Kreativitet

Tidigare inlägg har handlat om kreativitet, fast jag inte riktigt avsåg det när jag skrev, men jag märker det av kommentarerna.

Mysla skriver:
”Jag skriver bäst om sena nätter då lugnet sänkt sig över staden och månen lyser utanför. Varför vet jag inte, men jag antar att det har med avslappningen att göra. Då har jag sinnesro, inte annars.”

Rene hakar på:
”Sinnesro ja… det kan vara det som gör att man skapar bäst under den tiden på dygnet, å andra sidan är mitt huvud alltid i arbete under tiden jag gör annat, den arbetar kreativt hela tiden, färg, form, design. Alla andra "måsten" i vardagen känns frustrerande, det hindrar mig i att vara kreativ. Så den sena timmen då alla sover är tiden jag har för mig själv och mitt skapande... sen timme - sinnesro - skapande - tror jag.”

Karin:
”Medan jag är mer som du, Anders. Sitter mest hela dagarna, eller i alla fall långa pass, och det är inte alltid det blir något.Det är som att försöka fånga något oändligt stort i något mycket litet, till slut.”

Jag finner gemensamma nämnare, även om det inte är klart uttalat. Det handlar om behov av avskildhet och att akten av skapande kräver tidsutrymme.

Jag kan inte skriva. Det går inte med två barn som behöver utrymme att upptäcka och utforska världen. Och jag orkar inte skriva om nätterna. För det krävs rejäla arbetspass om jag ska komma någon vart med berättelsen om Djingis Khan. Jag klarar mig inte med någon timme här och där. Jag behöver regelbundna, fullständigt utvilade och vakna arbetspass för att gå iland med uppgiften.

Ändå kan jag jobba. Jag kan jobba medan jag är med barnen, ungefär så som René beskriver. Medan ungarna går loss i sina lekar glider jag omärkligt undan och för min inre syn börjar jag förflytta hela den mongoliska hären närmare Kinas gräns. De har 300.000 hästar med sig och blir tvungna att invänta spanarnas informationer om fiendens ställningar. Betet tryter. Vad göra? Hur föda så många hästar? Varje häst kräver åtta kilo hö om dagen. De ska byggas upp för att orka långa marscher och strider.

På så sätt kan jag bearbeta och lösa delproblem och med det får jag låta mig nöjas. Men denna omständighet är inte helt olycklig. Det skapar en längtan i mig att äntligen få sätta mig i rejält tilltagna arbetspass. Så att jag inte bara kan kreera små ryckvisa lösningar för utfordringen av hästar; utan även kan få uppleva flow igen. Att ostört sitta mitt i flödet av dessa tankar. Att uppfyllas helt av exempelvis år 1206 när det lilla folket mongolerna gick in i Kina och besegrade jätten.

Hur gestalta? Hur göra det plausibelt och trovärdigt? Det är som om en av Sveriges minsta kommuner skulle få för sig att marschera mot Bryssel för att besegra och ta hela Europa.
Den grejen gick Djingis Khan iland med. Och jag ska göra övertygande och läsvärd litteratur av det.