fredag, april 21, 2006

Gratis är inte gott

Strömsunds kommun har skickat en inbjudan till mig. Jag citerar:

”Berättarveckan fyller 15 år. Firar gör vi delvis på sedvanligt traditionellt sätt med boende på Jormliens Fjällgård och med ett varierat tilltalande program.

Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande till årets arrangemang. Ekonomiskt måste vi inskränka oss till att erbjuda reseersättning och fritt boende med helpension.

Ni speciellt inbjudna kommer att utgöra kärnan i veckans program…”

<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>

På de här tillställningarna brukar vi som håller föredrag eller spelar få en liten slant, med betoning på liten. Förra året höll jag två föredrag inom ramen för berättarveckan. Det hela kostade mig i tid fyra dagar. För det fick jag tretusen kronor, före skatt och sociala avgifter. Det motsvarar en lön på 14 kronor i timmen i slutändan. Nå ja. Som så kallad kulturarbetare tar man ibland vilka jobb som helst för att få det att gå runt.
Ett av problemen är att arrangören bara ser den där enda timmen man står på scenen, de väljer att glömma bort all restid och förberedelse man har.

I år vill kommunens kultur och fritidsförvaltning att jag och andra ”kulturpersonligheter” ska utgöra, som de skriver, ”kärnan i veckans program” alldeles gratis. Innebär det i praktiken att jag ska lägga hela sju dagar av mitt liv där? Eller rent av nio, om de kör över två helger? Det framgår inte.

För en del låter det måhända trivsamt. Att bo gratis med mat och allt på Jormliens fjällgård i en vecka. Det är säkert jättetrevligt som avkoppling, om man kan ta semester från ett vanligt jobb och göra det. Men för mig fungerar det inte så. Varje dag är en arbetsdag. Antingen försöker jag ragga jobb, eller skriva, eller är redan ute och reser.
Att resa och bo på hotell är det minst avkopplande som finns i mitt liv. Att vara borta från familjen är ingen lyx utan raka motsatsen.
Jag vet inte hur många hotellnätter jag har. Jag vågar inte räkna. Jag ledsnade på hotell 1994 då jag råkade räkna. Mer än hälften av det årets nätter sov jag borta.

Nej, kära arrangörer på kultur och fritidsförvaltningen i Strömsunds kommun. Ni har kanske inte så hög lön, men jag är säker på att ni både kvitterar ut lön och traktamente den där veckan ni åker omkring i Ströms vattudal och lyssnar till kultur. Det är också så att era löner tickar långt mycket mer och dyrare för kommuninvånarna än den handfull kulturarbetare ni engagerar per år.
Ärligt talat känner jag att ni sparar i fel ände. Jag känner det mycket enkelt fem gånger om dagen när mina barn vill ha mat. Det kostar även mig att få mat på bordet. Jag måste tyvärr tjäna pengar när jag är ute och reser.

Kultursvängen är knepig. En del betalar riktigt bra, så bra att jag nästan skäms åt andra hållet. 14 440 kronor är det bästa jag fått i arvode för en timmes framträdande. På det betalade den arrangören traktamente, resor, rubbet, utan att blinka. Arrangören ansåg att jag var värd varenda krona. Ärligt talat kändes det rätt trevligt.
Sämst är som sagt de 14 kronor i timmen som Strömsund tidigare erbjudit mig.
I år vill de inte betala alls, vilket inte framkallar riktigt lika trevliga känslor.

Jag ser med spänning fram emot nästa års inbjudan; ”Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande mot att du betalar delar av, men helst årets hela arrangemang…”

Kanhända får jag inget mer brev eftersom jag inte tänker svara. Det står att de vill ha svar senast den 5 maj.
Ha.
Som om jag tänkte offra porto på det.

5 kommentarer:

Helena von Hofsten sa...

Allt beror på hur mycket man vill satsa i sitt varumärke, det vill säga, satsa i dig själv om man är författare, och på sikt eller vid aktuellt tillfälle, sälja fler böcker, bygga varumärket Anders Vidén, exempelvis. Det fungerar så, jag vet något om det. Och ibland kan de alldeles fria "gratisgigen" vara helt underbara... Men visst borde det alltid vara så det går att ta betalt, precis somrörmokarn gör, det tycker jag egentligen.
Ja, så är det... nog...

