"Det handlar om liv"

(clic to enlarge)

Malmö stad har bjudit in mig att hålla föredrag på en seminariedag om klimat och livsstil. Med våra koldioxidutsläpp håller vi på att förstöra vår egen planet. En del forskare hävdar att läget är alarmerande, andra påstår att växthuseffekten inte händer, att det snarare rör sig om naturliga fluktuationer, att klimatet alltid har varierat på jorden. Mitt uppdrag; att ge en historisk vision av hur mänskligheten parerat klimatproblem tidigare.

Sist jag åkte tåg fanns det eluttag med 220 volt vid varje sittplats. Nu visar det sig vara X2000. Inga eluttag, istället finns trådlöst nätverk och uppkoppling mot internet, vilket jag inte har någon nytta av. Datorn dör efter två timmar. Batteribrist. Synd eftersom tåget blir ordentligt försenat. Med eluttag hade jag kunnat jobba i åtta timmar. Jag sitter och dåsar och har det outsägligt trist.

Stockholm central. Jag letar eluttag. Till sist hittar jag ett och sitter på golvet och jobbar någon timme tills nattåget till Malmö dras fram. Eluttag är den nya bristvaran. Man får leta som en tok innan man hittar dem. I sovkupén finns eluttag. Det funkar fint till datorn, även om det står varningstext ”Endast rakapparat”.
Jag jobbar långt in på natten. Med två barn hemma är det svårt att förbereda föredrag, få till ett bildspel med över 90 bilder. Efter 19 timmars tågresa stapplar jag av på centralstationen i Malmö, tar sikte på Savoy Hotel för frukost som inkluderats i biljetten.

Tio minuters promenad och jag är på Filmstaden. Jag står först på programmet och kör in mitt USB-minne i arrangörens dator, på med en myggmikrofon och så är det bara att börja. Jag målar med ord och bild upp en 12000 år lång exposé. Jag berättar hur den ”mongolida” folkgruppen genomför sin folkvandring över Berings sund för att till sist hamna i Sydamerika. Jag avslutar med Djingis Khan.

Applåder och en publik som köper slut på de böcker jag släpat med mig. De som inte får böcker beställer. Jag ler och konverserar och det är roligt alltsammans, men samtidigt är jag så övertrött att jag inte kan räkna växelpengar. Jag kan inte hålla reda på bokbeställningar heller, utan börjar istället ge bort bokmärken där min webadress finns.

Paus. Jag häller i mig två snabba kaffe. Folk piggar upp mig med att säga att föredraget var spännande, bra. Jag känner att jag kanske kommer att orka dagen. Nästa talare är Krister Wiberg, professor i arkitektur. Han är lugn och jovialisk på scen. Ger ett trevligt intryck, men han framträder denna dag oprofessionellt. Han kan inte hålla tiden, i själva verket har han material för tre timmars föreläsning när han ska hålla en timme. Han lyckas inte sy ihop det och summera. Synd, för hans material är bra, intresseväckande. Jag hade gärna tagit del av de kunskaper han bevisligen besitter, men inte lyckades sovra fram. Det hela blir rätt flackt.

Bi Puranen, framtidsforskare, är som ett engagerat duracellbatteri på scen. Rapp, koncis, men arbetar även skickligt med känslor. Det gör inte så mycket att hon inte lyckas få projektorn att fungera tillsammans med sin appledator. Visst är det konstigt, vi kan ta oss till månen, men inte få datorer av olika märken att kommunicera med en och samma projektor.

Lunch: Jag äter i sällskap med en av åhörarna, en intelligent ung kvinna. Hon har otroligt vackra ögon. För en tio år sen hade jag fallit pladask och blivit trånsjuk. Det stora nu är att jag njuter av hennes livliga och engagerande sällskap – och det är bra med det.

Egentligen hinner jag stanna för att lyssna till Christer Ljungberg, VD för Trivector Traffic, Catarina Rolfsdotter-Jansson och Anna-Lisa Linden, professor i sociologi, men min hemlängtan och saknad är så stor att den drar mig iväg mot Kastrup. På tåget över Öresundsbron träffar jag två grabbar. De snackar invandrarsvenska, när de slår sig ned mitt emot mig. Den ene säger: ”De tjäna jävla bra pengar när de byggde bron”.
Den mörke svarar: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv”.
Hans ord drabbar mig. Jag frågar om jag får fotografera dem. Det får jag. Sen frågar jag om varför det handlar om liv. Han berättar att det hände dödsolyckor vid brobygget, något jag inte visste. Han har rätt, hans värdegrund är sund; vad är pengar mot risken att förlora livet?

Medan jag letar efter min Gate på Kastrup ekar grabbens ord i mig. De var utsagda med sådan självklar auktoritet: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv.”

Varför gör jag de här vansinnesresorna? Resan tar 32 timmar från hemmadörr till hemmadörr. Jag tillryggalägger 240 mil. Jag håller ett föredrag i 60 minuter på ett seminarium om klimatförändring. Seminarier är till för att människor ska mötas och utbyta erfarenheter. Och så blev det även denna gång. Seminariet var lyckat. Men de ord jag kommer att bära med mig är grabbens. De sammanfattar på ett elegant sätt det systemfel vi väljer att leva i. Vi fortsätter att jaga pengar och bekvämlighet och riskerar livet på hela vår planet.