Vi lever under en borgerlighet som i retorik påstår att de strävar mot mitten, att de vill bli "det nya arbetarpartiet".
I denna retoriska strävan, från moderaternas sida, håller ett tidigare stort och frihetligt parti på att gå under, centern. Jag betraktar även folkpartiet som fullständigt sönderslaget.
För var finns det frihetliga? Det liberala parat med gott omdöme och lagom stort socialt ansvarstagande?
Det ser ut som om Moderaterna kannibaliserar sina mindre bröder, men icke. Centern och folkpartiet förtvinar eftersom ren och skär makthunger driver deras toppar att i alla lägen samarbeta med moderaterna.
Allt för att hålla ihop Alliansen.
Allt för att kunna påstå sig vara regeringsduglig.
Centern och Folkpartiet betalar ett högt pris genom att gå med på Moderaternas retorik, men främst förlorar de på att gå med på den politik som bedrivs.
Oavsett vad Moderaterna säger strävar de inte alls mot den sorts politiska mitt som under de senaste 50 eller hundra åren har växt fram i Sverige, en sorts socialliberal tanke där vi ska ha så stor personlig frihet som möjligt, parat med en välfärdsstat som fungerar bra utan att kosta alltför mycket, men framför allt inte lägger sig i medborgarnas liv, än mindre spionerar på dem.
Att centern röstade JA till det oöverskådliga lagkonglomerat som kallas FRA-lagen och ger staten rätt att massavlyssna hela folket går över de flestas förstånd.
Det är ännu oklart vilka myndigheter som ska få åsiktsregistrera, politiskt registrera, religiöst eller sexuellt eller folkgruppstillhörighet- klassificera och vad allt man nu säger sig behöva göra för att trygga rikets säkerhet.
Förlåt, man säger inte "Rikets säkerhet", det vore retoriskt fel, man säger: "din och min trygghet".
Nyligen tillfogade Krisdemokraterna (DN) att de vill upprätta register över samtliga kvinnor som genomför abort. De har inte klargjort vad ett sådant register ska användas till, men just på denna punkt höll sig övriga partier i Alliansen liberalt alerta. Man sade nej till förslaget av integritetsskäl. Det tackar vi för.
Men IPRED släpptes igenom, vilket åter måste slita sönder hjärtat på varje sann centerpartist som allt från bondeförbundets tid har slagits för den lilla företagaren, det decentraliserade och folkbildande alternativet i outtröttlig kamp mot allt vad elakartad storkapitalism och oligopol och monopol kan heta.
För varje normalt begåvad människa tar det högst tjugo minuter att googla i ämnet för att förstå att IPRED är oligopolet nöjesindustrins våta dröm. För att inte tala om upphovsrätten som man vill förlänga långt över det absurdas gräns, vilket skapar, just det, monopol på idéer och verk, vilket C alltid sagt sig inte vilja ha.
I fråga efter fråga dödar C sig själv. Samma sak gäller folkpartiet, men de väljer med sin partiledare i spetsen en annorlunda väg, de tävlar om att bli mest populistisk i någon form av katederdisciplin, eller ska vi kalla det värdekonservatism, inte bara i skolan, utan det ska gälla ute i samhället bland invandrare och andra som är i utanförskap.
Nej just, förlåt. "Utanförskapet" har aldrig existerat och vilka grupper som ingick vet vi inte heller eftersom det aldrig redovisats, bara att utanförskapet hade en siffra som ibland var så stor som 1,5 miljon.
Man är nu i färd med att sudda begreppet från sina hemsidor. Vi går mot rekordarbetslöshet och då passar det inte att statsbäraren talar om utanförskap inför nästa val.
Vi har djup depression. De krympande partierna i Alliansen vill också få folk till urnorna. Olika företrädare känner panik, vill profilera sig, samtidigt som man vill flytta fram positionerna för att skydda sig mot det okända, som nu känns extra hotfullt. Eller är man bara korkad?
Nå. I namn av att vilja hjälpa en svag grupp, invandrarkvinnorna, för man fram sitt förslag.
Företrädare för det parti som borde vara liberalast av liberaler kliver fram och säger att de vill förbjuda Burka i Sverige. All heder åt Roger Tiefensse, (C) gruppledare som helst hade sett att motionen aldrig väckts och som "livbåten" och andra liberaler uttrycker det: "Det är inte liberalism, det är den unknaste formen av konservatism där alla skall vara stöpta i samma form. Det är inte frihet, det är att försöka tvinga någon att följa ens egen bild av frihet.
Vi har fått en situation där två tidigare anständiga liberala partier som tävlar om vilket som kan vara mest värdekonservativt i sin framtoning. Man börjar rent av tävla med så aparta spelare som Sverigdemokraterna.
Folkpartiet, (Svd) vars ledning för länge sedan lämnade partiets arv och liberala hållning bakom sig eskalerar numer i märkligheter. Man deklarerar att man vill göra sig till allmän smakdomare över folks huvuden och trycka ut vilken kultur vi ska anamma, vad vi ska läsa och lyssna till för musik. Vad vi ska tycka om.
Jag känner oro.
På ett lite hattigt och ännu ostrukturerat vis har det utanförskap som den borgerliga alliansen slutat att tala om fått ett nytt ansikte.
Man vill och lagstiftar på fullt allvar så att man ska kunna avlyssna hela befolkningen. Man vill föra register över bögar, politisk tillhörighet, trostillhörighet, särskilt om de skriver Allah i sina mejl, antar jag.
Man vill förbjuda klädesplagg som kvinnor bär och man vill välja ut vilka kulturyttringar som ska falla oss i smaken.
I denna stund fick jag en budkavle från "Mitt i steget" där han skriver; "Det här är vårt land", underförstått; oavsett var du råkade bli född på jorden. Till min glädje ser jag att en moderat, Kent Persson, lade upp budkavlen i ett tidigt skede.
Som tidigare i internetrelaterade integritetsfrågor gäller samma sak nu. Alla goda krafter måste samarbeta mot det korkade och förstockade.
Tvärt emot alla de kringskärande lagar som de borgerliga vill genomdriva - och som vi ännu är osäkra på var socialdemokraterna riktigt står - måste vi öppna oss för världen.
Vi måste lära oss och förstå att vårt land är i behov av goda kontakter med samtliga andra kulturer. Vi är minst. Vi utgör en försumbar droppe i oceanstora andra kulturer.
Vi är ynka nio miljoner.
Vi är helt beroende av att ha goda realtioner med Kina. De är en miljard.
Vi är lika beroende av att ha stabila relationer med den kultur som jag här lite slarvigt väljer att kalla den muslimska. Islam utgör grovt skattat en miljard av jordens befolkning och är växande.
Varje dag ber en miljard muslimer i världen att deras barn ska må bra, att mormor inte ska vara sjuk, att det ska gå bra i skolan, att man ska få mat, att det ska bli fred.
Oavsett om man väljer att betrakta denna miljard människor som en kulturell och spännande tillgång, en fantastisk handelspartner, eller som en gigantisk marknad så utgör varje invandrad muslim eller kines eller indier, eller pakistanier eller vem det nu vara må, en otrolig kontaktyta och öppning till den andres kultur.
Jag borde, antar jag, som de tidigare namnge vilka jag hoppas ska föra budgavlen vidare, men gör det inte.
Istället vänder jag mig till hela den politiska rörelse som för mig framstår som den mest frihetliga och toleranta på dagens politiska scen i Sverige.
Jag uppmanar varje piratpartist att efter eget tycke föra budkavlen vidare.
Det handlar om vår globala frihet på nätet och AFK.
Forne Cat Stevens konverterade till Islam och agerar nu bro mellan två kulturer.
Tack folkpartiet, äntligen begriper jag var skon klämmer!
Jag har inte riktigt förstått men det slår mig nu, som en sammanfattande tanke; att konservativa, i grunden reaktionära människor, alltid varit förfärade över den ostyriga "ungdomen" och det nya.
Allt nytt är för själar disponerade på sådant vis skrämmande - och har alltid varit i alla tider.