Anders sa...

Jag vet. Och jag kan inte längre räkna hur många gig jag åkt iväg på utan att få betalt. Men jag väljer dem allt mer noga. Byföreningar med inga pengar alls, men som drar ihop 50 pers som lyssnar. Visst. Men Strömsunds kommun drog ihop 6 stycken som lyssnade förra året. Och jag lade 4 dagar av mitt liv...
Samtidigt förstår jag vad Strömsunds kommun försöker göra. De håller kulturens fana högt, långt ut i glesbygden.
Men grejen blir helt enkelt att jag inte har råd att åka dit och bjuda bort mig fyra till nio dagar gratis, och kanske, kanske lyckas sälja en bok... För publiken är alltid så liten under dessa berättarveckor...

Det är faktiskt bättre att jag åker in till Östersund, som ligger närmast för mig, och knackar dörr och säljer böcker. Jag har testat det. Jag brukar bli av med ca 5 böcker i timmen.
Det går det med!

Helena von Hofsten sa...

Ja, det är ett himla skit att kärleken till orden är en sån olönsam affär, i reda kronor räknat.
Nu går jag ut i solen och räknar fräknar istället!

Anonym sa...

Ja si jakten på pengar och jakten på dem. Så säger jag som lever på annat men jobbar även med kulturen och det får bli en slags hobby för mig.
Då kära ni är en sådan sak som även jag inbjudits till en enda stor "happening" om nu ett sådant ord finns kvar i vokabulären och i det reella.
Kan se er som skall leva på kulturen men även Strömsunds kommun som med alla medel [ små sådana] försök att hålla Berättarveckan vid liv.
En vecka som genom åren har varit en mötesplats och gett stora upplevelser de största i smått format och givna i osannolika kombinationer möten folk emellan.
Och sannerligen om någon heltidsförfattare fått vara med om liten publik så har jag fått vara med när Ankarede kyrka var fylld till bristningsgränsen. Den som lockade var en okänd arkeolog som lite kanske knastertort uppvisade en svindlande konst i teoribildning och källkritik. Trots det lockade till skatt samtidigt som han gav fördjupning i det han talade om; några svärd från Jormön och det blev en resa i tid och rum där vikingar, norrmän, jamtar och samer rymdes i all skön gemenskap.
Vad han ägde var berättarkonst och okonstlad framtoning. Tala om att sälja sig [han bryr sig nog inte så mycket om sitt eget varumärke] och sitt budskap.
Han som jag kommer aldrig att bli rika på vårt skrivande och framförande.
Okända dragspelare har dykt upp och spelat med stora norska proffs osv. osv.
Till frågan; "Man måste gå för att hämta" sa Gustav Hedevind Eriksson.
Berättarveckan har den funktionen. Vad man hämtar är möten, väntade och oväntade och dem får man på en Berättarvecka i Ströms vattudal och Frostviken.
Dessa dagar har gett mig mer än vad jag själv kunnat ge. Mer fylld än tömd när jag återvänt till vardagens tröskande.
Det är vad en happening är - där mötet är större än jaget.
Nu om torsdag ger jag mig in i detta igen för 10:e gången. Hurra.

Anders sa...

erik-oskar:
Jag önskar dig en härlig tur till Vattudal!
Och jag håller med dig. Strömsunds kommuns kamp att med små medel skapa denna berättarvecka är beundransvärd.
Men tyvärr ser min verklighet ut som så att jag måste välja vilka föredrag eller arrangemang jag åtar mig.
Att skriva tre romaner i följd som jag gjort har kostat mig 3 årslöner. Så här långt har jag så att säga fått igen en årslön.
Två årslöner saknas mig. Jag har två barn, det tredje på väg.
Under berättarveckan i år kommer jag att tillvekra ved.
Jag måste ha in pengar.
Så enkelt är det.

Nå. Ha det så trevligt!!!