Ni får förlåta mig. Jag är en usel minglare i verkliga livet, lika dålig är jag på att e-mingla, eller vad vi ska kalla bloggandet där det ibland sker mer under ytan, i kommentarerna, än i själva bloggen. Jag har fått så vänliga kommentarer att jag närmast vill kalla dem kärleksfulla.
Jag vill svara men klarar det inte just nu.
Allt är bra med mig, i familjen, i det timliga livet, men jag drar mig undan. Utåt kan jag nog verka fjär, på gränsen otrevlig, för inuti börjar jag forma uppslaget till en bok.
Under den processen klarar jag inte av att kommunicera värst bra. Det är en koncentrationsakt som är helt naturlig, men ställer till förfärligheter för varje författare i det sociala livet.
Ingen skulle någonsin få för sig att kräva trevligt mingel av Kajsa Bergqvist när hon står och koncentrerar sig framför ribban. Man applåderar och hejar och ropar uppmuntrande från läktaren, men man kräver inget annat av henne än att hon ska hoppa. Man kräver inte ens det. Varje åskådare önskar henne en hög och graciös flygtur.
Grejen är att ingen ser författarens ribba. Den ligger där, upplagd på en alldeles orimlig nivå, 2.75 känns det som. Och man står framför den i ett helt år. Man önskar sig lite stöd från omgivningen, men eftersom omgivningen ingenting ser eller begriper har man som författare bara en väg att gå. Man blir tvär och folkilsken. Allt för att få vara ifred.
Tur att jag inte har några föredrag inbokade på ett tag.
4 kommentarer:
Hör du hur det klappas i takt på läktarens Stockholms-sektion?
Även Boden-sektionen klappar! Vi törs inte drista oss till att ropa något uppmuntrande, rädslan att störa koncentrationen är för stor. ;-)
Även den stora sektionen i det blå klappar. You have to do what you have to do.....liksom! Fokus.....!
Jag har skrivit en enda bok, om migrän. Då bar jag hela boken i huvudet. Kunde lägga mig och tänka ut att jag måste ändra ett ord på en sida, klev upp, letade rätt på det där ordet jag måste komma ihåg att ändra - bara för att upptäcka att jag redan hade ändrat det!
Nu är det förstås annorlunda att skriva romaner och faktaböcker, men jag antar att du bär dina romaner i huvudet också, innan de äntligen äntligen är helt klara.
Hoppas du har koncentrationsfrid i din skrivarbubbla! Här i huset brukar vi turas om att vara ”hemmafru” när den ena parten har intensivt jobb. Det är mycket skönt att slippa allt hushållstänk då…
Skicka en kommentar