Deras rekationer låter heller inte vänta på sig; upp ploppar det ena lagförslaget efter det andra att tillrätalägga, hägna in, förbjuda, bestraffa.
Tyvärr verkar det vara så att samtliga i riksdagen sittande partitoppar tycks ha reaktionära hjärtan, alldeles oavsett att de i de flesta sammanhang kan få sina läppar att påstå att de bekänner sig till och älskar att yttra ord som "frihet" och "utveckling".
Men varken nuvarande FRA-lagskonglomerat, IPRED, Datalagringsdirektiv eller för den delen, det nya folkpartistiska förslaget att man ska lista våra främsta kulturyttringar har vare sig med frihet eller utveckling att göra.
Det finns två undantag i riksdagen och de utgörs, häpnadsväckande nog, av Miljöpartiet och Vänstern.
Övriga partiers ledningar har visat sig mer än ospänstiga, man frestas säga stockkonservativa, och de kommer att leda oss rakt ut i fördärvet om vi inte lyckas att antingen välta bort dem från makten, eller också vända partiernas inriktning - och den revolutioen måste då ske internt i varje parti.
För all tydlighets skull bör jag kanske erkänna var jag själv står politiskt:
Jag har alltid varit anarkist och förfäktar därför i alla lägen personlig frihet och integritet till det yttersta, men det må ske i ett samhälle som genomsyras av total solidaritet och samarbete.
Jag förfäktar därmed inte den konstlade frihet som ges i en totalt avreglerad marknad med så kallad "fri konkurrens" som jag mer betraktar som ett krig alla mot alla utfört med ekonomiska medel, som när som helst kan slå över i sitt lite mer vansinniga ansikte, det våld människan uttrycker när hon drar ut i väpnat krig.
På det globala planet tycks det mig som detta i mina ögon faktiskt avskyvärda missbruk av ordet frihet råder; alla slåss mot alla, om olja, om pengar, om makt, men främst är det den rika världen som slåss mot den fortfarande fattiga och mer resurssvaga, men som råkar ha olja.
Våra makthavare envisas med att hålla världen väldigt långt borta ifrån "peace love and understanding", om man säger så. (Något som jag däremot upplever i hög grad när jag ger mig ut på nätet och leker Internaut vid min dator).
Delvis därför har jag aldrig varit medlem i ett parti, aldrig ens röstat, för jag har tyckt att våra ställföreträdare som valts till makt och härlighet ideligen upprepar samma gamla förstockade beslut, att konkurrens och krig är bättre än solidaritet och samarbete.
För att få en plattform, vilket jag tidigare saknat, gick jag för tre år sedan in i det socialdemokratiska partiet, främst för att kunna bekämpa dem som jag då såg som de mest stockkonservativa, alltså Alliansen, dels för att driva och lyfta fram frihetsfrågor inom (S), alltså försöka hjälpa Sveriges största parti att i denna tid hitta sin inneboende progressiva kraft.
För så anarkist jag är måste jag erkänna att (S) genom historien genomfört fantastiska och framåtriktade "befrielser" som löst bojorna för stora skaror människor, för att inte säga mest hela befolkningen. Samtidigt lyfte man detta fattiga nedsupna eländiga skitland som över en miljon människor flydde i sin nöd, till att bli ett av världens ledande vad gäller just frihet, valmöjligheter, utbildning, rikedom.
Med detta i backspegeln står jag och svajar och är vansinnigt förbannad och förtvivlad över att det satans sossepartiet till vissa delar stelnat i en illasittande reaktionär skrud.
Samtidigt ser jag att jag inom (S) har hittat många kompisar som lika gärna skulle kunna varit Pirater, Centerpartister (av åttiotalssnitt för då skrev CUF pamfletter som idag ser mer vänster ut än vänstern själv), miljöpartister, och som sagt vänster.
Pirater, fortfarande liberala Centerpartister, fortfarande liberala Folkpartister och sist men inte minst fortfarande progressiva socialdemokrater:
Vi har ett styvt jobb framför oss. Vi måste välta bort de stockkonservativa från makten.
Vad de än med läpparna säger sig bekänna vill de FRA, vill de IPRED, vill de datalagra allt för att de är så fruktansvärt rädda.
