. Iakttog hellre än deltog. Vad hände i mig då?
Jag minns inte. Jag minns bara fasan och vreden när någon vuxen kom och störde mig och ville tvinga mig till saker jag inte ville.

Så jag tvingar aldrig Tula. Vill hon stå på en kvarnsten får hon stå på en kvarnsten.

Kreativitet

Tidigare inlägg har handlat om kreativitet, fast jag inte riktigt avsåg det när jag skrev, men jag märker det av kommentarerna.

Mysla skriver:
”Jag skriver bäst om sena nätter då lugnet sänkt sig över staden och månen lyser utanför. Varför vet jag inte, men jag antar att det har med avslappningen att göra. Då har jag sinnesro, inte annars.”

Rene hakar på:
”Sinnesro ja… det kan vara det som gör att man skapar bäst under den tiden på dygnet, å andra sidan är mitt huvud alltid i arbete under tiden jag gör annat, den arbetar kreativt hela tiden, färg, form, design. Alla andra "måsten" i vardagen känns frustrerande, det hindrar mig i att vara kreativ. Så den sena timmen då alla sover är tiden jag har för mig själv och mitt skapande... sen timme - sinnesro - skapande - tror jag.”

Karin:
”Medan jag är mer som du, Anders. Sitter mest hela dagarna, eller i alla fall långa pass, och det är inte alltid det blir något.Det är som att försöka fånga något oändligt stort i något mycket litet, till slut.”

Jag finner gemensamma nämnare, även om det inte är klart uttalat. Det handlar om behov av avskildhet och att akten av skapande kräver tidsutrymme.

Jag kan inte skriva. Det går inte med två barn som behöver utrymme att upptäcka och utforska världen. Och jag orkar inte skriva om nätterna. För det krävs rejäla arbetspass om jag ska komma någon vart med berättelsen om Djingis Khan. Jag klarar mig inte med någon timme här och där. Jag behöver regelbundna, fullständigt utvilade och vakna arbetspass för att gå iland med uppgiften.

Ändå kan jag jobba. Jag kan jobba medan jag är med barnen, ungefär så som René beskriver. Medan ungarna går loss i sina lekar glider jag omärkligt undan och för min inre syn börjar jag förflytta hela den mongoliska hären närmare Kinas gräns. De har 300.000 hästar med sig och blir tvungna att invänta spanarnas informationer om fiendens ställningar. Betet tryter. Vad göra? Hur föda så många hästar? Varje häst kräver åtta kilo hö om dagen. De ska byggas upp för att orka långa marscher och strider.

På så sätt kan jag bearbeta och lösa delproblem och med det får jag låta mig nöjas. Men denna omständighet är inte helt olycklig. Det skapar en längtan i mig att äntligen få sätta mig i rejält tilltagna arbetspass. Så att jag inte bara kan kreera små ryckvisa lösningar för utfordringen av hästar; utan även kan få uppleva flow igen. Att ostört sitta mitt i flödet av dessa tankar. Att uppfyllas helt av exempelvis år 1206 när det lilla folket mongolerna gick in i Kina och besegrade jätten.

Hur gestalta? Hur göra det plausibelt och trovärdigt? Det är som om en av Sveriges minsta kommuner skulle få för sig att marschera mot Bryssel för att besegra och ta hela Europa.
Den grejen gick Djingis Khan iland med. Och jag ska göra övertygande och läsvärd litteratur av det.

Tankar tar tid

En fråga kom:
”När skriver du absolut bäst? När är ditt flöde ohämmat och när känns det som att du producerar de bästa texterna?”

I stunder av affekt skriver jag bäst, i vart fall i den meningen att det går fortast, mest flytande. Jag kan mycket enkelt driva mig själv till sådan sinnesrörelse, vilket är den viktigaste ingrediensen i mitt skrivande. Det handlar absolut inte om att sitta och vänta på inspiration. Det är bara att sätta igång att arbeta. Dag efter dag efter dag.

Ohämmat flöde ska mer ses som skval och frambringar sällan bra text. Själva skrivandet, orden som flödar, är bara en del av processen och bildar i slutet av resan endast en slagghög, skräpet som behövde skyfflas undan för att få fram de få ord som verkligen är värda något.

Hela tiden inom oss bär vi människor fantastiska tankekomplex. De finns där hela tiden, men oftast är vårt tankegods fullständigt osorterat, oreflekterat, ogenomtänkt; så också i mig.
I modern litteratur är det vanligt att häva ur sig allt detta slagg. Och publicera det. Jag fasar över det och kan inte läsa många av de bestsellers som ges ut eftersom de är skräp rakt igenom.

Ibland kan jag finna små pärlor mitt i det ohämmade flödet. Men så skrev jag mer för tjugo år sedan. Nu producerar jag allt mindre text. Jag låter det ta tid och jag bearbetar mer i skallen innan jag slösar vare sig fingerrörelser eller papper.

Skrivandet har fått en helt annan rytm. Tangenterna är tysta i tio, tjugo minuter, så plötsligt, kommer en kort skur av frenetiskt hamrande. En mening, tre meningar, ett litet stycke uppenbaras på skärmen. Sen, tystnad igen.

När jag skriver de fyrahundra sidor tjocka böckerna om Djingis Khan går det till så. I genomsnitt producerar jag två sidor text om dagen. Bra dagar får jag ur mig nio sidor text som håller, inte behöver strykas ned. Vissa dagar blir det ingen text alls. I början var det frustrerande, men nu vet jag att en blank dataskärm utan text också är arbete. Att ha disciplinen att sitta en dag i åtta timmar och arbeta utan att det till synes blir något innebär inte att jag varit lat. Tvärt om har jag haft modet att stryka alla de dåliga uppslag som kommit för mig.

Att vara författare handlar mer om att välja bort 90 procent av det skräp som kommer för ens sinne än att skriva ned allt.

Inspiration och ohämmat flöde finns inte i min värld. Det handlar om att lära sig att älska arbetsprocessen, att lära sig förstå det enkla:
Tankar tar tid.