Tankar tar tid

En fråga kom:
”När skriver du absolut bäst? När är ditt flöde ohämmat och när känns det som att du producerar de bästa texterna?”

I stunder av affekt skriver jag bäst, i vart fall i den meningen att det går fortast, mest flytande. Jag kan mycket enkelt driva mig själv till sådan sinnesrörelse, vilket är den viktigaste ingrediensen i mitt skrivande. Det handlar absolut inte om att sitta och vänta på inspiration. Det är bara att sätta igång att arbeta. Dag efter dag efter dag.

Ohämmat flöde ska mer ses som skval och frambringar sällan bra text. Själva skrivandet, orden som flödar, är bara en del av processen och bildar i slutet av resan endast en slagghög, skräpet som behövde skyfflas undan för att få fram de få ord som verkligen är värda något.

Hela tiden inom oss bär vi människor fantastiska tankekomplex. De finns där hela tiden, men oftast är vårt tankegods fullständigt osorterat, oreflekterat, ogenomtänkt; så också i mig.
I modern litteratur är det vanligt att häva ur sig allt detta slagg. Och publicera det. Jag fasar över det och kan inte läsa många av de bestsellers som ges ut eftersom de är skräp rakt igenom.

Ibland kan jag finna små pärlor mitt i det ohämmade flödet. Men så skrev jag mer för tjugo år sedan. Nu producerar jag allt mindre text. Jag låter det ta tid och jag bearbetar mer i skallen innan jag slösar vare sig fingerrörelser eller papper.

Skrivandet har fått en helt annan rytm. Tangenterna är tysta i tio, tjugo minuter, så plötsligt, kommer en kort skur av frenetiskt hamrande. En mening, tre meningar, ett litet stycke uppenbaras på skärmen. Sen, tystnad igen.

När jag skriver de fyrahundra sidor tjocka böckerna om Djingis Khan går det till så. I genomsnitt producerar jag två sidor text om dagen. Bra dagar får jag ur mig nio sidor text som håller, inte behöver strykas ned. Vissa dagar blir det ingen text alls. I början var det frustrerande, men nu vet jag att en blank dataskärm utan text också är arbete. Att ha disciplinen att sitta en dag i åtta timmar och arbeta utan att det till synes blir något innebär inte att jag varit lat. Tvärt om har jag haft modet att stryka alla de dåliga uppslag som kommit för mig.

Att vara författare handlar mer om att välja bort 90 procent av det skräp som kommer för ens sinne än att skriva ned allt.

Inspiration och ohämmat flöde finns inte i min värld. Det handlar om att lära sig att älska arbetsprocessen, att lära sig förstå det enkla:
Tankar tar tid.