Det verkar inte som om den folkpartistiska ledningen hört talas om mångfald, att det kan leda till något mer berikande än att en av folkpartiet utnämnd elit i ena änden sitter och avlyssnar folket och i den andra änden matar samma folk med rätt sorts tycke och smak.
Jag har därför ett förslag till folkpartiets ledning. Börja googla på ordet long tail. Där någonstans kan vi skönja att både marknad, konstnärliga uttryck, tycke och smak är på väg att forma sig till något som är långt mer mångfasetterat och vackert än någonsin en kanon med den vackraste och bästa vilja i världen någonsin kan eller kommer att forma i den mänskliga historien.
Världen går i rasande fart mot större valfrihet och rikedom. Folkpartiet reagerar ryggmärgsvis och vill genast, förminska, låsa in och förstöra den naturligt framväxande friheten.
_________________
Om någon undrar varför jag inte texten nämner krisdemokraterna beror det på att de är och alltid varit så förstockade att de är bortom all räddning, men annars ligger givetvis detta nya folkpartistiska förslag helt i linje med krisdemokratiska förslag. Även moderaterna har tyvärr en sådan övervikt åt fel håll vad gäller frihetsfrågor att de för överskådlig tid inte är spelbara. Inom det partiet gör man nu allt för att spotta på Gösta Bohmans minne som partiledare och de frihetliga ideal han stod för.
Vi som vill frihet har kommit en bit på väg, men vi är inte framme. Igår skrev Aftonbladet om vår motion om ett moratorium mot alla repressiva och integritetskränkande lagar. Eva Franchell:
Några goda råd till den Socialdemokratiska kongressen om fyra veckor:
Riv upp FRA.
Modernisera upphovsrätten.
Gör en gång för alla upp med Bodströmsamhället.
Nu visar till och med forskningen att vänsterns folk värnar friheten högt. Som institutet vid Göteborgs universitet konstaterar i sin undersökning att svenska folket blir allt mer negativt till statlig övervakning. Och det är vänsterns väljare som värnar friheten allra högst.
Jag bedömer att vi är rysande nära vårt mål och just därför skulle det vara sorgligt om vi inte når fram. Inte för att det är bittert att bära en enstaka förlust, utan för att ett negativt resultat skulle fördröja och försvåra frihetskampen med flera år, kanske sträcka ut den över ytterligare mandatperioder.
Läs hela Aftonbladets artikel för den belyser att frihet inte enbart är ett liberalt värde utan även utgör vänsterns innersta väsen.
(Börja puffa för detta. HAX har skrivit om att få fram 8 borgare som kan fälla FRA. Det gäller också att få kongressombuden på SAP´s kongress att fatta att medborgare som följer debatten med all rätt är upprörda. Man flyr S och andra partier. Lake är bara en av många Centerpartister. Han röstade inte på sitt eget parti utan valde Pirat i EU-valet).
Det är av oändlig vikt att Socialdemokratin sätter ned foten. V och MP är redan på banan. Återstår Sveriges största och därmed viktigaste parti S.
Varför?
Det borgerliga alternativet (signalspaningsalliansen eller vad vi ska kalla dem?) har med märkvärdig tydlighet markerat sin vilja. De vill FRA. De drev så sent som igår i försvarsutskottet igenom FRA (DN). Igen.
Oppositionen S, V och MP sade sig igår vilja riva upp FRA-lagen och tillsätta en parlamentarisk utredning:
"...För att säkerställa att inte grundlagsskyddade fri- och rättigheter åsidosätts vill man att riksdagen ska dumpa den hårt kritiserade propositionen och tillsätta en parlamentarisk kommitté för att gå igenom det hela från grunden:
”Det går inte att lappa och laga...”.
Vi bör alla givetvis bli glada över detta, men det räcker inte. Oppositionen, med S som tyngsta parti måste greppa hela integritetsfrågan.
