Ur sporadisk dagbok 2010 09 25
Blind. Blind. Blind.
En del är blinda för att de har bögskräck.
Den blindheten har ännu inte drabbat mig men det finns obesvarade frågor. Jag har alltid föreställt mig Othello som oerhört vacker och ofta glad. Det är inte logiskt eftersom figuren Othello utgår från en tragisk pjäs. Ändå ser jag framför mig en leende svart mor, en muslim, alltid trogen sina vänner genom strider och umbäranden.
Troligen mixade jag som ung Othello med en annan hjälte och sedan dess är helt enkelt min inre spontant uppoppande bild av honom omöjlig att ändra.
Idag på Storsjöbadet såg jag Othello. Muskulös på ett skulpturalt sätt, utan tungt allvar, lättsinnigt, glatt.
Jag vet inte vad som var vackrast, hans ansikte som hade sådan snarhet att le, hans kropp, hans rörelser, nästan oförskämt kraftfullt och samtidigt graciöst alltsammans.
Det är sällan det slår mig att män kan vara så vackra och medan jag försökte se ut som jag inte tittade försvann Odin. Fyra år och snabb som en iller har han börjat täcka skrämmande stora territorier bara man vänder bort blicken någon bråkdel av en sekund. Med förälderns panikbultande hjärta fann jag honom uppklättrad i ett arrangemang av palmlika blommor som visade sig vara fejk.
Sen åkte vi vattenrutschkana tills lemmarna blev slaka och vi var tvungna att köpa glass och när vi satt i fikavdelningen kom Othello och satte sig ganska nära, charmerande skrattande och leende och pratandes med sina vänner och familj. Hans hud glänste så vackert att jag tappade andan. Jag hörde att Tula levde om i någon sorts stigande irritation som riktades mot mig, hennes far, men jag hade svårt att höra vad hon sade för jag var som uppslukad av Othellos allt, även hans dreadlocks.
Mitt i stojet, solreflexerna i taket från allt vatten omkring och klorlukten blev jag sorgsen. Genom anblicken av Othello föll jag helt utan förvarning ned genom minneslager efter minneslager.
1994 dog min bästa vän. Han låg i sängen och dog. Obduktionen visade ingenting. Trettiotre år gammal låg han och sov i sängen och vaknade aldrig mer.
Han var alls inte lika skön att se som Othello, men han var min vän. Och jag förstod nu som ett slag i ansiktet att jag saknade honom våldsamt ännu. Det har gått 16 år och jag har naturligtvis inte hittat någon ersättare. Det fungerar inte så.
När jag tittade på Othello förstod jag en sak till och det var ännu mer smärtsamt, på ett egoistiskt och inte lika vackert sätt, men mänskligt. Jag har varit totalt oförmögen att skaffa nya vänner under alla dessa år.
Jag har levt ett flackt ensamt liv sen han dog. Inte släppt in någon. Heller inte sökt kontakt.
Jag har varit blind.
Blind. Blind. Blind.
(I vänekvationer ingår inte fru och barn, men de har naturligtvis varit en del av förklaringen till att jag överlevt utan vänner).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar