Första steget mot - jag vill inte nämna det vid namn - går vid självcensuren.
Är vi på väg dit?
Dagligen tar vi kontakt via mejl, telefon, sms, kanske är vi även med i något diskussionsforum. Vi är sociala varelser och det är ett naturligt beteende.
Snart faller FRA över oss. Därefter Datalagringsdirektivet.
Jag har inget att dölja. Inte mina vänner heller, men på Lovön står en superdator och jag antar att där ligger snart en gigantisk trafikdatabas och jag har ingen aning om vilka myndigheter utöver polisen som kommer att göra sina slagningar där för att lägga pussel och sociogram.
Jag tänker: kompromenterar jag mina vänner utan att jag vill det? Hur många gånger har jag skrivit ord som börjar på anarki, eftersom jag ibland finner det användbart att begagna anarkismen som en frihetlig resonansbotten i politiska diskussioner? Hur många gånger har jag skickat mejl till vänner som delar mitt intresse för svårtolkade koranarabiska ord som: "habata" som kan betyda "gå nedför [en sluttning] men också kan ha den överförda innebörden "förverka andras aktning" alltså "förnedras".
Jihad är ett lika komplext och mångfasetterat ord. Jag genomgår just nu i denna stund Jihad, i den meningen att jag i mitt inre utför en strid som jag delvis är klar med.
Så sent som i juni i år trodde jag exempelvis på Copyright. Nu anser jag att upphovsrättslagstifningen är absurd. Det är bland annat absurt att jag som författare per automatik ska få mina verk skyddade i 70 år efter det att jag dött.
Varför ska mitt arbete skyddas så länge? Finns det någon annan yrkesgrupp som när de producerar en sak har rätt att tjäna pengar på den så länge?
Upphovsrätt innebär ingenting annat än att jag innehar rätten att tjäna pengar på en vara som säljs igen och igen och igen. Nu när man kan göra kostnadsfria kopior av både musik, böcker, film vill fortfarande industrin ta ut lika mycket pengar som när det faktiskt kostade dem att göra och distribuera fysiska kopior.
Tänk om snickaren kunde göra samma sak. Bygga ett enda hus och sen sälja detta enda hus en miljon gånger. Sen när snickaren dör fortsätter hans släkt att sälja ett enda hus flera miljoner gånger till.
Exemplet är medvetet dumt valt. Men kanske det just genom sin enkla enfald kan förtydliga vad förespråkarna för IPRED slåss för att få behålla. Rätten att oändligt många gånger tjäna pengar på en enda produkt. Även 70 år efter det att den som gjorde produkten dött.
Varför ska jag och tonsättare ha denna rätt och varför slåss en bransch så hårt för den? Jo, tonsättare och artister får endast någon ynka procent. Resten tar deras bransch hand om. Att branschen, som själv inte äger någon förmåga eller kreativietet men parasiterar på artisternas, vill ha IPRED av ren girighet, det står mer än klart.
Men hur fick de med lagstiftarna? Jag förstår det inte.
Jag förtår än mindre hur lagstiftaren, vår regering och riksdag, vill att privatsnutar genom IPRED ska börja jaga människor i mitt namn, för att skydda min redan från början avskyvärda rätt att äga en text inte bara under hela min livstid och när boken gått ur lager, utan också 70 år efter min död.
Upphovsrätten ska naturligtvis inte tas bort helt, men väl reformeras, göras om att passa sin tid. Jag vet inte hur, men Piratpartiet har faktiskt förslag. Det är det enda parti som har förslag. Personligen har jag inte hunnit att ta ställning till hur en bra upphovsrätt skulle kunna se ut, men det är vad som borde diskuteras och föreslås. Inte IPRED.
Men varje morgon vaknar jag upp till samma mardröm. Regering och riksdag driver igenom den ena förnuftsvidriga lagen efter den andra.
Alltså handlar det inte enbart om att jag får för mig att jag bör skriva Jihad mer sällan. Jag kanske också måste tänka mig för och inte tipsa mina vänner med länkar till musik, film eller annan konst. För då står privatsnutarna snart kanske inte vid min dörr, men vid någon kompis dörr för att han eller hon råkat följa en länk jag givit.
Självcensuren, det första steget mot - jag vill inte nämna det vid namn - är på väg att göra intåg i våra liv. Är det så?
Är det så?
