fredag, juni 30, 2006

Grafomaniskt vanvett

Den surhet och ilska jag bär kommer sig av saker jag inte kan påverka.
Förlagen kommer inte att höra av sig innan sommaren om min färdiga roman. Människorna på förlagen är inte elaka, de håller bara på att planera sina semestrar. Jag förstår läget, men det underlättar inte min situation, utan försätter mig i maktlöshet.

Det andra som får tånaglarna att krulla sig är att jag hade förväntat mig att jag skulle kunna skriva på en ny roman nu. Det går inte. Det får jag inse. Hustrun är höggravid. Vi beräknar att få tillökning den 19 juli. Jag har bara vägrat att inse vad det för med sig i form av arbetsfördelning i hemmet.

Jag har alltså hela problembilden klar för mig och egentligen är det bara att sätta nytt datum för när jag kan börja skriva; troligen tidigast i slutet av augusti. Ett lyxproblem alltså.

Tänk positivt, säger folk. Inte hjälper det. För trots all förmåga till logik och förnuft och annat jag i andras ögon besitter är jag precis som ett barn. Inuti är jag som Naya 3 ½ . Hon ville måla ansiktet NU. Inte i augusti. Jag vill skriva nu. Inte i augusti.
Så oresonligt omedgörlig är jag innerst inne.

Ta semester, säger folk. Sanningen är den att jag inte vet hur man gör. Jag försökte en gång i det som känns som ett helt annat liv. Jag åkte för att sola och bada och jag vet inte vad; hänga på krogar? Dansa? Hur som helst kom jag iväg till Turkiet.
Det blev en fasansfull vecka. Efter två helt menlösa dagar på någon av de kända turistorterna, jag minns inte vilken, körde jag ut min dåvarande flickvän från hotellrummet med orden: ”Stick ut och roa dig, jag ska skriva.”
Och så satt jag och skrev på papper jag stulit i receptionen. Flickvännen kom tillbaka mitt i natten. Jag hade inte skrivit klart. Jag minns att hon började gråta. Jag orkade inte ta hennes gråt. Jag gick ut på balkongen och fortsatte att skriva.
För att ändå ta hand om min flickvän hittade jag på att hyra en motorcykel och vi brände iväg inåt landet, vi körde i bergen, längs kusten. Över allt. Det var det umgänge jag klarade av; att köra så fort att orden slets ur våra munnar. Vid ett tillfälle körde vi omkull. Vid ett annat åkte vi fast i en poliskontroll. Flickvännen var tapper, bet ihop, grät i smyg. Jag blängde surt på henne, tankade motorcykeln och körde vidare. Eftermiddagar och nätter skrev jag. På restauranger där vi stannat för att äta skrev jag. Jag såg och förstod hur illa jag gjorde min flickvän, men kunde inte hjälpa mig. Jag hade att skriva. Annars hade jag gått under.

Vi är skapta olika. Medan en del trivs alldeles utmärkt med att dra benen efter sig och bara dröna hamnar jag i plåga om jag inte får arbeta, ta i. Helst skriva. Jag vet inte om det handlar om att skapa något eller om det mer fungerar som en flykt från en värld jag inte riktigt orkar med. Semester, eller snarare, att vara sysslolös gör mig förryckt. Att inte ha ett mål, att bara se tiden rinna iväg utan att något blir skapat är fasansfullt.
Det handlar inte om ren och skär grafomani, att jag måste få ned bokstäver, vilka som helst, på ett papper. Det ska vara substans, vad det nu är, och till min olycka gör det mesta jag skriver mig ännu olyckligare eftersom det aldrig vill hålla måttet.
Jag har överhuvudtaget svårt att förklara vad min ävlan är och vart den syftar, men jag finner djup tillfredsställelse när jag skriver en bra sak. Böckerna om Djingis Khan har fyllt mig med temporärt lugn. Medan jag skriver dem har livet en mening. Annars inte. Och när en roman är klar börjar jag strax hitta dåligt i den, som jag prompt vill stryka, göra om. Så ohyggligt är mitt psyke inrättat.

Jag har aldrig ro, känner mig aldrig tillfreds i någon annan syssla. Att bygga en vedbod fungerar ett tag. Det fyller mig med ro i några dagar, sen börjar jag ledsna. Och plötsligt en dag måste jag ha papper att skriva på. Det är som att ha ett vilddjur inom sig som börjar morra av törst, av hunger, av ursinnig leda att behöva äta gräs när det vet att det finns kött. Det är en sanslös kraft jag inte kan bemästra. I stunder av skrivande är jag rabiat och asocial. Ursinnet över att bli störd är så enormt att jag mår illa rent fysiskt.

Jag konfirmerade mig i sena trettioåren, som förberedelse inför mitt giftermål. Jag ansåg det viktigt; att aningslöst låta sig vigas i en svensk kristen kyrka gick inte för sig. Min konfirmationspräst trodde jag hade ett kall; att skriva.
Jag tror inte det. För det drabbar mig som en förbannelse. Och inget gott och vackert kommer ut av det. Jag tycker inte ens att litteratur är det viktigaste som händer i mitt liv. Mina bästa vänner läser inte. Jag läser massor. Ändå är jag inte klokare än de. Och det mesta som finns skrivet är ren smörja, mitt eget och andras. Varför över huvud taget producera mer skräp, undrar jag ständigt? Min bror, Spacelounge kan konsten att vegetera. Det finns till och med folk som anklagar honom för flegmatism, medan jag ibland får höra att jag är hetsig, hetlevrad och stundom löper amok. Medan han långa perioder kan leva i total overksamhet och finna sig till freds med det finner jag varje sådan stund avskyvärd. Vi avundas inte varandra, vet båda två att det bara är så det är. Vi är olika.
Den ena eller den andre har inte någon psykisk brist som bör rättas till på soffan hos någon hjärnskrynklare. Det handlar om personlighet. Min bror kommer lättare till ro än jag. Man kan säga att det vispar mer i mitt liv, i pungkulorna, i huvudet, överallt. Vi kommer ur samma livmoder men är helt olika disponerade. Det är hela saken.

