Ett litet test av hur man också kan uttrycka sig.
Samtidigt som min uppkoppling åter fuckar upp mer än lovligt kände jag ett svindlande behov att skriva mer och helt andra saker än som passar i den här bloggen. Det slog mig plötsligt; hur tänker de? Innerst inne och egentligen? Vad driver dem och varför?
Jag hade tänkt hålla det hemligt, låta en ny blogg med okänd skrivare ta sin form, men så slog det mig att ni stammisar som kanar in här kan få veta att denna blogg är på G:
Politikerboosten
Skulle det vara så att jag vill ha den här politikerboosten nästan hemlig så är det ju bara att ta bort det här inlägget. Då blir det en rätt lagom liten rolig klick som vet om vem som skriver!
Väl mött på http://politikerboosten.blogspot.com/
onsdag, januari 30, 2008
tisdag, januari 29, 2008
Politisk täckmantel
Jag minns inte om det var igår eller i förrgår som Granger ringde mig. Hon är professor i psykologisk litteratur, och för att inför andra i en mansdominerad akademisk värld ha största stringens i sitt ämne har hon givetvis även en doktorsgrad i psykologi. Det händer att hon hjälper den amerikanska federala polisen i brottsutredningar, hon är väl bevandrad i ämnen som rör psykopater och patologiska lögnare.
Professor Granger, som har svenskt påbrå på mödernet, frågar mig hur det egentligen står till med, som hon halvt på skämt, halvt på allvar uttrycker det: ”The lean and evil mob of mooncoloured hounds”. Det är hennes nuvarande, och snällaste, beteckning på dem som nu härjar fritt med landet eftersom de har flest stolar riksdagen. Hon spottar ur sig ordet Allians som det var besmittat, ett ondskefullt gytter av fruktansvärda besvärjelser, och inte ett oförargligt litet ord.
”Ju längre på högerkanten, ju mer homofobisk och osann blir du mot dig själv”, flåsade hon i mitt öra medan jag genom den fördröjning som blir över Atlanten hörde henne släpigt och eftertänksamt dra ett bloss på sin cigg.
Jag visste att hon syftade bland andra på Göran Hägglund, han som enligt henne leder det svenska homofobpartiet. Själv kallar jag dem Krisdemokraterna, vilket jag tycker är lite kul, sådär.
Granger anser att det är så typiskt, rent psykologiskt, att gömma sig bakom vackra ord och fraser, som ”Kristen” och ”Demokrat”, allt medan man innerst inne har en helt annan hårdare och dold agenda.
”Här i staterna har vi som bekant haft våra illustra exempel, bland andra den republikanske politikern Mark Foley, för att inte tala om pastor Ted Haggard. Båda har i alla år hållit brandtal och predikat fördömelse åt all homosexualitet, innan de blev tagna på bar gärning med veken instoppad i varsin gosstjärt. Det som händer i Sverige just nu är inte mindre upprörande!”
Jag minns att jag blev alltmer förströdd, det blir jag när hon går på så där. Jag tycker det är intressantare att diskutera vårt förhållande till materialismen, men när hon kommit igång är hon ohejdbar.
Jag vågade heller inte flika in någon motfråga om Bush, för då blir hon etter värre. Bush är karlen som tror att han pratar med Gud innan han börjar bomba länder utan att förstå att han för en dialog med sitt lägsta inre själv som hämtar sin näring och sitt hat direkt ur limbiska systemet och förlängda ryggmärgen.
”Människor som inte äger förmåga att härbärgera sin egen känsla av rädsla reagerar så här”, säger professor Granger om Bush. ”Det finns ett annat ord för det”, brukar hon genast replikera sig själv: ”Trångsynthet.”
Värsta graden av begränsning i psyket, den farligaste sorten av inskränkthet återfinns i människor som aggressivt slår ner på sådant de själva inte förmår härbärgera vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Påfallande ofta blir de reaktionära och som politiker hemfaller de ofelbart åt att inför sig själv och andra prisa sin egen ofelbarhet. Carl Bildt är det bästa exemplet på det, medan hans ministär i början av 90-talet körde Sveriges ekonomi i botten skrev han pressmeddelanden till tidningarna att: ”Sverige aldrig haft en mer kompetent regering.”