På gräsrotsnivå har vi inom partiet det senaste året drivit ett ihärdigt arbete för att på ett vettigt sätt påverka. Och faktiskt; partistyrelsen säger: FRA ska rivas upp. Man säger sig vilja stoppa och se över alla integritetskränkande lagar och direktiv (ändå skrev man under IPRED, man ville endast göra i mina ögon helt korkade och kosmetiska förändringar).
Alltså räcker det inte. Vi måste skjuta fram våra positioner ytterligare. Vi måste få partiet att bli fullkomligt klart och tydligt. Vi måste visa den borgerliga signalspaningsalliansen att den är helt fel ute.
Framför allt måste vi visa väljarna att det finns frihetliga alternativ till den repressiva väg borgerligheten av lika okända som obegripliga skäl har valt att slå in på.
Tyvärr räcker det inte med att Piratpartiet med några procent äntrar riksdagen. Piraterna är i gastkramande behov av ett stort partis totala gehör.
Moderaterna har i handling varit otroligt tydliga. De vill FRA. De älskar IPRED. De tog över Bodströms Datalagringsdirektiv med hull och hår, iver och glädje. Och de marscherar ivrigt vidare i den riktningen, drivna av gud vet vilka krafter.
Därför står slaget här och nu. Kongressen närmar sig och dit släpar varje deltagare med sig 7,7 kilo papper som ska läsas, värderas, debatteras, förhandlas, beslutas...
Bland dessa 7,7 kilo finns ett fåtal viktigare motioner (om några gram) som kan sätta stopp för FRA, för IPRED för Datalagrinsdirektiv...
Motionerna i dessa specifika frågor är större än sina egna rätt tekniska ämnen:
de röda väljarna vill leva i frihet, det har de alltid velat.
Det är temat för hela existensen av nätverket Sossar mot storebror, vi vet att socialdemokratin är en frihetsrörelse men vi ser också att partiet Socialdemokraterna inte klarat av att vara sin ideologis frihetsrörelse.
Denna kongress handlar om att ändra på det. Vi måste få upp partiet på rätt köl igen.
Rent pragmatiskt, oavsett om man råkar vara sosse eller Pirat, frihetstrogen Centerpartist eller Folkpartist * så är det avgörande för svensk politik att ombuden på Socialdemokraternas kongress rättar till det som gått snett, inte bara i partiet utan på sikt i riksdagen och därmed hela politiken.
Vi har fyra veckor på oss att få in i närminnet på (S)-ombuden att det inte handlar om taktik för att fånga opinionen, även om nu opinionen vill frihet.
Det är viktigare än så. Frihet är ett kärnvärde vi delat med partier som C och FP, men som de partierna helt dribblat bort.
Om fyra veckor kan Socialdemokratin som parti rädda sin själ. Gör man det är det högst troligt att även C och FP så småningom kan återerövra sina.
Vi måste få ombuden att inse att det inte handlar om småsaker som "FRA" och hur radioanstalten rent tekniskt ska få sköta sin spaning.
Det handlar om våra djupaste kända värden, som om de misshandlas kullkastar hela civilisationer; det handlar om varje människas värdighet, om demokratin sådan vi känner den och om våra mänskliga rättigheter.
____________
* Jag kom inte på Moderater i tillräcklig mängd som är frihetstrogna varför jag inte kunde rada upp partiet bland de andra. Dock vill jag nämna, Karl Sigfrid, som tämligen ensam kämpar i sin riksdagsgrupp. Mina moderata karameller är en annan. Lämna gärna fler namn på vettiga M).
Vi bor längs en skogsbilväg och utfarten är inte riktigt bra, ligger i en kurva och sikten skyms länge av träd. Det är ointressant att tala om vållande och jag var ovetande till tio minuter efter då jag blev uppringd. Inte ens då fick jag exakt veta, utan hustrun bad mig komma och hjälpa en granne att byta däck. Hon hade fått punktering.
Jag klädde mig, lastade in lämpliga verktyg och åkte till anvisad plats strax nedanför utfarten. Grannen berättade att hon kört i diket, gjort en luftfärd, tagit sig upp på vägen igen. Framskärm och underrede hade tagit stryk. Punktering höger fram.