Långa perioder har jag varit polyamorös, i andra seriemonogam. Oavsett har mitt skrivande, mitt undandragande, mitt frenetiska tänkande som aldrig leder någon vart, trasat sönder den ena relationen efter den andra. Hur många flickvänner har jag drabbat på detta sätt? Hur många har tvingats in i tapper undanglidande och gömd gråt över att jag aldrig funnits där för dem? Jag vet inte. Men ett vet jag: räckan av förstörda relationer i mitt liv är så lång att jag skäms och jag får ofrivilliga rysningar när jag tänker på det.

Det kan låta löjligt men min hustru har högre militär grad än jag. Den där militära graden betyder givetvis ingenting. Men samtidigt, för att få den, tvingades hon att pressa sig fram i en totalt manlig miljö i flera år. Hon är tydlig i sina budskap, av helt egen kraft men också uppövat. Hon skulle aldrig få för sig att låtsas tapper och gråta i smyg. Hon drämmer istället till mig verbalt, hårt, effektivt, när jag har fel, gör fel, eller beter mig som en idiot.

Det här känner jag på mig och hennes självklara tydlighet ligger så mycket i dagern att jag aldrig behöver tvivla på var jag har henne. Därför blir vårt samliv ett under av smidighet. Därför har vi bara haft en verklig konflikt på nio år. Den var för mig plågsamt och förödmjukande eftersom jag tvingades inse att jag hade fel, men resultatet blev fantastiskt. Vad hon egentligen gjorde var att hon konfronterade mig med min egen innersta vilja. Vad ville jag?
Jag ville vara med henne – och skriva.
Hon är den enda person jag till fullo respekterar.
Hon är den enda och första person som satt en gräns för mitt beteende. Den här gränssättningen har bringat lycka till mitt liv. Under tiden har jag skrivit fyra böcker. I perioder jobbar jag närmast ihjäl mig, men det är så jag trivs. Det är en sorts vanvett, men det är inget att sätta sig ned att analysera och navelskåda om. Det handlar mer om att acceptera och dra nytta av kraften. Att kanalisera den.

Det är det enda som fattas mig: Att jag inte lyckas avleda min andliga virilitet. Hustrun och jag stjäl oss nu stunder när barnen sover eller leker själva. Vi konfererar. Vi måste hitta en lösning och ett sätt att tygla mitt vanvett. Min grafomani som oftast inte leder någon vart, utom de där tio procenten som till sist faller ut som romaner.

3 kommentarer:

karin sa...

Ja, till slut hittar man någon redig själ som står ut med alltsammans. Det är och förblir fantastiskt, och som dessutom begriper att det inte är någon poäng med att säga: Du måste välja. För det går inte.

Fast ibland måste jag säga att jag undrar vad min man tänker, egentligen, om det hela.
Fast det blir en form av dealande också. Jag får skriva. Då får han ägna sig åt huset i den lilla byn i södra Frankrike, ett ställe jag bara har tråkigt på - om jag inte får skriva.
Och det kan vara svårt med små barn att ta hand om.

Jag tror inte att det jag påstår kan hjälpa dig. Kanske kan det finnas en sorts tröst med att veta att du inte är ensam om detta BEHOV.
Det är liksom självframkallat, man föds ju inte skrivkunnig, även om jag, liksom de flesta barn, försökte skriva innan jag kunde bokstäverna.

Men sen lärde jag mig dem, och sen dess har det hållit på.
Att bli publicerad är på sätt och vis som att komma ut ur garderoben, men man inser efter ett tag att det inte blir enklare ändå. Det blir annat som blir krångligt.

Jaja, det kommer, kan jag väl säga. Du kommer att få skriva. Och du? Har du tänkt på att du kanske är OROLIG för detta med ett till barn? Det kanske inte bara är skrivnojja?

Benga sa...

Ja, jag känner att jag vill kommentera denna eruption men jag vet inte vad jag ska säga... mer än att - visst är det så. Även om det inte alltid är en så tydlig kanal - skrivandet. Eller att JAG fattar att det är just skrivandet som pockar på. Just nu är jag tom efter att ha lämnat in ett manus i en första version till min redaktör för genomläsning. Jag irrar iväg mot nya projekt och idéer.

Renè sa...

Kreativitetsångest. De sägs utan den är man ingen riktig konstnär, du har den ;) Svår att leva med, måste accepteras annars dör man inombords. Har man tur finna dem som kan stå ut med det ska man vara lycklig. Jag vill inte heller fara på semestern nu, utan mina saker .. måste få skapa, jag tror jag tar med mig min ugn iaf.
Jag förstår dig det är ett rent helv*** ibland, kalla det kall eller gåva. Det är en del i vem man är och så är det bara. Jag far till Pite idag blir borta 14 dagar. Kram på dig/er skött om er och ta vara på det nya underverket då hon landar.. eller han :)