Trött invänder jag att det inte är något brott att vara vare sig trångsynt eller att fatta idiotiska fördelningsekonomiska beslut som folkvald statsminister i Sverige .
”Det är ett brott att vara fascist. Det är ett brott att exkludera människor för deras ras, för deras kön, eller för deras sexuella preferenser eller läggning. Kan du säga att Er minister, herr Göran Hägglunds parti, inte exkluderar människor, bland annat för deras sexuella läggning?”
”Nej, men…”
”Vadå men? Exkluderar han homosexuella eller inte?”
”Ja, hans parti gör det, men själv svänger han hit och dit i frågan. Snarare, vill han inte ge besked.”
”Fascister har svårare att komma ut än bögar, det måste du komma ihåg. Trots allt är det inte helt rumsrent att vara fascist. Men har man ett parti som vill exkludera människor från de rättigheter alla andra åtnjuter i samhället, ja då har man ett fascistiskt parti på halsen.”
Så. Krisdemokraterna är ett fascistiskt parti. En grumlig och egentligen ljusskygg gruppering som inte har någonting alls med vare sig kristen tro eller verklig demokrati att göra.
Men farligast av alla är trots allt statsminister Reinfeldt. Enligt Granger har han sitt intellekt i behåll, möjligen även sina känslor, ändå sitter han kvar och administrerar hela den här förfärliga ministären.
”My friend. He is… rent Machiavellisk i sin pragmatism. På många sätt påminner han om en lägerkommendant under nazismens glada dagar, innan självtvivlet började sippra in medvetandet i takt med att de allierade ryckte närmare från alla väderstreck och nazisterna började elda upp sina papper för att dölja sina förfärliga brott och handlingar. Det bekymrar inte den mannen vad han administrerar, bara han får administrera och lägga i dager sin skicklighet som administratör.
Han säger och gör allt det han gör utan att koppla in det som validerar livet åt oss; vår känsla för rättvisa och vad som är rätt.”
Enligt Granger är det desto mer glädjande att opinionsmätningarna i Sverige nu visar att åtminstone 60 procent av väljarna har genomskådat ”The lean and evil mob of hounds” som sitter i regeringskansliet.
”Kanske finns det hopp även för Amerika”, suckade hon innan vi famlande avslutade vårt samtal eftersom hon först då erkände att hon inte alls ringde för att prata om det som konstigt nog kallas nyliberalism men i själva verket döljer samma gamla konservatism, med i hennes ögon fascistoida undertoner eftersom man alltid i dessa politiska grupperingar vill exkludera människor. Hennes ärende var ett helt annat. Hon undersöker helt enkelt om det finns något land att flytta till. Av olika skäl vill hon flytta. Hon måste kanske rent av.
*fotnot: Inte ens på en svensk blogg vågar jag skriva ut min väns riktiga namn eftersom jag befarar att det kan googlas och på hennes universitet komma fram att hon har en ”galen författare” i Sverige som hon pratar ut med på ett för henne inte helt riskfritt sätt. Flera ledamöter av styrelsen för universitetet där hon verkar är ultrakonservativa. Hon lider svårt under det tryck de utövar över hennes forskning.
Professor Granger, som har svenskt påbrå på mödernet, frågar mig hur det egentligen står till med, som hon halvt på skämt, halvt på allvar uttrycker det: ”The lean and evil mob of mooncoloured hounds”. Det är hennes nuvarande, och snällaste, beteckning på dem som nu härjar fritt med landet eftersom de har flest stolar riksdagen. Hon spottar ur sig ordet Allians som det var besmittat, ett ondskefullt gytter av fruktansvärda besvärjelser, och inte ett oförargligt litet ord.
”Ju längre på högerkanten, ju mer homofobisk och osann blir du mot dig själv”, flåsade hon i mitt öra medan jag genom den fördröjning som blir över Atlanten hörde henne släpigt och eftertänksamt dra ett bloss på sin cigg.
Jag visste att hon syftade bland andra på Göran Hägglund, han som enligt henne leder det svenska homofobpartiet. Själv kallar jag dem Krisdemokraterna, vilket jag tycker är lite kul, sådär.
Granger anser att det är så typiskt, rent psykologiskt, att gömma sig bakom vackra ord och fraser, som ”Kristen” och ”Demokrat”, allt medan man innerst inne har en helt annan hårdare och dold agenda.
”Här i staterna har vi som bekant haft våra illustra exempel, bland andra den republikanske politikern Mark Foley, för att inte tala om pastor Ted Haggard. Båda har i alla år hållit brandtal och predikat fördömelse åt all homosexualitet, innan de blev tagna på bar gärning med veken instoppad i varsin gosstjärt. Det som händer i Sverige just nu är inte mindre upprörande!”
Jag minns att jag blev alltmer förströdd, det blir jag när hon går på så där. Jag tycker det är intressantare att diskutera vårt förhållande till materialismen, men när hon kommit igång är hon ohejdbar.
Jag vågade heller inte flika in någon motfråga om Bush, för då blir hon etter värre. Bush är karlen som tror att han pratar med Gud innan han börjar bomba länder utan att förstå att han för en dialog med sitt lägsta inre själv som hämtar sin näring och sitt hat direkt ur limbiska systemet och förlängda ryggmärgen.
”Människor som inte äger förmåga att härbärgera sin egen känsla av rädsla reagerar så här”, säger professor Granger om Bush. ”Det finns ett annat ord för det”, brukar hon genast replikera sig själv: ”Trångsynthet.”
Värsta graden av begränsning i psyket, den farligaste sorten av inskränkthet återfinns i människor som aggressivt slår ner på sådant de själva inte förmår härbärgera vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Påfallande ofta blir de reaktionära och som politiker hemfaller de ofelbart åt att inför sig själv och andra prisa sin egen ofelbarhet. Carl Bildt är det bästa exemplet på det, medan hans ministär i början av 90-talet körde Sveriges ekonomi i botten skrev han pressmeddelanden till tidningarna att: ”Sverige aldrig haft en mer kompetent regering.”
Trött invänder jag att det inte är något brott att vara vare sig trångsynt eller att fatta idiotiska fördelningsekonomiska beslut som folkvald statsminister i Sverige .
”Det är ett brott att vara fascist. Det är ett brott att exkludera människor för deras ras, för deras kön, eller för deras sexuella preferenser eller läggning. Kan du säga att Er minister, herr Göran Hägglunds parti, inte exkluderar människor, bland annat för deras sexuella läggning?”
”Nej, men…”
”Vadå men? Exkluderar han homosexuella eller inte?”
”Ja, hans parti gör det, men själv svänger han hit och dit i frågan. Snarare, vill han inte ge besked.”
”Fascister har svårare att komma ut än bögar, det måste du komma ihåg. Trots allt är det inte helt rumsrent att vara fascist. Men har man ett parti som vill exkludera människor från de rättigheter alla andra åtnjuter i samhället, ja då har man ett fascistiskt parti på halsen.”
Så. Krisdemokraterna är ett fascistiskt parti. En grumlig och egentligen ljusskygg gruppering som inte har någonting alls med vare sig kristen tro eller verklig demokrati att göra.
Men farligast av alla är trots allt statsminister Reinfeldt. Enligt Granger har han sitt intellekt i behåll, möjligen även sina känslor, ändå sitter han kvar och administrerar hela den här förfärliga ministären.
”My friend. He is… rent Machiavellisk i sin pragmatism. På många sätt påminner han om en lägerkommendant under nazismens glada dagar, innan självtvivlet började sippra in medvetandet i takt med att de allierade ryckte närmare från alla väderstreck och nazisterna började elda upp sina papper för att dölja sina förfärliga brott och handlingar. Det bekymrar inte den mannen vad han administrerar, bara han får administrera och lägga i dager sin skicklighet som administratör.
Han säger och gör allt det han gör utan att koppla in det som validerar livet åt oss; vår känsla för rättvisa och vad som är rätt.”
Enligt Granger är det desto mer glädjande att opinionsmätningarna i Sverige nu visar att åtminstone 60 procent av väljarna har genomskådat ”The lean and evil mob of hounds” som sitter i regeringskansliet.
”Kanske finns det hopp även för Amerika”, suckade hon innan vi famlande avslutade vårt samtal eftersom hon först då erkände att hon inte alls ringde för att prata om det som konstigt nog kallas nyliberalism men i själva verket döljer samma gamla konservatism, med i hennes ögon fascistoida undertoner eftersom man alltid i dessa politiska grupperingar vill exkludera människor. Hennes ärende var ett helt annat. Hon undersöker helt enkelt om det finns något land att flytta till. Av olika skäl vill hon flytta. Hon måste kanske rent av.
*fotnot: Inte ens på en svensk blogg vågar jag skriva ut min väns riktiga namn eftersom jag befarar att det kan googlas och på hennes universitet komma fram att hon har en ”galen författare” i Sverige som hon pratar ut med på ett för henne inte helt riskfritt sätt. Flera ledamöter av styrelsen för universitetet där hon verkar är ultrakonservativa. Hon lider svårt under det tryck de utövar över hennes forskning.
fredag, januari 25, 2008
Iakttagelser från skogsbrynet
Den förhärskande tron är att folk som bor i stora städer är mer storsinta än andra. De lär enligt samma hörsägen vara mer toleranta.
Man kan undra vad sådana föreställningar kommer sig av, för man behöver inte gå långt eller gräva särskilt djupt, för att slå hål på den moderna myten att den moderna, och underförstått bra och goda, människan bor i storstaden. Det räcker med att skumme lite i brottstatistiken från exempelvis år 2006. Den visar att dubbelt så många hatbrott begicks i Stockholm än i samtliga andra städer med färre invånare än 90 000. Statistiken visar att hatbrotten var ännu färre på landsbygden, närmast obefintliga.
Jag har valt denna enda parameter eftersom den är så tydlig och hatbrott blir på så sätt en bra mätare på vad som händer i människor i stora städer. En tes är att människor i stora städer blir så avidentifierade att människor istället för att se individer börjar bedöma varandra efter gruppgemenskaper och andra abstrakta konfliktlinjer. Är du svensk eller invandrare? Är du man eller kvinna? Rasist eller antirasist? AIK:are eller inte? Nollåtting eller har du andra skumma siffror i ditt riktnummer?
Man får numer inte säga ordet neger i Sverige eftersom ordet anses nedsättande – och kan leda till smygrasism. Vår by är ett undantag. I vår by får man säga neger. Normsättare är ”negern” själv, en av mjölkbönderna i byn. På alla hans traktorer och större motorredskap står det med stora bokstäver ”NEGERNS”.
Så heter hans företag och så kallar han sig själv. Det underlättar för oss alla eftersom han är den enda svarta bonden i byn.
Frågar man honom om saken säger han: ”Men va fan, jag är ju Neger!”
När man bor i en by som vår blir man vare sig avidentifierad eller tillhörande en abstrakt och främmande grupp om man kallas Negern eller Greken eller Handlaren. Tvärt om. Dessa ord bildar istället epitet som stärker personligheten. Jag kallas givetvis ”Den galne författaren”, eller kort och gott ”Fattarn”.
I vår by finns inget abstrakt hat av någon sort riktat åt något håll. Däremot förekommer invecklade släktfejder där folk är sura på varandra i generationer, men ur dessa intressanta familjefejder uppstår ingen laserman som skjuter på för honom anonyma offer, inga gatstenar kastas in i någon tredje persons fönster för att en helt annan grupp håller ett demokratiskt möte, så som skedde i Göteborg när tillresta hopar av folk gick bärsärkargång, uppnåendes ingenting annat än förstörelse hos helt oskyldiga affärsinnehavare.
På det hela taget uppträder människan, som grupp betraktat, mer som människa i små byar som min än vad hon gör i Stockholm och här biter jag mig i skägget eftersom jag genom att skriva detta hemfaller till en generalisering.
Det jag ville komma fram till var att i storstäder generaliseras människan, medan i min by är vi alla individer inför varandra.
Med min kinkade son i knät lyckas jag för tillfället inte ta mig ur den semantiska fälla som jag med sådan list gillrat åt mig själv, utan tvingas avsluta här.
Med hopp om att det ändå blev en begriplig text.
Man kan undra vad sådana föreställningar kommer sig av, för man behöver inte gå långt eller gräva särskilt djupt, för att slå hål på den moderna myten att den moderna, och underförstått bra och goda, människan bor i storstaden. Det räcker med att skumme lite i brottstatistiken från exempelvis år 2006. Den visar att dubbelt så många hatbrott begicks i Stockholm än i samtliga andra städer med färre invånare än 90 000. Statistiken visar att hatbrotten var ännu färre på landsbygden, närmast obefintliga.
Jag har valt denna enda parameter eftersom den är så tydlig och hatbrott blir på så sätt en bra mätare på vad som händer i människor i stora städer. En tes är att människor i stora städer blir så avidentifierade att människor istället för att se individer börjar bedöma varandra efter gruppgemenskaper och andra abstrakta konfliktlinjer. Är du svensk eller invandrare? Är du man eller kvinna? Rasist eller antirasist? AIK:are eller inte? Nollåtting eller har du andra skumma siffror i ditt riktnummer?
Man får numer inte säga ordet neger i Sverige eftersom ordet anses nedsättande – och kan leda till smygrasism. Vår by är ett undantag. I vår by får man säga neger. Normsättare är ”negern” själv, en av mjölkbönderna i byn. På alla hans traktorer och större motorredskap står det med stora bokstäver ”NEGERNS”.
Så heter hans företag och så kallar han sig själv. Det underlättar för oss alla eftersom han är den enda svarta bonden i byn.
Frågar man honom om saken säger han: ”Men va fan, jag är ju Neger!”
När man bor i en by som vår blir man vare sig avidentifierad eller tillhörande en abstrakt och främmande grupp om man kallas Negern eller Greken eller Handlaren. Tvärt om. Dessa ord bildar istället epitet som stärker personligheten. Jag kallas givetvis ”Den galne författaren”, eller kort och gott ”Fattarn”.
I vår by finns inget abstrakt hat av någon sort riktat åt något håll. Däremot förekommer invecklade släktfejder där folk är sura på varandra i generationer, men ur dessa intressanta familjefejder uppstår ingen laserman som skjuter på för honom anonyma offer, inga gatstenar kastas in i någon tredje persons fönster för att en helt annan grupp håller ett demokratiskt möte, så som skedde i Göteborg när tillresta hopar av folk gick bärsärkargång, uppnåendes ingenting annat än förstörelse hos helt oskyldiga affärsinnehavare.
På det hela taget uppträder människan, som grupp betraktat, mer som människa i små byar som min än vad hon gör i Stockholm och här biter jag mig i skägget eftersom jag genom att skriva detta hemfaller till en generalisering.
Det jag ville komma fram till var att i storstäder generaliseras människan, medan i min by är vi alla individer inför varandra.
Med min kinkade son i knät lyckas jag för tillfället inte ta mig ur den semantiska fälla som jag med sådan list gillrat åt mig själv, utan tvingas avsluta här.
Med hopp om att det ändå blev en begriplig text.
söndag, januari 13, 2008
Prästvigning eller Värdebärande genom årtusenden
Storkyrkan i Stockholm är en märklig arkitektonisk skapelse. Som namnet antyder är den stor, men väl inne märker man att det behövdes så många pelare och stöttor för att hålla upp taket att det ändå blir som att sitta i en mycket liten kyrka. Pelarna bildar ett otal rum, nästan som små grottor, och där sitter man och hör basarna gå igång i kyrkorgeln, man ser en och annan vit skjorta eller klädnad svepa förbi i det man förmodar är huvudgången i mitten, sen ljudet av röster och körer och prästens prat.
Högmässa med prästvigning är i full gång och hustrun sufflerar att Mona Sahlin sitter där och LO-basen där. Jag ser ingenting. Jag är redan helt tagen invärtes, samtidigt som jag försöker hålla reda på sonen.
Jag måste erkänna. Jag är inte helt vän med kyrkorglar. De sätter min själ i dallring på ett sådant sätt att jag aldrig kommit underfund med om det är en behaglig känsla eller om den går mot det oangenäma hållet. I vart fall börjar jag nästan alltid att gråta. Denna gång behövdes bara tre takter innan jag vätte ned sonens tröja.
Det otäcka med kyrkorgelns effekt på min kropp och mina sinnen är att jag inte vet om instrumentet är en nyckel till himmelens portar och om det är detta som gör mig djupt berörd, eller om det är tvärt om, att mitt inre får för sig att självaste avgrundsanden är i antågande.
Jag skämtar inte. Jag försöker varken vara rolig eller att framstå som hädisk. Men på många sätt framstår orgeln hellre som satanisk än himmelsk för mig. Hur organisten än spelar och trampar och drar i spakarna blir jag aldrig odelat glad av att höra en kyrkorgel. Den flåsar alltid ur sig som en mängd bakgrundsstämmor som hellre hör hemma i skräckfilmernas värld än till den ljusa himmel jag har i mitt inre. Som jag tror på.
Jag dras alltså nedåt av kyrkorglar. Jag lyfts inte uppåt, vilket jag vill.
Jag vill bli lyft uppåt, mot glädjen, mot ljuset. Mot kärleken.
När kyrkorgeln dånar slungas jag istället in i ett depressivt kaos, och jag tror varje organist gör detta med flit, för aldrig någonsin att de spelar rena enkla saker. Nej, kantorer är specialister på att leta upp dissonanser. De får alltid den stora och flera ton tunga pjäsen att skälva och flåsa och självsvänga i avsiktlig disharmoni.
Varför? Vem har hittat på?
Blir andra upplyfta allt medan jag börjar famla i vanmakt efter en mening med livet?
Egentligen var det inte kyrkorglar jag skulle avhandla här, utan min väns prästvigning.
Tyvärr har jag inte mycket att säga om den, men min sammanfattning lyder: Orgeln väckte till liv min totala hjälplöshet och oförmåga att förstå sammanhanget mellan tid och rum, sen luktade det om sonens blöja och jag fick byta på honom på golvet i en av jättekyrkans pyttesmå och äckliga toaletter. När jag kom ut var det hela över. Kompisen var vigd.
Min kompis är nu en värdebärare. Jag kan inte se det på annat sätt eftersom kyrkan i sig själv inte kan bära, utan värdet är tvunget att lyftas fram av levande personer genom tiden.
Genom två årtusenden har den kristna kyrkans präster burit detta värde ända in i vår tid.
Envetet envisas de att framföra idén att det finns nåd och outsäglig kärlek.
**
Om jag som poet skulle tvingas reducera alla mina dikter och allt inbillat stort jag tänkt till ett enda ord så finns det endast ett ord att till sist skriva:
Nåd.
…Och någonstans här kommer kyrkorgeln in. Instrumentet blir förskräckligt och jobbigt och närmast sataniskt påtagligt för mig, eftersom det samtidigt som det pärlar ur sig outhärdligt vackra toner även bjuder basar och dissonanser direkt hämtade ur skärselden.
Orgeln tvingar mig att söka nåd. Att öppna mig för nåden. Att be om nåd.
Det är vad som händer i min själ när jag hör en kyrkorgel.
Mot min vilja!
Jag får alltså inte välja tillfälle själv, vilket jag som styvnackad poet vill.
Orgeln våldför sig på mig.
Det får aldrig kyrkan göra, våldföra sig på människor för att sprida idén om nåd.
Hur vansklig och svår och viktig och glädjefylld är inte min väns, värdebärarens, uppgift!
En stafett eller fackelväxling som pågått genom två årtusenden och burit på en idé utan att förvanska den får åtminstone mig att stanna upp ett slag och reflektera.
Nåd och kärlek.
Hur bär vi fram det bäst till varandra?
Högmässa med prästvigning är i full gång och hustrun sufflerar att Mona Sahlin sitter där och LO-basen där. Jag ser ingenting. Jag är redan helt tagen invärtes, samtidigt som jag försöker hålla reda på sonen.
Jag måste erkänna. Jag är inte helt vän med kyrkorglar. De sätter min själ i dallring på ett sådant sätt att jag aldrig kommit underfund med om det är en behaglig känsla eller om den går mot det oangenäma hållet. I vart fall börjar jag nästan alltid att gråta. Denna gång behövdes bara tre takter innan jag vätte ned sonens tröja.
Det otäcka med kyrkorgelns effekt på min kropp och mina sinnen är att jag inte vet om instrumentet är en nyckel till himmelens portar och om det är detta som gör mig djupt berörd, eller om det är tvärt om, att mitt inre får för sig att självaste avgrundsanden är i antågande.
Jag skämtar inte. Jag försöker varken vara rolig eller att framstå som hädisk. Men på många sätt framstår orgeln hellre som satanisk än himmelsk för mig. Hur organisten än spelar och trampar och drar i spakarna blir jag aldrig odelat glad av att höra en kyrkorgel. Den flåsar alltid ur sig som en mängd bakgrundsstämmor som hellre hör hemma i skräckfilmernas värld än till den ljusa himmel jag har i mitt inre. Som jag tror på.
Jag dras alltså nedåt av kyrkorglar. Jag lyfts inte uppåt, vilket jag vill.
Jag vill bli lyft uppåt, mot glädjen, mot ljuset. Mot kärleken.
När kyrkorgeln dånar slungas jag istället in i ett depressivt kaos, och jag tror varje organist gör detta med flit, för aldrig någonsin att de spelar rena enkla saker. Nej, kantorer är specialister på att leta upp dissonanser. De får alltid den stora och flera ton tunga pjäsen att skälva och flåsa och självsvänga i avsiktlig disharmoni.
Varför? Vem har hittat på?
Blir andra upplyfta allt medan jag börjar famla i vanmakt efter en mening med livet?
Egentligen var det inte kyrkorglar jag skulle avhandla här, utan min väns prästvigning.
Tyvärr har jag inte mycket att säga om den, men min sammanfattning lyder: Orgeln väckte till liv min totala hjälplöshet och oförmåga att förstå sammanhanget mellan tid och rum, sen luktade det om sonens blöja och jag fick byta på honom på golvet i en av jättekyrkans pyttesmå och äckliga toaletter. När jag kom ut var det hela över. Kompisen var vigd.
Min kompis är nu en värdebärare. Jag kan inte se det på annat sätt eftersom kyrkan i sig själv inte kan bära, utan värdet är tvunget att lyftas fram av levande personer genom tiden.
Genom två årtusenden har den kristna kyrkans präster burit detta värde ända in i vår tid.
Envetet envisas de att framföra idén att det finns nåd och outsäglig kärlek.
**
Om jag som poet skulle tvingas reducera alla mina dikter och allt inbillat stort jag tänkt till ett enda ord så finns det endast ett ord att till sist skriva:
Nåd.
…Och någonstans här kommer kyrkorgeln in. Instrumentet blir förskräckligt och jobbigt och närmast sataniskt påtagligt för mig, eftersom det samtidigt som det pärlar ur sig outhärdligt vackra toner även bjuder basar och dissonanser direkt hämtade ur skärselden.
Orgeln tvingar mig att söka nåd. Att öppna mig för nåden. Att be om nåd.
Det är vad som händer i min själ när jag hör en kyrkorgel.
Mot min vilja!
Jag får alltså inte välja tillfälle själv, vilket jag som styvnackad poet vill.
Orgeln våldför sig på mig.
Det får aldrig kyrkan göra, våldföra sig på människor för att sprida idén om nåd.
Hur vansklig och svår och viktig och glädjefylld är inte min väns, värdebärarens, uppgift!
En stafett eller fackelväxling som pågått genom två årtusenden och burit på en idé utan att förvanska den får åtminstone mig att stanna upp ett slag och reflektera.
Nåd och kärlek.
Hur bär vi fram det bäst till varandra?
tisdag, januari 08, 2008
Acceleration mot stillheten
Man kan undra. Jag har tre underbara barn som säger och gör roliga saker hela dagarna så att jag blir tvungen att byta namn på dem till Marodören, Ligisten, Söta Ärtskidan och Retstickan, bara för att nämna några. Jag borde alltså skriva om dem.
Jag har också fått det tipset från flera håll. Att det rentav skulle kunna bli en kommersiellt bra sak.
Men inte då. Mitt psyke vägrar. Istället skriver jag obegripligheter, så kallad poesi. Det mest icke kommersiella man kan pyssla med. Ingen fan läser poesi.
Några timmar i veckan lånar jag ut tjejerna till dagis. Jag tycker det är pest, men det påstås att människor är sociala varelser och därför ska vi prompt umgås flockvis med främlingar. Alltså är det en nödvändig inskolning för dem till det vanliga mänskliga liv som förväntas av dem och jag vill naturligtvis ge dem den möjligheten. Så att de i sinom tid kan välja fritt.
Själv är jag glad att jag är gammal nog att slippa tvingas till sådant längre och jag glider allt längre bort från det vanliga varat.
Varje gång jag tvingas åka till stan i något förment viktigt ärende (läs skatteverket eller bilbesiktningen) finner jag den smutsigare och larmigare och hetsigare än sist.
Städer är cancersvulster i landskapet. De suger inte enbart ut omgivande landskap på dess rikedomar, utan gör det numer i global skala, och förbrukar hela jorden i sådan takt att det förutom avgaser osar av människors kvalm; stresshormoner blandade med parfym och illa fungerande syntetiska doftdöljare, deodoranter kallade.
Jag vet inget som äcklar mig mer än folkhopar i rulltrappor eller i köer till kassorna på systemet, och den som utsöndrar mest stresshormon är givetvis jag.
Usch!
Fy fan!!
Vilken tillvaro de flesta väljer!!!
Jag vill vara ensam
här i skogsbrynet
och medan jag lär mig
att baka bröd för att slippa
dessa satans förskurna skumgummilimpor
som åkt lastbil ända från Skåne och ungarna
leker och klättrar på köksbänken
så diktar jag.
För mig är det livet.
Jag accelererar i enstörighet.
Det finns ingen återvändo.
(Uppkopplingen fortfarande dålig)
Jag har också fått det tipset från flera håll. Att det rentav skulle kunna bli en kommersiellt bra sak.
Men inte då. Mitt psyke vägrar. Istället skriver jag obegripligheter, så kallad poesi. Det mest icke kommersiella man kan pyssla med. Ingen fan läser poesi.
Några timmar i veckan lånar jag ut tjejerna till dagis. Jag tycker det är pest, men det påstås att människor är sociala varelser och därför ska vi prompt umgås flockvis med främlingar. Alltså är det en nödvändig inskolning för dem till det vanliga mänskliga liv som förväntas av dem och jag vill naturligtvis ge dem den möjligheten. Så att de i sinom tid kan välja fritt.
Själv är jag glad att jag är gammal nog att slippa tvingas till sådant längre och jag glider allt längre bort från det vanliga varat.
Varje gång jag tvingas åka till stan i något förment viktigt ärende (läs skatteverket eller bilbesiktningen) finner jag den smutsigare och larmigare och hetsigare än sist.
Städer är cancersvulster i landskapet. De suger inte enbart ut omgivande landskap på dess rikedomar, utan gör det numer i global skala, och förbrukar hela jorden i sådan takt att det förutom avgaser osar av människors kvalm; stresshormoner blandade med parfym och illa fungerande syntetiska doftdöljare, deodoranter kallade.
Jag vet inget som äcklar mig mer än folkhopar i rulltrappor eller i köer till kassorna på systemet, och den som utsöndrar mest stresshormon är givetvis jag.
Usch!
Fy fan!!
Vilken tillvaro de flesta väljer!!!
Jag vill vara ensam
här i skogsbrynet
och medan jag lär mig
att baka bröd för att slippa
dessa satans förskurna skumgummilimpor
som åkt lastbil ända från Skåne och ungarna
leker och klättrar på köksbänken
så diktar jag.
För mig är det livet.
Jag accelererar i enstörighet.
Det finns ingen återvändo.
(Uppkopplingen fortfarande dålig)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)