Jag hjälpte henne att byta däck utan att tänka. Vart efter kom förståelsen: Hon har räddat livet, inte bara på sig själv, utan på en eller flera i min familj. Det var gräs och jord långt upp i motorrummet. Dikesfärden hade varit våldsam. Mycket fart, mycket kraft.
Jag åkte hem till min ensamhet. Högg tag i det som kallas det viktiga i livet. Hela dan satt jag och skrev helt vettlösa affärsplaner, svarade på frågor om affärsidé, marknadspotential, konkurrens. Jag förstår att ALMI företagspartner måste ha sådan dokumentation för att göra en riskbedömning av mig, mina idéer, men jag hade svårt att ta frågorna på allvar. Jag har en exakt bild i huvudet hur jag ska bygga mitt företag. Den räcker för mig. Allt annat är dumheter.
Särskilt idag.
Livets hinna är tunn och i våras lånade vi ett hus där det fanns äppelträd. Barnen undrade när de skulle kunna plocka.
Jag lade undan mina fåniga papper. Jag hämtade barnen och tog dem med till ett hus där jag vet att det finns äppelträd. Vi frågade om lov och fick med glädje plocka, de hade så mycket.
Hemma gjorde vi äppelpaj och väntade tills mamma kom hem. Då dukade vi fram och åt helt stilla.
Tacksamheten är ibland så stor att det inte behövs några ord.
Jag hade för avsikt att skriva om ämnen i tiden, fildelning och integritet, men allt mitt skrivande följer sin egen logik, har eget liv. Efter en resa i Uzbekistan skulle jag leverera en reseskildring till en tidning, men halkade av spåret och försjönk i skriftliga källor rörande Djingis Khan eftersom jag hade fått en obändig lust att skriva om honom när jag var i Asien.
Strax fann jag fakta om Balkh, en av de städer föremålet för mina efterforskningar funnit bäst att jämna med marken. Jag sökte vidare för att skapa en historiskt autentisk ram kring min påbörjade romansvit om Djingis, men hamnade påfallande ofta i för berättelsen fullständigt ovidkommande sidospår. Det var så jag mötte Rumi, diktaren, som lyckades fly från Balkh och på så sätt undkom massakern. Plötsligt föreföll hans liv vida viktigare än krigarens och Jalal al-din Rumi kan fortfarande knäcka mig med sina fraser. Han är en av få poeter som lyckas ändra, ibland helt slå sönder, min invanda föreställningsvärld:
"There was once a man who inherited a lot of money and land. But he squandered it all too quickly. Those who inherit wealth don't know what work it took to get it.
In the same way, we don't know the value of our souls, which were given to us for nothing!"
Jag ser mig omkring i den tid och civilisationsyttring som råkar vara vår och finner att den inte har förändrats till det bättre och dessutom är svårt kluven; på ena sidan fylls den ständigt på med mer misstro, mer misstänksamhet, fler repressiva lagar och för friheten fullständigt halsbrytande direktiv.
Jag får ibland för mig att all denna primitiva rädsla och vilja till allt strängare straff, snarare föder det man säger sig vilja stoppa; terrorism, brottslighet, krig.
På den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.
Rumi som rörde sig obesvärat mellan folkligt begripligt och andligt svårt skrev för 800 år sedan:
"... If you want peace, don't harbor bad thoughts do not gossip and don't teach what you do not know."
Att han avsåg "peace in mind" försämrar inte orden när vi använder dem i vårt av lagstiftarna tillkrånglade tidevarv, snarare tvärt om.
När allt kommer omkring handlar det om priset på våra själar.
En bräcklig ängel blev sänd till jorden och gudarna valde noga ut två duktiga artister att bli föräldrar. De födde en flicka som gavs det inte fullt utvecklade namnet Frances Gumm.
Flickan Frances, två år gammal och färdig på ett sätt som ingen av oss jordiska kan förstå, klev upp på en scen och rev ned applåder för sin sång, och blev inkallad att göra numret igen och igen och igen. Senare sade hon att den kick hon fick av att befinna sig på en scen var som att äta nittonhundra upppiggningstabletter.
