Vad underbart det är att jobba med praktiska saker som omväxling. Jag slipper väga ord, fundera över om jag ska ta bort adjektiv eller om rak och modern meningsbyggnad blir bättre och bekvämare för läsaren än en lite mer ålderdomlig stil.
När jag jobbar tillsammans med Max för att göra den mongoliska rustningen ser man hela tiden vad som händer, vad resultatet blir av olika ändringar. När man ändrar texten i en bok på en sida ser man inte på samma klara sätt hur det till slut faktiskt påverkar hela romanbygget. Ett ord som lever i mig mycket nu är ”livligt”. Huvudpersonen, Djingis Khan, gjorde en massa saker ”livligt”. Han kunde ”livligt” föreställa sig att… Med ”livligt” intresse följde han…
Jag var tydligen övermåttan förtjust i ordet när jag skrev manuset. Nu tror jag att varenda förekomst av ”livligt” är struket ur boken. Eftersom jag utrotat ordet i berättelsen om Djingis måste tydligen mitt psyke överkompensera genom att ideligen säga:
- Max, jag är livligt intresserad av att se hur du kantsyr läderbitarna…
Dagens upptäckt är inte hur mongolerna satte ihop sina läderrustningar, snarare har jag insett vilket trevligt material läder är att arbeta med – mycket trevligare än de flyktiga orden jag ägnar så stor del av mitt liv åt.
Nåja. Lusten till orden brukar komma tillbaka, som en sorts abstinens, bara jag lagt korrekturet bakom mig och boken väl börjar ligga i bokhandeln.
Allt har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar