Politisk täckmantel

Jag minns inte om det var igår eller i förrgår som Granger ringde mig. Hon är professor i psykologisk litteratur, och för att inför andra i en mansdominerad akademisk värld ha största stringens i sitt ämne har hon givetvis även en doktorsgrad i psykologi. Det händer att hon hjälper den amerikanska federala polisen i brottsutredningar, hon är väl bevandrad i ämnen som rör psykopater och patologiska lögnare.
Professor Granger, som har svenskt påbrå på mödernet, frågar mig hur det egentligen står till med, som hon halvt på skämt, halvt på allvar uttrycker det: ”The lean and evil mob of mooncoloured hounds”. Det är hennes nuvarande, och snällaste, beteckning på dem som nu härjar fritt med landet eftersom de har flest stolar riksdagen. Hon spottar ur sig ordet Allians som det var besmittat, ett ondskefullt gytter av fruktansvärda besvärjelser, och inte ett oförargligt litet ord.

”Ju längre på högerkanten, ju mer homofobisk och osann blir du mot dig själv”, flåsade hon i mitt öra medan jag genom den fördröjning som blir över Atlanten hörde henne släpigt och eftertänksamt dra ett bloss på sin cigg.

Jag visste att hon syftade bland andra på Göran Hägglund, han som enligt henne leder det svenska homofobpartiet. Själv kallar jag dem Krisdemokraterna, vilket jag tycker är lite kul, sådär.
Granger anser att det är så typiskt, rent psykologiskt, att gömma sig bakom vackra ord och fraser, som ”Kristen” och ”Demokrat”, allt medan man innerst inne har en helt annan hårdare och dold agenda.

”Här i staterna har vi som bekant haft våra illustra exempel, bland andra den republikanske politikern Mark Foley, för att inte tala om pastor Ted Haggard. Båda har i alla år hållit brandtal och predikat fördömelse åt all homosexualitet, innan de blev tagna på bar gärning med veken instoppad i varsin gosstjärt. Det som händer i Sverige just nu är inte mindre upprörande!”

Jag minns att jag blev alltmer förströdd, det blir jag när hon går på så där. Jag tycker det är intressantare att diskutera vårt förhållande till materialismen, men när hon kommit igång är hon ohejdbar.
Jag vågade heller inte flika in någon motfråga om Bush, för då blir hon etter värre. Bush är karlen som tror att han pratar med Gud innan han börjar bomba länder utan att förstå att han för en dialog med sitt lägsta inre själv som hämtar sin näring och sitt hat direkt ur limbiska systemet och förlängda ryggmärgen.

”Människor som inte äger förmåga att härbärgera sin egen känsla av rädsla reagerar så här”, säger professor Granger om Bush. ”Det finns ett annat ord för det”, brukar hon genast replikera sig själv: ”Trångsynthet.”

Värsta graden av begränsning i psyket, den farligaste sorten av inskränkthet återfinns i människor som aggressivt slår ner på sådant de själva inte förmår härbärgera vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Påfallande ofta blir de reaktionära och som politiker hemfaller de ofelbart åt att inför sig själv och andra prisa sin egen ofelbarhet. Carl Bildt är det bästa exemplet på det, medan hans ministär i början av 90-talet körde Sveriges ekonomi i botten skrev han pressmeddelanden till tidningarna att: ”Sverige aldrig haft en mer kompetent regering.”

Trött invänder jag att det inte är något brott att vara vare sig trångsynt eller att fatta idiotiska fördelningsekonomiska beslut som folkvald statsminister i Sverige .

”Det är ett brott att vara fascist. Det är ett brott att exkludera människor för deras ras, för deras kön, eller för deras sexuella preferenser eller läggning. Kan du säga att Er minister, herr Göran Hägglunds parti, inte exkluderar människor, bland annat för deras sexuella läggning?”

”Nej, men…”

”Vadå men? Exkluderar han homosexuella eller inte?”

”Ja, hans parti gör det, men själv svänger han hit och dit i frågan. Snarare, vill han inte ge besked.”

”Fascister har svårare att komma ut än bögar, det måste du komma ihåg. Trots allt är det inte helt rumsrent att vara fascist. Men har man ett parti som vill exkludera människor från de rättigheter alla andra åtnjuter i samhället, ja då har man ett fascistiskt parti på halsen.”

Så. Krisdemokraterna är ett fascistiskt parti. En grumlig och egentligen ljusskygg gruppering som inte har någonting alls med vare sig kristen tro eller verklig demokrati att göra.

Men farligast av alla är trots allt statsminister Reinfeldt. Enligt Granger har han sitt intellekt i behåll, möjligen även sina känslor, ändå sitter han kvar och administrerar hela den här förfärliga ministären.

”My friend. He is… rent Machiavellisk i sin pragmatism. På många sätt påminner han om en lägerkommendant under nazismens glada dagar, innan självtvivlet började sippra in medvetandet i takt med att de allierade ryckte närmare från alla väderstreck och nazisterna började elda upp sina papper för att dölja sina förfärliga brott och handlingar. Det bekymrar inte den mannen vad han administrerar, bara han får administrera och lägga i dager sin skicklighet som administratör.
Han säger och gör allt det han gör utan att koppla in det som validerar livet åt oss; vår känsla för rättvisa och vad som är rätt.”

Enligt Granger är det desto mer glädjande att opinionsmätningarna i Sverige nu visar att åtminstone 60 procent av väljarna har genomskådat ”The lean and evil mob of hounds” som sitter i regeringskansliet.

”Kanske finns det hopp även för Amerika”, suckade hon innan vi famlande avslutade vårt samtal eftersom hon först då erkände att hon inte alls ringde för att prata om det som konstigt nog kallas nyliberalism men i själva verket döljer samma gamla konservatism, med i hennes ögon fascistoida undertoner eftersom man alltid i dessa politiska grupperingar vill exkludera människor. Hennes ärende var ett helt annat. Hon undersöker helt enkelt om det finns något land att flytta till. Av olika skäl vill hon flytta. Hon måste kanske rent av.


*fotnot: Inte ens på en svensk blogg vågar jag skriva ut min väns riktiga namn eftersom jag befarar att det kan googlas och på hennes universitet komma fram att hon har en ”galen författare” i Sverige som hon pratar ut med på ett för henne inte helt riskfritt sätt. Flera ledamöter av styrelsen för universitetet där hon verkar är ultrakonservativa. Hon lider svårt under det tryck de utövar över hennes forskning.