Ljuden i namnet Frances Grumm var inte stora nog. Strax erövrade hon Hollywood och därpå hela världen till det fonetiskt bättre klingande Judy Garland.
Hennes stjärna steg, men i ensamhet; ett virrvarr av droger, hon sågs ofta ragla skamlöst på gatan, hamna i slagsmål, och hade enligt samtiden utsvävande kontakter med män; langare, tölpar, agenter, filmmagnater, skivbolagsdirektörer, kriminella. Hon blev insyltad i saker, tvingades vittna i en mordrättegång.
Vad ingen såg; ängeln kämpade för sitt liv, för att bli människa, jordisk. En hel värld beundrade henne, men hon erfor ingen kärlek.
Hon gjorde lika många akuta resor i ambulans för att magpumpas, för att fås att kräkas, för att stoppa blödningar, för att hindras från att dö, som hennes sånger och filmer hade makalösa kassasuccéer.
Filmbolagen ställde in hennes gager för att få bukt med henne. Det blev kanske bättre om hon inte hade pengar, men ingenting hjälpte.
Kritikern Clifton Fadiman urskiljde kärnan i hennes väsen när han skrev:
"Varför fortsatte vi att ropa henne tillbaka om och om igen - inte för att hon gjort en bra föreställning, utan som om hon erbjudit oss frälsning?
När vi lyssnade till hennes röst... följde hennes rörelser... glömde vi - och det är beviset för hennes storhet - vem hon faktiskt var, vilka vi själva var... Man uppfattade henne varken som man eller kvinna, ung eller gammal, vacker eller ful. Här fanns ingen plats för 'glamour', det var ren magi. Hon uttryckte några få, enkla känslor så rent att de svävade kring i den mörka teatersalongen, ett väsen utan kropp, som lösgjord från en bestämd personlighet."
Åren gick. Tidlös och enastående fortsatte hon att hänföra proppfulla arenor tillsammans med dottern Liza Minelli.
Allt borde vara bra, i balans, men ängeln som med sin röst och sitt väsen trollband en hel värld kunde inte hålla sig fast. Hon orkade inte längre. Hon tog sitt liv på en toalett, på årets ljusaste dag, sommarsolståndet.
____
Historien borde sluta där, men gör inte det. Fortfarande slåss nöjesindustrin om de pengaströmmar hennes sång fortfarande kan fås att generera. Minns jag rätt är det EMI som äger Judys "50-tal". Samma industri skickar lobbyister till alla länders lagstiftare; de säger att de slåss för upphovsmännens rätt till betalning.
Upphovsrättstiden för en del av Judys sånger är på väg att gå ut. Genom lag vill industrin förlänga upphovsrättstiderna till 90 år.
Det var länge sedan Garland valde bort detta liv.
Frågan är, kommer ängeln Judy någonsin att få vila i frid?
______
Länk till Youtubeklipp där en ung Judy sjunger: Over the Rainbow
Länk till Spotify, sång: "The Battle Hymn Of The Republic (live).
- Jag är en guds sändebud, kan man säga, utsänd att förkunna heliga ord.
För att det ska bli rätt har jag strukit de sista orden i min bibel. Där är ett förargligt feltryck. Där står;
"Nåd från herren Jesus åt alla".
Vilket givetvis inte fungerar.
Därför är jag inte intellektuell. Jag är vanlig, mannen.
Så vanlig att mitt förnuft kan förblinda den som sitter på en hög häst. DN
Pyssla nu med ditt vanliga lilla liv du också. Jobba i ditt anletes svett. Måste du diskutera, diskutera barnomsorg dagen innan vilodagen. Allt sådant jag kan se utan minsta tvekan att det är vanligt.
Två av lika kön ska inte ingå äktenskap. Kvinnan ska vara i hemmet.
Läderbögar är en styggelse och flator är onaturliga. Nakna bröst hör inte hemma i ett civiliserat land. Transvestiter finns inte på riktigt. Förbjud abort och nätstrumpor, de har förmodligen ett samband.
Du ska icke tro att du är något.
Läs inte konstiga saker i tidningar du inte begriper.
Var vanlig.
Låt dig inte luras av någon att du är mer än du är.