Nog är det så alltid. Men grejen är att du hade rätt redan i en kommentar för länge sedan... Mina förväntningar att äntligen få sätta igång att skriva NU, var och är egentligen helt orealistiska. Det förstår jag helt intellektuellt, men ännu inte känslomässigt. Om några dagar kommer jag nog att landa!
Får jag skriva? Jo, det tycker jag att jag får. Ibland tycker jag att de tre barnen gör att jag sitter som inne i en stor bur full av sjungande kanariefåglar - men det gör ingenting! Den inbillade verkligheten är starkare än den verkliga. Fast det är ovanligt. Men det händer. Ett skeende som skriver sig självt som bara finns och som är att bara sätta på pränt. Som om det rörde sig om att fylla i, mer än att skriva själv. Men oftare: Jag har tid för mig själv, jag går runt det hela, kanske skriver jag, ibland mer ibland mindre. Men det blir inte bra. Fast jag skriver ändå. Sorterar senare, långt senare i en tid som jag fortfarande inte har en aning om. Var kommer barnen att vara, vad kommer jag att vara tvungen att göra?
När jag läser om dina hästar så tänker jag herregud, kan du inte nöja dig med lite färre? Men inser att det inte är där problemet ligger. En gård. En historia. En annan berättelse. Att förvalta. Och barnen. Och rötterna...
Kanske.
Jag tycker verkligen att jag blir sämre och sämre på att skriva romaner. Jag styr dem inte längre, de styr mig, beter sig som blommande pioner och fänkål. Växer i lager. Och står stilla.
Inte kan man väl göra något så enkelt som att "fixa sinnet"???
3 kommentarer:
Tja, det kan ju också kallas att ”fokusera” – då kan man bli rätt så irriterad på allt annat som kommer och stör.
Nog är det så alltid. Men grejen är att du hade rätt redan i en kommentar för länge sedan...
Mina förväntningar att äntligen få sätta igång att skriva NU, var och är egentligen helt orealistiska.
Det förstår jag helt intellektuellt, men ännu inte känslomässigt.
Om några dagar kommer jag nog att landa!
Får jag skriva? Jo, det tycker jag att jag får. Ibland tycker jag att de tre barnen gör att jag sitter som inne i en stor bur full av sjungande kanariefåglar - men det gör ingenting! Den inbillade verkligheten är starkare än den verkliga. Fast det är ovanligt. Men det händer. Ett skeende som skriver sig självt som bara finns och som är att bara sätta på pränt. Som om det rörde sig om att fylla i, mer än att skriva själv.
Men oftare: Jag har tid för mig själv, jag går runt det hela, kanske skriver jag, ibland mer ibland mindre. Men det blir inte bra. Fast jag skriver ändå. Sorterar senare, långt senare i en tid som jag fortfarande inte har en aning om. Var kommer barnen att vara, vad kommer jag att vara tvungen att göra?
När jag läser om dina hästar så tänker jag herregud, kan du inte nöja dig med lite färre? Men inser att det inte är där problemet ligger.
En gård. En historia. En annan berättelse. Att förvalta. Och barnen. Och rötterna...
Kanske.
Jag tycker verkligen att jag blir sämre och sämre på att skriva romaner. Jag styr dem inte längre, de styr mig, beter sig som blommande pioner och fänkål. Växer i lager. Och står stilla.
Inte kan man väl göra något så enkelt som att "fixa sinnet"???
Skicka en kommentar